MOI

Winter's so cold this year, and you are so warm, my wintertime love to be.

2012-02-09T14:57:00.024+01:00

Dagens video

2012-01-24T16:31:00.004+01:00

Pretty in pink

2012-01-20T16:30:00.042+01:00

Häromdagen köpte jag en rosa kofta och kom att tänka på när Reese Witherspoon i "Legally Blonde" var min främsta stilförebild. Detta var i början av 2000-talet, jag bodde i Lund och var tjugoett, tjugotvå år. Läste kulturvetenskap och skrev musikkrönikor i Groove.

Från att ha varit svartklädd och dekadent (klädförebild Liza Minnelli i Cabaret) fick jag plötsligt ett enormt behov av att frossa i allt som var flickigt, rosa och glatt. Jag hade rosa kappa, rosa väska med en pudel i paljetter på, rosa högklackade skor, små fåniga hattar och långt blonderat hår. Jag köpte en ny dagbok med rosa pärlor på och ansträngde mig för att mitt liv skulle låta glamouröst när jag skrev i den. När jag läser i den nu slås jag av hur oerhört falsk glättigheten låter. Inte för att jag var olycklig då, men så jäkla glad var jag inte. Jag gick till en kurator, bråkade ofta med min kille och kände mig för det mesta ganska osäker. Det rosa och gulliga blev till en slags snuttefilt att svepa in sig i.

Men kanske var det rosa också en reaktion mot omvärlden. Som blond och flirtig tonåring fick jag ofta höra att jag var en blåst bimbo och dum blondin. Även fast mitt eget liv var långt ifrån den bortskämda och rika västkustbaben Elle Woods i "Legally Blonde" så identifierade jag mig i allra högsta grad med henne. Jag kände igen de smarta brunetternas irriterade blickar och utfrysarteknik (själv fick jag en drink i urringningen och kapsyler kastade på mig av okända tjejer på krogen) såväl som killarnas nedlåtande leenden och prat-över-huvudet. Lilla gumman.

Den rosa färgen och glamouriseringen av mitt liv blev ett sätt att visa att jag stod för den jag var och att jag inte skulle ändra på mig själv för att bli tagen på allvar. Idag känner jag inte samma behov av att hävda mig. Det kan hända att det finns folk som fortfarande ser mig som en dum blondin, men det gör mig inte längre lika ledsen. Dessutom klär jag bättre i svart, rött och vitt.

Men även om tiden för paljettpudlar sedan länge är förbi, får minnet av min rosa period mig att sträcka på ryggen lite extra. Ja, det här är jag. Ni får tycka vad ni vill. Jag kommer inte att ändra mig.

Dagens lista: tjugo saker jag gillar

2012-01-10T14:51:00.015+01:00

1. Att få en signerad bok från en författare som jag gillar
2. Att strosa omkring planlöst i antikvariat
3. Mogen grapefrukt till frukost
4. Underkläder i silke
5. Torrschampo
6. Min mans sms
7. Alla fulsöta små djur
8. Pinuppor med retrofrisyrer
9. Känslan efter tjugo armhävningar
10. Tecknade serier och en burk kakor i sängen
11. Larry David
12. När mormor skickar brev med utklippta rosor och änglar klistade utanpå
13. Överraskningar (inte obehagliga)
14. Blombud
15. Att fika hemma på söndagar
16. Högklackade skor som man kan dansa i hela natten utan att få skoskav
17. Att planera resor
18. Nakenbad på sommaren i ensliga sjöar
19. Doften av stearinljus
20. Katter som spinner

Den här veckan har jag förresten skrivit författardagbok för litteraturtidskriften Rymden. Min text går att läsa här.

Dagens bild

2012-01-10T14:44:00.004+01:00

Håret, den vita skjortan, läppstiftet och ögonbrynen. What's not to love?

Årets böcker

2011-12-14T16:43:00.062+01:00

För er som letar efter hårda paket att lägga under granen har jag sammanställt några av årets bästa och viktigaste böcker:

1. Jonathan Safran Foer, "Äta djur", (Norstedts)
Kanske årets viktigaste bok - fick mig att återgå till att bli vegetarian. Läs min recension här.

2. Bengt Ohlsson, "Rekviem för John Cummings",(Bonniers)
Gripande roman om gitarristen Johnny Ramone i Ramones. Min recension finns här.

3. Mats Jonsson, "Mats kamp", (Galago)
Sorgligt, dråpligt och roligt om att vara småbarnsförälder. Min recension finns här.

4. Nelly Kaplan, "Sinnenas brunn",(Sphinx)
Återutgivning av novellsamling från 1966. De korta novellerna är surrealistiska och sagoaktiga. Sexualiteten och magin i tillvaron är ett genomgående tema.

5. Sanne Näsling, "Kapitulera omedelbart eller dö", (R&S)
Ungdomsroman som fångar det magiska med flickors vänskap.

6. Michael Houellebecq, "Kartan och landskapet", (Bonniers)
En bildningsroman och filosofisk betraktelse över kapitalismens framfart och dess inverkan på den mänskliga naturen.

7. Pierre Bergé, "Brev till Yves", (Lind & Co)
Pierre Bergé var Yves Saint Laurents älskare och livskamrat. Det här är hans sorgesång över honom. Vackert, sinnligt och ofta klokt om död, kärlek och sexualitet.

8. Marilyn Monroe, "Fragment – dikter, dagboksanteckningar, brev”, (Norstedts)
Att läsa filmstjärnans egna texter för första gången känns som att äntligen få komma innanför ytan på myten. Minus för ett dåligt förord, men annars ett måste för Marilyn Monroe-frälsta.

9. Kristofer Ahlström, "Bara någon att straffa", (Forum)
Spännande och finstämd debutroman om sorg och hämnd.

10. Eva Björkstrand, "Lokal dimma", (Kolik förlag)
Älskar hennes surrealistiska bilder med gulliga djur som gör otäcka saker. En blandning av konst och tecknade serier.

Finaste jullåten

2011-12-14T16:19:00.001+01:00

Bokprat och signering

2011-12-05T17:38:00.016+01:00

Nu på söndag den 11/12 kommer Ingrid Olsson och jag till Söderbokhandeln för att prata om våra böcker tillsammans med förläggaren Cecilia Nilson. Det ska bli kul. Extra roligt eftersom jag precis läst ut Ingrids senaste bok "Jag vill bara att du gillar mig" och tyckte mycket om den.

Kom gärna förbi och lyssna, ställ frågor och drick julmust. Bokhandeln håller öppet och efteråt blir det förstås signering, så bra chans att fixa julklappar! ;)

Söderbokhandeln
Götgatan 37
Kl 16-17

That Bad Eartha

2011-12-05T10:19:00.028+01:00

Eartha Kitt var en av de coolaste kvinnorna som gått i ett par högklackade skor. Här är mina fem favoritlåtar med henne:

1. I Want To Be Evil
Fantastisk sång om tjej som tröttnar på att vara söt och oskuldsfull och istället vill bli en bad girl. Upprorisk, sensuell och med glimten i ögat.

2. Let's Do It (Let's Fall In Love)
Cole Porters evergreen har aldrig sjungits mer drypande av sexuella undertoner än här.

3. Uska Dara (A Turkish Tale)
Turkisk folkmusiklåt där Eartha sjunger på turkiska och engelska. När hon uppträdde med den avslutade hon ofta med ett magdansnummer.

4. Santa Baby
Flirtigaste och mest förföriska jullåten någonsin.

5. I Love Men
Discodänga som Eartha spelade in under 80-talet då hon förvandlats från sensuell femme fatale till raffig dam och gayikon.

Skrivtips

2011-11-30T10:13:00.029+01:00

För att kunna bli författare måste man förstås gilla att skriva. Det kan låta självklart, men är inte så självklart som man kan tro. Många vill gärna skriva men tycker att det är jobbigt, kanske oroar de sig för vad folk ska tycka och får prestationsångest.

Men skrivande är lite som sex. Om man spänner sig och tänker på vad hen ska tycka (luktar jag illa? ser mina lår feta ut när jag ligger ner såhär?)så blir det sällan bra. Om man slappnar av och går in för att ha roligt däremot ...

När jag var barn skrev jag massor av små noveller, sagor och dikter. Jag gjorde egna tidningar och till och med manus. På den tiden fanns det ingen prestige i mitt skrivande - jag skrev bara för att det var så himla kul. Sedan började jag skriva krönikor i tidningar vilket ledde till mer journalistjobb. Det i sin tur ledde till att jag fick svårare att skriva "fritt". Jag kände press på mig att allt skulle bli bra. Och på 20-somethings lillgamla vis ville jag verka vuxnare och mer beläst än vad jag var. Gärna trycka in ett citat av Marcel Proust i texten - trots att jag knappt läst honom.

Det tog ett tag för mig att hitta tillbaka till det lustfyllda, men idag tycker jag att skrivandet är det roligaste jag vet igen. Precis som när jag var liten. Hur jag hittade tillbaka dit vet jag inte riktigt men kanske berodde det på att jag inte gav mig. Att jag lät mig själv misslyckas, men ändå fortsatte.

Här kommer några fler tips:

1. Läs massor av böcker och välj inte bara litteratur som känns "trygg" utan ta också böcker som kanske känns lite för svåra eller tunga. Oftast är de inte så svåra som du tror.

2. Allt måste inte bli perfekt direkt. Det blir det aldrig. Men det finns alltid tid för att gå tillbaka och ändra och pilla i texten.

3. Om texten påverkar dig - så att du blir generad, kåt, rädd, ledsen eller glad. Då finns det chans att den påverkar läsaren också.

4. Våga vara utlämnande. Även om det inte är en självbiografisk text så lämnar man som författare alltid ut en del av sig själv. Så måste det vara, annars blir det ointressant och platt.

5. Tänk inte "då när jag har semester och får massor av tid för mig själv - då ska jag skriva". Skriv när du hinner. En timme här, en timme där. Annars kanske det aldrig blir av.

6. Låt någon som du litar på läsa texten och komma med synpunkter. Man blir lätt blind för sin egen text. Feedback är jätteviktigt.

7. Om du hatar att lägga ner massor av timmar på research, så kanske inte en roman i 1800-talsmiljö är din grej.

8. Blir du refuserad så tänk inte att nu är det kört. Jobba istället på att bli bättre. Fundera över textens svaghet och styrka.

9. Ha inte så jävla stor respekt för skrivandet.

10. Ha stor respekt för dig själv och det du gör.

Flapper girls

2011-11-23T16:15:00.020+01:00

Uttryck som borde strykas

2011-11-15T14:22:00.037+01:00

Ord är viktiga, och framförallt hur man använder dem.

I Jönköpings-Posten läste jag nyligen en recension av Johanna Nilssons ungdomsroman Lilla darling där skribenten skrev om flickan i romanen att hon "klär sig utmanande, lite som en slampa" men att hon i huvudpersonen Jeremias ögon är "en ängel". Som om det skulle vara en motsättning. Som om en person inte kan ha på sig sexiga kläder och vara änglalik.

I andra recensioner på bokbloggar har flera skribenter skriver om min 16-åriga huvudperson Ella att hon "klär sig utmanande". Det är i de flesta fall underförstått att det inte är en komplimang.

Min fråga är: vad är att klä sig utmanande? De flesta skulle nog säga att det är att ha på sig tighta kläder, korta kjolar och urringade tröjor och på så sätt utmana ödet, det vill säga riskera att bli våldtagen eller tafsad på. Detta synsätt hör ihop med en syn på män som varelser som inte kan kontrollera sina handlingar. Att män klär sig utmanande hör man ju aldrig.

Men att prata om "tjejer som klär sig utmanande" är att skuldbelägga. I sin reportagebok Flickan och skulden från 2002 skrev Katarina Wennstam om detta skuldbeläggande - ett maktmissbruk som leder till att våldtäktsmän frias. Ändå används ord som slampig och "utmanande klädsel" slentrianmässigt och helt okritiskt om och om igen.

När jag var tretton hade jag tighta magtröjor som det stod Horny på trots att jag inte ens hade kysst någon. Min mamma gillade det inte och vi hade stora bråk om det där. Men nu i efterhand säger hon att hon förstår att jag hade rätt. Kvinnor måste få lov att få klä sig hur de vill - att man sedan inte tycker att det är snyggt med stringtrosor som sticker upp ovanför snortighta shorts är en annan sak. Det har med tycke och smak att göra. Det är förstås också förståeligt att man är rädd om sin dotter och inte vill att hon ska råka illa ut. Men denna rädsla får aldrig ta sig uttryck i skuldbeläggande.

Om jag fick välja skulle ett uttryck som "utmanande klädsel" inte förekomma. Att känna att man utmanar ödet är att känna att det är ens eget fel om man råkar illa ut. Och det är det aldrig någonsin.

En annan sak: vad är egentligen en slampa? En tjej med stor sexuell erfarenhet som tar för sig? I så fall är jag gärna en sådan.

Ligg med mig

2011-11-15T11:13:00.011+01:00

Jag såg den norska succéfilmen Ligg med mig häromdagen på Stockholms pågående filmfestival. Den första scenen föreställer en femtonårig tjej som ligger på golvet och onanerar samtidigt som hon ringer ett telefonsexnummer. Det hade kunnat vara spekulativt. Att skildra så unga människors sexualitet är svårt eftersom det lätt kan leda till obehaglig objektifiering och slippriga undertoner. Men inte här.

Filmen handlar om Alma som bor i en trist håla belägen i de norska skogarna. Varje gång hon och hennes bästis åker buss räcker de långfingret åt skylten med byns namn. Alma är gravt uttråkad och hennes enda nöja är att onanera och fantisera om sex. Hon är kåt på samma sätt som tonårskillar på film är kåta - snattar porrtidningar i butiken där hon extrajobbar och fantiserar om vad som skulle hända om den där snygga killen i hennes klass kom hem till henne. Hade hon varit kille hade det ansetts normalt, men eftersom hon är tjej gör det inte det. Hennes mamma gråter för att det är "något onormalt med Alma" och efter en händelse på en skolfest undviker de andra i skolan henne.

Filmen visar på ett problem. Det spelar ingen roll att Samantha i Sex and the city shoppar dildos för på de allra flesta skolor är det samma gamla visa. Tjejer ska vara sexiga, men de får inte vara öppet kåta för då är de äckliga, onormala och konstiga.

När jag gick i mellan- och högstadiet var det samma sak och jag betvivlar att så mycket har ändrats. Killarna hade på sig t-shirts med pinuppor, ritade snoppar på bildlektionerna och flåsade när Kicki med pattarna kom in i salen. Tjejerna däremot skämdes för att de onanerade, skämdes för att de hade mens - allting som var förknippat med det kvinnliga könet var förknippat med skam. Fast man skulle ju förstås tycka om att knulla, bara inte för mycket.

Jag hatar alla sådana föreställningar om hur tjejer förväntas vara. Flickor och kvinnor kan vara romantiska, förälskade, mjuka och känsliga. Det är inget fel med det. Men de kan samtidigt vara snuskiga och drypande kåta. Inget fel med det heller.

Ligg med mig är något så ovanligt som en gripande feel good-film om kvinnlig sexualitet. Jag tycker att den borde finnas på schemat på alla skolor.

Ny kulturtidskrift: Rymden

2011-11-15T10:57:00.004+01:00

Rymden är en nystartad kulturtidskrift på nätet som skriver om bland annat litteratur och konst och tar in texter av såväl etablerade som oetablerade författare och kulturskribenter. Redaktör för sidan är poeten David Stenbeck (fd Uppgren) som debuterade på Norstedts med Ljusrepubliken 2008.

I första numret kan man läsa ett utdrag ur min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Tidningen lottar också ut fem exemplar av min bok till de som twittrar om att Rymden numera finns på nätet.

Förutom det kan man läsa texter av Kristofer Flensmarck, Roberth Ericsson och Mikael Fant med flera. Kolla in!

Dagens låt

2011-10-29T00:21:00.002+02:00

Dagens låt och P3 Populär

2011-10-24T18:38:00.017+02:00

Skriver om San Francisco och fick tips om den här låten av den eminenta Caroline Hainer som har en crush på Chris Isaak. Älskar också hans musik men hade konstigt nog helt missat den här fina.

Imorgon gästar jag förresten P3 Populär vid tiotiden! Kommer att prata om "Söta pojkar..." och om dagboksskrivande.

Ingen bra förebild

2011-10-19T15:00:00.026+02:00

När jag läst några bloggrecensioner av min roman ”Söta pojkar är bara på låtsas” har jag reagerat på en sak. Flera har skrivit att de inte tycker om huvudpersonen Ella för att hon gör fel hela tiden, har på sig utmanande kläder och söker bekräftelse hos killar. Någon skrev att hon hoppades att jag inte hade hånglat med alla killarna i verkligheten (jo, det har jag – och många andra också som inte fick plats på boksidorna).

Mitt sextonåriga alterego Ella är långt ifrån perfekt. Hon är självcentrerad och ibland taskig och obetänksam. Men när jag skrev romanen var inte mitt mål att Ella skulle vara varken en bra eller dålig förebild. Jag ville att hon skulle vara en människa med fel och brister. En hel människa.

Vuxenlitteraturen kryllar av mer eller mindre osympatiska huvudpersoner – ett färskt exempel är Bengt Ohlssons senaste roman ”Rekviem för John Cummings”. Huvudpersonen Johnny har varit otrogen, snott sin kompis flickvän, spöat en exflickvän och betett sig allmänt svinigt – men han har även goda sidor som gör att man förstår och rentav tycker om honom. Jag har inte läst någon recension av Ohlssons bok där någon skrivit att de inte tycker om den för att huvudpersonen inte beter sig som man ska.

När det gäller ungdomsromaner känns det dock fortfarande som att det finns en förväntan på att de ska vara uppbyggliga och att huvudpersonen ska tjäna som god förebild. Det är synd tycker jag – när jag var tonåring hade jag önskat att någon hade skrivit om hur det verkligen var och kändes. Kanske hade det fått mig att känna mig mindre osäker.

Mitt ohämmade sätt att utforska min sexualitet som tonåring ledde visserligen till en del plågsamma upplevelser men det var också roligt och härligt. Något som jag hoppas kommer fram i boken. Att ha sex bara för att det är kul och spännande, utan att man är dödskär, måste inte betyda att man är illa ute och borde skärpa till sig. Visst, ska man vara rädd om sig själv och om andra - men man får inte heller glömma bort att leva.

Redo för midnatt i Paris

2011-10-06T09:39:00.018+02:00

Efter att ha sett Woody Allens senaste film "Midnight in Paris" bestämde jag mig för att jag ville se ut som en flappergirl i stil med Zelda Fitzgerald. Eller i alla fall så som hon såg ut i filmen i en något nutidsmodifierad version. Så jag gick och gjorde det som jag aldrig trodde att jag skulle göra: nämligen permanenta mig. Något jag tidigare mest förknippat med det tidiga 90-talet och min mamma.

För att få rätt touch bokade jag in en tid hos vintagefrisören Retroella - en av Stockholms äldsta frisörsalonger med mycket av originalinredningen intakt. Om man vill ha en 20-talsfrisyr klipper man håret annorlunda, men till stor del handlar det även om stylingen.

På 90-talet fönade man håret och hade i massor av hårspray. Gärna lite gelé i luggen också. Idag finns det skonsamma lockprodukter och man är mycket mer noga med att vårda håret. För extra 20-talskänsla kan man (som jag gjort på bilden) ha i några papiljotter någon timme. Har man inte det blir lockarna mindre och liksom krusigare. Men använd inte värmespolar eller locktång, det sliter för mycket på håret. Ett annat sätt att få mer 20-talskänsla är att sätta i stora klämmor (så kallade wave clips) när håret är blött och skapa vågor i håret.

Själva proceduren tog ungefär tre timmar och var ganska trist men också spännande. Märkligt att en kemisk procedur kan förända hårets textur! Man får vara beredd på att håret blir torrare och lite slitet. Jag använder inpackning varje gång jag tvättar håret och sprayar i balsamspray flera gånger om dagen.

Min slutsats är att det är jätteroligt att prova på! Om man gillar att testa olika stilar är detta definitivt värt pengar och tid. Risken är att man tröttnar, men håret växer ju trots allt ut.

Vad gäller 90-talspermanenten så tror jag att den kommer tillbaka den med, alltså så här eller så här.

Om höga förväntningar

2011-10-05T16:32:00.042+02:00

I måndags var det första recensionsdag för min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Trots att jag blivit förvarnad om att inte ungdomsböcker recenseras på samma sätt som vuxenböcker (ofta recenseras de långt efter att boken kommit ut, om alls) hade jag svårt för att somna kvällen innan. Låg och vred mig fram och tillbaka, skakade kudden, stönade.

Sedan vaknade jag upp och insåg att världen såg precis likadan ut som tidigare. Och att jag borde ha lyssnat på mina kloka författarkollegor. Men jag och höga förväntningar går hand i hand. Mina höga förväntningar har ställt till det för mig många gånger. När jag var yngre fick jag till exempel ofta migrän på julafton bara för att jag längtat så mycket dit. Mitt under julklappsutdelningen var jag tvungen att springa ut och kräkas. Andra stunder då jag kunde få migrän var födelsedagar och nyårsaftnar. Alternativt fick jag "bara" gråtattacker.

När Erik och jag gifte oss för tre år sedan var jag förstås hysteriskt nervös. Allting skulle vara perfekt. Jag klippte mig, fixade naglarna, gick på ansiktsbehandling och ägnade dagar åt att leta efter rätt underkläder. Att planera en stor fest ihop var jättekul. Och megastor romantiker jag är, uppfödd på Jane Austen-romaner och Julia Roberts-filmer, såg jag det som något självklart: är man kär så gifter man sig. Ingen big deal. Eller jo, en big big deal. Men tar det slut så tar det slut. Men man måste få lov att hoppas.

I efterhand undrar jag lite varför jag blåste upp allt så stort. Det var en fin dag med strålande sol och en trevlig (borgerlig förstås) vigsel ute på klipporna vid Hovs hallar, himlen var ljusblå och matchade mina blommor och min blick - mamma och lillebror grät och jag svettades i min lånta sidenklänning från 40-talet. Livrädd att spilla rouge eller vin på den. Men när min man och jag gick tillsammans mot vigselplatsen log jag inte. Jag var för nervös.

Som den 27-åring jag var då hade jag varken velat eller kunnat göra någonting annorlunda. Det var en minnesvärd och fin dag. Men det var inte mitt livs lyckligaste dag. Jag har varit lyckligare tillsammans med min man när vi varit ute i stugan på landet ensamma, druckit champagne hemma i lägenheten, suttit i bilen och lyssnat på Tom Petty - eller när vi hämtade vår kattunge som sedan blev vår tjocka katt (som sedan fick flytta till mina föräldrar för att kunna motionera mer), eller när Erik köpte den där billiga stenringen till mig vid gruvan i Falun, eller på nyårsafton det där året när vi firade alldeles ensamma.

Om jag skulle skriva om mitt livs lyckligaste stunder hade det nog varit stunder som jag inte haft några förväntningar på. Dagar som bara kommit till en - ibland inte ens något speciellt. Stunder då allt klaffar och man påminns om varför man tycker om saker. Som böcker, sex, mat, dans, film, sena nätter ute på stan, musik, vänner, hångel. Så egentligen borde man kanske inte ha så höga förväntningar på livet utan istället låta sig överraskas. Fast särskilt lätt är det ju inte.

Några riktigt fina recensioner har i alla fall kommit och Rabén & Sjögren har besparat mig jobbet att samla ihop dem, här kan man läsa dem, under fliken recensioner och artiklar.

Kommer lägga upp fler recensioner här när de kommer!

Bokmässetrötthet

2011-09-26T16:29:00.006+02:00

Har varit på Bokmässan i Göteborg hela helgen och håller på att hämta mig från det. Det var intensivt, tröttande men också väldigt roligt. Framförallt är det kul att träffa så många andra människor som sysslar med litteratur på olika vis. Den här veckan gästbloggar jag på Rabén & Sjögren. Mitt första inlägg kan ni läsa här.

I väntans tider

2011-09-19T17:55:00.022+02:00

Nu i veckan kommer min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas" ut och jag gästbloggar på Debutantbloggen, alltså här. Första recensionsdatum dröjer däremot till i början av oktober.

Vet att det finns författare som aldrig läser recensioner men jag hör definitivt inte till dem. Efter att ha arbetat med något ensam under lång tid har jag ett megastort behov av respons. Läste i en horoskopbok om tvillingarna (nä, jag tror inte heller på horoskop egentligen) att tvillingar som inte får kommunicera med andra lätt drabbas av klaustrofobi och det stämmer väldigt väl in på mig. Jag klarar inte av att inte ha kontakt med andra människor. Jag är sjukt otålig. Allting måste hända NU. Jag arbetar fort och är ofta flera dagar före i tanken. Något som inte alltid är bra eftersom tiden inte går fortare bara för att man vill att den ska göra det.

Mitt nya manus har i alla fall blivit antaget och kommer troligtvis ut i början av nästa sommar. Skönt att inte behöva vänta ett helt år den här gången. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om en tolvårig tjej som bor i en liten håla på landet som påminner om Twin Peaks. Det är en läskig historia om pubertet och allt vad det innebär att vara flicka. Heaven and hell.

Håller även på att skriva på en ny bok, alltså ny som i nummer tre. Har skrivit ungefär sextio sidor och till min lättnad inser jag att det går lättare och lättare. Känner mig tryggare och friare i skrivandet - vilket förstås till stor del beror på allt arbete som gjorts med "Söta pojkar ..".

Releaseparty för Söta pojkar

2011-09-12T14:56:00.016+02:00

Förra veckan hade jag releasefest på Riche för min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas". Erik och Adriana spelade fabulösa nittiotalslåtar och där var massor av trevliga och roliga människor. En väldigt fin kväll. Tack alla ni som var där!

Känns lite pirrigt att mina kompisar kan läsa min bok nu. Efter allt arbete, och all väntan. Den 19 september kommer den ut i handeln. Can't wait!

Stil: Deneuve

2011-08-22T16:51:00.011+02:00

En av mina all time-stilikoner är Cahterine Deneuve. Jag gillar att hon har en tidlös stil som känns vuxen utan att vara tråkig. Sexig, men inte vulgär. Sval, men aldrig blodfattig. Hon ser ut som någon som har varit med om mycket, men utan att ha förlorat sin nyfikenhet. Och så röker hon snyggt förstås.

Brighton, mon amour

2011-08-22T16:23:00.014+02:00

Promenerade förbi Nytorget idag, drack te på Louie Louie och bläddrade lite bland kläderna på Tjallamalla. Hittade ingenting. Fick för mig att min rumpa stod ut mer än vanligt. Människorna som passerade mig, bländande unga och välklädda, fick mig att längta efter min vinterkappa. Skulle velat krypa in i den och dra upp huvan.

Fast egentligen inte. Egentligen vill jag hålla kvar sommaren som bara försvann. Jag vill åka till landet, bada i sjöar, grilla marshmallows och göra allt det där som man ska göra på sommaren. Istället satt jag inomhus och jobbade hela tiden, förutom två veckor. En av dem åkte vi till södra England. Blev akut nyförälskad i Brighton och började titta på lägenheter där så fort vi kom hem. Önskar att det var enkelt att bara sticka dit. Inte behöva se sig om efter bostad, jobb och allt det där andra. Jag kan visserligen jobba i princip var som helst, men vill ju inte åka utan darlingen. Men åh vad jag längtar dit! Längtar till sjabbigheten och den bedagade badortskänslan, längtar efter pommes frites dränkta i vinäger, blaskigt te och promenader längs stranden.

Jag gillar verkligen Stockholm, men vissa dagar, som den här, känns det för fint och tillrättalagt. Och blygt - eller om det är oartigt. Ingen säger sorry när de går in i en och man blir aldrig bjuden på öl av glada farbröder på krogen.

Ding dong the witch is alive

2011-05-05T15:39:00.041+02:00

I mellanstadiet när man fick föreläsa om vad man ville för klassen (de andra valde typ hästar eller pingis) valde jag och en kompis att klä ut oss till häxor och föreläsa om häxbränningarna. I helgen slukade jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens rafflande ungdomsroman Cirkeln och kom ihåg precis hur spännande häxor och svart magi faktiskt är.

Här kommer några andra av mina favorithäxor:

"Den onda cirkeln" (1996)
Amerikansk film om fyra coola tonårshäxor i minikjolar. Misstänker att Cirkeln-författarna inspirerats av denna kultiga rulle. Ett plus för de snygga 90-talskläderna (bilden längst ner).

"Häxorna i Eastwick" (1987)
Åttiotalsklassiker med Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer som snygga häxor med voluminösa hårmanar som alla är kåta på Jack Nicholson (bilden i mitten).

"Suspiria" (1977)
Dario Argentos kanske bästa film utspelas på en balettskola i Tyskland och innehåller förutom svart magi även massor av teaterblod och fantastisk musik av italienska progrockbandet Goblin. Är sjukt läskig så håll någon i handen om du ska den (bilden högst upp).

"Häxor, läxor och dödliga lektioner" (1988)
Svart komedi med 90-talets mesta it-girls Winona Ryder och Shannen Doherty i tidiga huvudroller. En orgie i elaka tonårstjejer och bredaxlade kavajer.

Ubravka Ugresic, "Baba Jaga la ett ägg" (2009)
Sorglig, rolig, ömsint och arg roman om häxan som myt och om demoniseringen av gamla kvinnor. Min gamla recension av den går att läsa här.

Malcolm Bird, "Häxkonster för praktiskt bruk" (1985)
När jag var liten var jag livrädd för den här boken. Jag brukade gå till biblioteket och bläddra i den och efteråt var jag tvungen att tvätta händerna noga för att inte få häxbaciller på mig. Men trots rädslan kunde jag inte sluta läsa den. Innehåller förutom massor av roliga bilder även recept på Pytonpaj - en brittiskt stabbig champinjonpaj som är omöjlig att misslyckas med.

Roald Dahl, "Häxorna" (1983)
En annan bok som jag var livrädd för när jag var liten... och det med rätta. Roald Dahls häxor är fortfarande allra läskigast.

Så här ser min bok ut!

2011-04-29T14:28:00.016+02:00

Min roman "Söta pojkar är bara på låtsas" släpps inte förrän i september men redan nu kan ni höra bokens soundtrack. Har satt ihop en finfin Spotifylista, som ni kan lyssna på här.

Eftersom romanen utspelar sig 1997-1998 består soundtracket av en hel del 90-talslåtar (och en och annan äldre låt som jag lyssnade på då) som förtjänar att återupptäckas.

No more meat

2011-04-27T10:41:00.008+02:00

Precis som många andra har jag slutat äta kött efter att ha läst Jonathan Safran Foers fenomenala "Äta kött". Min recension av boken kan ni läsa här.

Som jag skrev i recensionen så var jag vegetarian under mina tonår. Jag blockerade McDonalds, delade ut recept på stan på vegetarisk julskinka och lyssnade på Refused. Men när jag flyttade hemifrån kändes det enklare att börja äta kött igen. Delvis var det en form av protest. På vänsterradikala Smålands nation i Lund där jag hängde (och bodde i perioder) hade de flesta svartfärgat hår och var veganer. Jag retade mig på konformiteten och störde mig på alla sneda blickar jag fick på grund av mitt blonda hår och lite brudiga stil. I Halmstad hade jag varit annorlunda genom att vara vegetarian och gå på "flummigt" teatergymnasium men på Smålands var det tvärtom - här stack jag ut genom att vara brudig och svennig. Att jag hade järnbrist efter att ha ätit för dålig kost och dessutom tyckte att kött var gott gjorde beslutet att börja äta kött igen enklare. Så jag blundade för sådant som jag innerst inne visste: att djur torteras och far illa i köttindustrin.

Och detta trots att jag älskar djur och är en sådan person som inte ens klarar av att läsa om hur någon är dum mot en hund. Det finns inget djur jag tycker illa om och jag blir illa berörd när folk säger att råttor eller duvor är äckliga. Så att jag skulle äta djur är egentligen helt absurt.

Efter att nu inte ha gjort det i några veckor tänker jag så här:

Tusan vad mycket lättare det är att vara vegetarian nu är för tio år sedan! Delvis för att jag är bättre på att laga mat, men framförallt för att utbudet på vegmat är så himla mycket bättre.

Kanske att jag kommer äta sill och ekologisk skinka på julafton - men påsk utan sill funkade bra så kanske inte ändå. Hur som helst är det bättre att göra ett undantag än att äta kött jämt.

Sen undrar jag några grejer: någon som vet hur man äter sig mätt på vegetarisk kost utan massor av kolhydrater?

Och är det någon som vet om ostron är ok att äta? De ska ju vara bra för miljön eftersom de renar haven och vad jag förstått är de nästan som grönsaker. Eller är det bara ett önsketänkande?

Några boktips

2011-04-26T12:01:00.020+02:00

Det var ett tag sedan jag tipsade om läsning så här kommer några tips på böcker:

Eleanor Catton, "Repetitionen", W&W
Lite pretto men mycket välskriven roman om att växa upp. En tonårstjej har ett förhållande med sin lärare på en flickskola och moralpanik utbryter. Men berättelsen handlar inte om tonårstjejen och läraren utan om personer på skolan i deras närhet - och hur de påverkas av det som hänt. På teaterhögskolan bredvid sätter eleverna upp en föreställning inspirerad av händelsen. Vissa symboler känns lite slitna, men Elenor Catton handskas med dem intelligent.

Sanne Näsling, "Kapitulera omedelbart eller dö", Rabén & Sjögren
Om det symbiosartade vänskaps/kärleksförhållandet mellan två femtonåriga tjejer som drömmer om att flytta till London. Tillsammans skapar de egna världar och uppfinner ett eget språk fullt av nagellacksfärger, fjärilar, dödsrosor och låttitlar. Det är väldigt roligt och ibland lite sorgligt. Ibland får man en överdos av det lite övergulliga koketta språket. Men mest av allt blir man glad.

Kristofer Ahlström, "Bara någon att straffa", Forum
Har inte hunnit läsa klart Kristofers roman men än så länge verkar det mycket lovande. Den handlar om en ung man som återvänder till Gotland för sin mammas begravning. Jag gillar hans träffande beskrivning av känslor och det välbalanserade vackra språket.

Moi-Moa flyttar

2010-09-30T11:28:00.011+02:00

Bonjour! Inom kort kommer jag att byta plats till Djungeltrumman. Men jag kommer att fortsätta skriva precis som tidigare - ny adress, precis samma blogg. Hoppas att ni vill följa med mig dit.

Ni hittar mig numera här.

xxxxxx

En gammal hjärna i en ung kropp

2010-09-29T16:38:00.010+02:00

Jag åt lunch häromdagen med en gammal älskare (gammal som i före detta, inte som i pensionär) som jag inte hade träffat på nästan tio år. Han hade gift sig, fått barn och fått några gråa hårstrån i skägget men annars var han sig lik. Jag berättade om vad jag gjorde och han retade mig och sa att "du har kommit en lång väg från flickrummet i Laholm". Jag fick en känsla av att han, trots att det var tio år sedan vi dejtade, hade kvar bilden av mig som den där odrägliga, narcissistiska, känsliga och ömhetstörstande nittonåringen som jag var då.

Det är konstigt det där - hur man fryser ner sina bilder av människor. En del personer har jag inte träffat sedan jag var barn och ändå ger tanken på dem mig samma olustkänslor som då. Eller, samma trygghetskänslor.

När jag såg Erica Jong på Kulturhuset i måndags pratade hon om sin nya bok som hon håller på att arbeta med. Den handlar om en kvinna som får chansen att bli ung på nytt, men med sin "gamla" hjärna kvar. Erica Jong sa att hon trodde att många skulle vilja se yngre ut men att få skulle välja att få tillbaka sin hjärna så som den var när man var yngre. Jag tror att hon har rätt.

Jag skulle aldrig vilja vara nitton år igen. Inte för att jag kanske är så himla mycket mer harmonisk nu än jag var då (även fast jag är lyckligt gift och har bättre självkänsla)men för att jag gillar att utvecklas och att bli äldre. I alla fall än så länge...

Åh Serge!

2010-09-29T10:23:00.007+02:00

Åh jag älskar den här filmen! Serge Gainsbourg är en reklamkille som träffar en yngre tjej som han inleder ett förhållande med. Men det är inte storyn som är det viktiga - det bästa med den här filmen är att Serge Gainsbourg och Jane Birkin är så ruskigt snygga tillsammans, att Serges musik är så fantastisk och att inredningen och bilarna är ascoola.

Författare tränar inte aerobic

2010-09-28T21:50:00.022+02:00

En vanlig bild av en författare är någon som lever ett ganska ohälsosamt liv. Långa promenader längs stranden ja visst - men sprit och cigaretter desto mer. Träning har däremot i regel inte haft så stor status bland författare genom tiderna (och nu pratar jag inte om kommersiella chicklitförfattare eller Camilla Läckberg).

När Truman Capote skrev ett självporträtt ställde han sig sjäv frågan "Motionerar du på något vis?" och svarade "Ja. Massage". Det finns såklart undantag från regeln - som att söderförfattaren Slas boxades och simmade. För hårdkokta manliga författare har sådant som jakt och fäktning säkert varit okej i alla tider. Men att träna på gym? Eller träna aerobic? No,no,no. Kanske beror det på att man förknippar författare (och kulturskribenter i övrigt) med hjärna och intellekt i motsats till kropp. Sport som boxning kan gå an eftersom det anses manligt och handlar om att vinna - men träning som aerobic leder däremot tankarna till solbrända tjejer i rosa dräkter och är inget som seriösa personer vill förknippas med. Som alla vet har alltid allt som anses tjejigt haft lägre status.

Jag avskyr sport (framförallt lagsporter) eftersom det tråkar ut mig och jag inte har något bollsinne. Däremot har jag alltid gillat att träna: framförallt dans och pilates men också aerobic, gympa och på sommaren joggingturer i skogen. För mig som sitter långa stunder framför datorn är det en nödvändighet för att slippa få ont i ryggen och dessutom fungerar träningen som ett lyckopiller.

Men ändå, idag när jag hade stått i plankan i två minuter och tänkte skriva det som statusuppdatering på Facebook så hindrade jag mig själv. Att läsa om andras träning är förvisso ganska tråkigt. Men att jag inte gjorde det handlade också om en rädsla för att framstå som ytlig och blåst. Man får akta sig extra noga för det när man är blondin.

Do it like Erica Jong

2010-09-28T09:39:00.008+02:00

Igår såg jag den här coola (numera 60-åriga) damen på Kulturhusets internationella författarscen. Hon hade på sig en slitsad svart klänning och var avslappnat självsäker, smart och väldigt mycket New York såklart. Dessvärre var utfrågaren en 30-årig snorvalp som koketterade om sin ålder och ställde töntiga följdfrågor som "How do you mean?" när det redan var uppenbart vad hon menade. Det kändes som om kvällen hade kunnat bli betydligt bättre om hon fått lite mer intellektuell utmaning. Anyway, jag har precis läst hennes självbiografi "Förföra demonen - att skriva för livet". Vill inte skriva så mycket om den nu eftersom jag håller på med en recension av den. Men kan säga så mycket som att den är grymt inspirerande för någon som gillar att skriva.

Fransk stönpop

2010-09-26T23:05:00.014+02:00

På säsongsavslutningen av Adrianas och min sommarklubb Sophisticated Boom Boom på Riche uppträdde Vanessa Contenay-Quinones från Vanessa & the O's för första gången någonsin med sitt 60-talsdoftande soloprojekt Allez Pop!

Adriana och jag var hennes mimande gogotjejer i svarta trikåer och vita ballerinakjolar (vi drack ganska många glas skumpa innan vi vågade oss upp på scenen).

Vanessas nya skiva som släpps i höst är otroligt bra, catchy fransk stönpop som får en att vilja åka till Cannes och aldrig ha på sig något annat än en prickig bikini och några droppar parfym i resten av livet. Musik som gör hösten lite lättare.

Snälla låt mig slippa bli en av Lanvins skitfula pälskappor (klia mig hellre bakom örat tack)

2010-09-26T22:04:00.026+02:00

I DN:s söndagsbilaga skrev idag Maria Lindholm om att äkta päls blivit trendigt. På 90-talet ville supermodellerna hellre gå nakna än i päls men idag har massor av designers päls i sina kollektioner (av bland annat räv, lodjur och mink) och mängder av kändisar bär deras kläder.

Jag kan förstå tjusningen med päls, lyxen, den gammaldags Hollywoodglamouren och det lite farliga. I Leopold von Sacher-Masochs erotiska klassiker "Venus i päls" har den vackra Wanda på sig päls medan hon piskar sin kåta (och masochistiska) beundrare Severin halvt till döds. Pälsen symboliserar det djuriska hos kvinnan men också hennes grymhet.

Men jag tror inte att det är därför som modebloggare och artister idag struntar i det moraliskt förkastliga med att mörda djur enbart för sin fåfängas skull.Till skillnad från under 90-talet då jag var en tonårig vegetarian som protesterade utanför McDonalds har dagens individualistiska och konsumtionsinriktade klimat fört med sig skygglappar till alla. Folk bryr sig inte om det de inte ser. Om de inte ser rävarna när de dödas och flås, om de inte ser minkarna i sina trånga burar - ja då finns de inte.

Även om jag inte längre är vegetarian så får pälsindustrin mig att må illa. Köttindustrin är också otäck men ekologiskt kött från en frigående kyckling känns ändå försvarbart. Men att man kan döda fyrtio djur för ett enda plagg som någon dum kändis ska strutta runt i - det är ignorans som gränsar till ren ondska.

I DN:s artikel säger pälsivraren Mark Townsend från Saga furs, intresseorganisationen för de skandinaviska pälsfarmarna, att "det finns större problem än päls för den unga generationen. Globala uppvärmningen och pågående krig känns viktigare." Som att krig och miljöförstöring skulle rättfärdiga tortyr av djur? Att det finns större problem gör inte andra problem mindre.

Ett annat vanligt argument mot att bry sig om djur är att "människor är viktigare". Men jag tycker att man kan bry sig om både människor och djur. Dessutom hänger det ihop - samhällen där människor tar väl hand om sina djur gagnar även människorna. Djuren och människorna behöver varandra - men faktum är att vi behöver dem mer än de behöver oss...

Marie's the name

2010-09-24T10:51:00.007+02:00

En av Elvis allra bästa låtar enligt mig är "(Marie's the name)His latest flame" om killen som träffar sin bästa kompis och får reda på att kompisens nya tjej är samma som hans egen. Min kompis Adriana hittade den här fina franska versionen av låten á la underbara divan Dalida.

Vanilj och munkpeppar

2010-09-23T15:05:00.010+02:00

Var på apoteket idag och köpte några tabletter innehållande munkpeppar (också kallat kyskhetsträd vilket låter lite läskigt) som tydligen ska hjälpa mot pms. Mensvärk är en konstig grej eftersom väldigt många kvinnor har det men det pratas så lite om det. Bara för att det har med, pardon my french, fittan att göra. Det är lite konstigt egentligen att det fortfarande anses vara så intimt, nästan som om man skulle prata om sina toalettbesök. Men det påverkar kvinnors liv mycket mer än så. Vissa dagar är jag så ledsen att det känns som om jag ska sjunka ner i ett mörkt hål. Men också arg, irriterad, nervös och darrig med magont, huvudvärk och yrsel. I värsta fall får det mig att kräkas. Hade det varit influensa hade jag sagt det till alla men nu lider jag oftast i tysthet. Kanske viskar något om det till en kompis. Men aldrig om det är en killkompis.

Nu ska jag iväg och fika med en vän och sen ska vi promenera ett tag innan vi ska gå till Humanas oktoberfest. Jag har tagit på mig några droppar vaniljessens som jag blandat ut med klassikern Chanel No 5 - ett dofttrick som jag lärde mig av en fransk väninna. Älskar när höstvinden bär med sig doften så att den omsluter mig helt....

Heta girigbukar och korkade rasister

2010-09-23T09:49:00.012+02:00

Nu har jag bokat biobiljetter till Wall Street-uppföljaren "Wall Street: Money never sleeps" som har premiär på fredag. Hurra! Har längtat efter att se den ända sedan jag såg trailern där Gordon Gekko kommer ut ur finkan och får tillbaka sina tillhörigheter, bland annat en gigantisk mobiltelefon. Den här gången kan man ju hoppas att bratsen förstår samhällskritiken istället för att göra (den förvisso ganska heta) girigbuken Gordon Gekko till sin förebild.

Blev nervös av att läsa DN i morse och tycker fortfarande att det känns som ett stort skämt att SD kommit in i riksdagen. De verkar ju förutom att ha människofientliga åsikter och sakna empati också vara extremt korkade. Men tyvärr är det ju inget practical joke (tänk så skönt det hade varit) utan något som påverkar livet för massor av människor, ja för alla. Nu när jag går på stan kan jag inte låta bli att tänka på det och kanske inbillar jag mig men jag tycker att stämningen känns något annorlunda. Som om alla tänker: var det du som röstade på dem? Eller var det kanske du? Eller du?

If You're Going to San Francisco

2010-09-22T16:00:00.016+02:00

Den här tiden på året när luften börjar bli krispig och löven gula tänker jag alltid på San Francisco. Jag var där tillsammans med min kompis B i september 2001 när jag precis hade fyllt tjugo. Vi kom dit sent på natten den 10 september (det första vi gjorde var att lifta med en främmande gubbe till vandrarhemmet trots att vi hade lovat våra mammor att vara försiktiga) och när vi vaknade på morgonen hade två flygplan flugit in i World Trade Center och världen var sig inte längre lik.

Jag hade fått en fruktansvärd urinvägsinfektion under flygresan och inledde min USA-vistelse med ett besök på Chinese Hospital i China Town. Där fick jag ta av mig alla kläderna, sätta på mig en grön pappdräkt och kissa blod i ett plastglas. Läkaren såg chockad ut och sa att det var det värsta han någonsin hade sett och halva reskassan gick åt till att betala besöket och köpa svindyr penicillin. Som om inte det var nog med trubbel hade B:s nya pojkvän brutit samman och förföljt oss till USA - och vägrade envetet att åka hem. Till slut stack vi från honom när han låg och sov.

Men det är inte det jag tänker på. Istället tänker jag på när B och jag åkte till Berkeley över dagen och promenerade i en rosenpark, solen sken genom de tunna höstlöven och vi köpte sockriga doughnuts som klibbade på händerna. Och jag tänker på alla skivaffärerna och antikvariaten - vi fingrade båda länge på ett exemplar av Pauline Réages "Berättelsen om O" men ingen av oss vågade köpa den. Och åh, kyrkorna! Alla små förtjusande träkyrkor som vi bara var tvungna att gå in i. I en av dem hade Marilyn Monroe gift sig med Joe DiMaggio. Trots att ingen av oss var religiös var vi sugna på att gå dit och bikta oss, men det vågade vi inte heller.

Innan jag skulle åka hem köpte jag med mig massor av Halloweengodis till min pojkvän i Sverige och sedan satt vi på hans studentrum i Lund och åt färgglada Jelly beans och Peanut butter cups tills vi storknade. Den här tiden på året saknar jag det.

True Blood

2010-09-22T11:07:00.004+02:00

I morse när jag vaknade kände jag mig inte på så där väldigt bra humör (läs: skitdåligt). Men så fick jag ett sms från Karolinska där det stod: "Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen" och det gjorde min dag. Tanken på att mitt blod nu finns inom en annan person och att det kanske räddat den personens liv är fantastiskt. Sedan började jag fundera, tänk om någonting annat i mitt blod, förutom järn och andra sådana ämnen, förs vidare. Som humör, känslor eller tankar? Inte för att jag tror det men det är inte helt omöjligt. Tänk om en annan person känner sig lite grann som mig idag?

Det blir inte bättre

2010-09-22T10:35:00.011+02:00

När jag var olycklig tonåring hände det att vuxna sa till mig att "det blir bättre med åren". Och till viss del hade de rätt. När man är vuxen känner man sig själv bättre och blir mer rundad i kanterna - om man stöter i någonting gör det inte längre lika ont.Istället för att skriva i sin dagbok "Jag hatar mig själv och vill dö" tänker jag kanske istället "Jag mår förjävligt idag men det beror antagligen på att jag har pms". Man är duktigare på att behärska sig (istället för att slänga en kruka i väggen tar man ett djupt andetag) men känslorna är desamma. Vissa dagar känner man sig precis lika vilsen och borttappad som när man var en fjortis med påklistrade silverstjärnor under ögonen.

Igår såg jag "Brief Encounter" från 1945 - en av de mest romantiska och sorgliga filmer jag sett. En kvinna och en man möts på en tågstation och inleder ett förhållande trots att de var och en är gifta på sitt håll. Men de vet hela tiden att de måste bryta med varandra. Och trots att de båda två har rynkor i pannan får deras förälskelse dem att bete sig lika desperat och impulsivt som tonåringar. Kanske har alla vuxna människor kvar en tonåring inom sig som de måste förtrycka för att inte vuxenytan ska krackelera?

Tillbaka! Jag lovar.

2010-09-21T16:03:00.006+02:00

Tappade helt lusten att blogga under sommaren (som ni kanske märkte) men nu är jag tillbaka på gatan. Backstreet's back alright! Jag har skrivit en ungdomsroman som om allt går enligt planerna ges ut nästa höst. Det är lite hemligt än så länge men mer om det kommer snart. Den har tagit massor av tid att skriva och är också en anledning till mitt ojämna bloggande. Just nu håller jag på att skriva på en ny bok men ibland behöver man en paus.

Men - jag pallar inte längre lägga in massa bilder hela tiden och orkar inte redigera varje inlägg så petnoga. I gengäld ska jag försöka att vara lite ärligare och lite personligare. Deal?

Jag rensade i källarförrådet häromdagen och hittade en hel banankartong full med gamla tidningar och urklipp som jag skrivit. Det slog mig att jag var mer självutlämnade förr och jag undrade varför? När jag skriver skönlitterärt vågar jag vara öppen men när jag skriver på en blogg känns det lite läskigt. Kanske har min hud blivit tunnare med åren? Kanske har skinnet på näsan gnuggats av? Jag hoppas inte det för att vara försiktig är så himla tråkigt.

A bientôt

Bruxelles!

2010-06-30T11:23:00.018+02:00

Hoppsan, det var visst hundra år sedan jag skrev här senast. Ska försöka vara lite flitigare....Igår kom jag hem från Bryssel där jag firade midsommar. Bryssel är i regel väldigt underskattat som resmål. Säger man att man ska åka till Paris eller London har folk massor av saker att säga men säger man Bryssel ser de mest konfunderade ut och undrar om man ska praktisera på EU. När min lillebror bodde där för några år sedan (och jobbade som hund-au pair) åkte jag dit första gången och blev förvånad över hur trevlig staden var. Det är kanske inte världens partystad och inte heller världens vackraste stad men den har en skönt avslappnad atmosfär, fantastiska delikatessaffärer, de mest välsorterade seriebutikerna jag varit i, superbra skivaffärer, barer med enormt ölutbud (älskar den saftliknande körsbärsölen Kriek) och underbara restauranger med franskbelgisk mat: moules frites, rumpstek, våfflor, sparris hmmm. Om man gillar mat så gillar man med all säkerhet Bryssel.

Sophisticated Boom Boom!

2010-06-04T11:54:00.014+02:00

I sommar kommer min kompis Adriana och jag att ta över dj-båset i Lilla Baren på Riche varje torsdag från och med den 17 juni till och med hela augusti.Vi bjuder på körsbärsröda leenden och retrochic eskapism i form av smäktande melodramer, tvetydiga franska lolitor, svängig exotica, lössläppt rockabilly och sprudlande yéyé. Lika delar sofistikerat, lika delar boom boom!

Hoppas att vi ses där!

Lilla baren, Riche
Premiär den 17 juni, sedan öppet alla torsdagar hela sommaren.
kl 22-02
Gratis inträde

Veckans stilikon: Sookie Stackhouse

2010-06-04T11:43:00.004+02:00

I sommar vill jag ha samma stil som True Bloods tankeläsande hjältinna Sookie Stackhouse. Jag är extremt svag för hennes 50-talsinspirerade "southern beauty"-stil med blond hästsvans, jeansshorts, tighta enkla toppar och romantiska klänningar med smal midja och vida kjolar. På köpet kan man ju alltid hoppas att livet blir lite mer magiskt...

En rolig grej är att skådespelerskan Anna Paquin egentligen är blek och mörkhårig och sprayar sig med brun-utan-sol inför tagningarna. Med andra ord behöver man inte flytta till Texas för att se ut som en het söderpingla!

Comix

2010-05-10T17:56:00.006+02:00

Såhär skulle jag ha sett ut som seriefigur enligt min kompis Adriana. Bilden är gjord till flyern för vår sommarklubb Sophisticated Boom Boom på Riche som har premiär den 17 juni. Mer info om den kommer snart...

Åh Gene!

2010-05-10T17:50:00.004+02:00

Den här låten slår jag vad om att David Lynch gillar.

Precis så här tycker jag att alla tjejer och killar borde se ut. FY TUSAN vad snyggt! Älskar "Cry Baby" och musiken är sjukt bra också...

2010-04-16T14:18:00.005+02:00

En fisk som heter Wanda

2010-04-14T17:51:00.011+02:00

Häromdagen köpte jag en dubbelskiva med coola country- och rock'n'roll-donnan Wanda Jackson. Det är så sjukt bra att jag får gåshud. Jag gillar att hon har så många olika röstlägen och kan sjunga ljuvt som Dolly Parton eller hest rockigt. En annan kul grej är att flera av låtarna är som små berättelser - ofta handlar de om bedragna kvinnor som hämnas sina mäns gruvliga svek. Svartast humor är det i "The Box It Came In" som handlar om en övergiven kvinna som upptäcker att inte nog med att mannen tagit med sig i stort sett allt hon äger och har, dessutom har han tagit hennes bröllopsklänning för att ge åt sin nya unga brud. Det enda som finns kvar är den tomma asken i garderoben. Men tänker hon: "But somewhere I'll find him then I'll have peace of mind. And the box he comes home in will be all satin lined." Det är hårda puckar....

Ett legendariskt liv

2010-04-14T17:22:00.009+02:00

Såg äntligen ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” som jag väntat på ända sedan jag hörde att den skulle komma för över ett år sedan. Jag ställde in mina förväntningar lågt eftersom jag var orolig att bli besviken annars men det hade jag inte behövt göra. Den var precis så bra som jag hade hoppats på. Joann Sfars manus är lekfullt och spännande utan att bli överdramatiskt eller sentimentalt. Jag är glad att han valde att fokusera på Serges konstnärliga skapande istället för hans relationer. Det hade lätt kunnat bli en konventionell kärlekshistoria (som filmen om Coco Chanel) men istället blev det en fin och personlig hyllning. Eric Elmosnino i huvudrollen är fenomenal och ibland läskigt lik Serge.

De andra rollerna är också bra – även om karikatyren av France Gall kändes överdriven. Men jag gillade verkligen Laetitia Castas tolkning av Brigitte Bardot: en seriefigursversion med glimten i ögat. Även Lucy Gordons (som tragiskt nog tog livet av sig strax innan filmens premiär) tolkning av Jane Birkin var väldigt bra. Det hade lätt kunnat bli gubbsjukt med alla lättklädda flickor men jag tyckte att Sfar lyckades göra kvinnorna till subjekt och inte bara objekt. Både Bardot och Jane framstod som självständiga kvinnor som inte bara blev förförda utan lika mycket förförde själva.

Visst kan jag tycka att filmen ibland hastar förbi viktiga händelser – men någon större redovisningsplikt är det inte frågan om. Tvärtom märks det att Sfar hade roligt när han gjorde filmen. Det jag möjligtvis saknade var mer av pappa/dotter-relationen mellan Serge och Charlotte. Sedan tyckte jag kanske att det var synd att man i slutet inte fick se Serges begravning då Paris gator fylldes av sörjande människor. Det hade visat på att han inte bara var en provokatör utan även en älskad artist och ikon.

Serges 5 bästa låtar

2010-04-07T16:31:00.006+02:00

Frilansjournalisten Kristofer Ahlström har skrivit en roande artikel om Serge Gainsbourgs liv till A Perfect Guide. Artikeln kan läsas här. Som bonus har Erik och jag gjort en lista till artikeln med Serges fem bästa låtar (vilket var nästan omöjligt att välja, vi våndades). Dessutom har någon på Lista.se lagt ut listan med alla videos till! Kolla här.

Misfits på Riche

2010-04-07T16:01:00.006+02:00

Igår var jag på vernissageparty på Lilla baren på Riche där mina begåvade vänner Adriana Seserin och Katrine Persson ställer ut sina typografiska svartvita affischer. I Fluxusrörelsens anda vill de hylla slumpen och leken som metod och har hämtat stor inspiration från 60-talets konstvärld. Affischerna kommer att hänga kvar en hel månad så passa på att gå dit och kolla in dem!

Ny singel med Francoise

2010-04-07T10:37:00.008+02:00

Underbara Francoise Hardy är still going strong. I år är hon aktuell med nya skivan La Pluie Sans Parapluie. Hennes röst låter lite strävare men är fortfarande helt fantastisk. Här kan ni höra ett smakprov på hennes nya singel "Noir Sur Blanc".

Åh Roy!

2010-03-29T16:34:00.005+02:00

Den här sången får mig alltid att gråta. Finns få som har sådan smärta i rösten som Roy. Slutet på videon med den galna clownen är däremot bara läskig. Varning till er med clownfobi!

Veckans stilikon: Shirley Temple

2010-03-28T18:46:00.025+02:00

Få unga människor idag har förmodligen sett en film med Shirley Temple. Desto fler känner nog till att en alkoholfri cocktail blivit uppkallad efter henne. Shirley Temple var den första riktigt stora barnstjärnan i Hollywood. Häromdagen såg jag pekoralfilmen "The Little Princess" från 1939 med henne i huvudrollen. Med små käcka danssteg, korkskruvslockar och ett runt litet ansikte lyckades hon få hemmafruarna att snyfta "ack så bedårande" på sin tid. Idag känns det smått absurt att se det överspelade barnet utstyrt i all rysch och pysch. Men man kan ända inte låta bli att gilla henne. Jag tycker verkligen om hennes buspojkstil med kort lockigt hår, en randig T-shirt och en sjömanskeps på sned. Som lite äldre blev hon mer klassiskt snygg med lagd 40-talsfrisyr och röda läppar. Hennes bröllopsklänning är så vacker att jag dånar! Själv gifte jag mig i min mormors underbara brudklänning från 1949. Är ni ute efter något liknande så leta i vintagebutiker eller kolla med äldre släktingar om de har någon klänning att låna ut.

60-talet, bäst på bild

2010-03-28T18:05:00.016+02:00

Igår var jag på Vintagemässan på Strand. Efter en halvtimmes köande kom min kompis och jag in. Tyvärr var ganska mycket dyrt och trängseln gjorde det svårt att kolla på grejerna ordentligt. Men jag kom i alla fall hem med ett par mönstrade vita strumpbyxor och en pastellrosa sovtopp från 60-talet (tänk Mad Men) - båda helt oanvända i originalförpackningar. Och så hittade jag den roliga boken "Evas kalender" från 1964. Det är som en blandning av en veckotidning och en kalender med jättefina bilder, modereportage, tips på frisyrer, pyssel och fruktdrinkar och sådana ämnen som "Vill du bli en perfekt sekreterare?". Men allt var inte bättre förr. När jag läser avsnittet "Idealflickan - sex pojkar ser på flickor och berättar här för oss hur de tycker flickor skall vara och se ut" tycker jag förskräckligt synd om min mamma (som var 14 år då det begav sig). Bland annat står det:

"En flicka skall vara kul och framåt, "hänga med" i vad som händer och sker i världen. Hon skall samtidigt poängtera sin kvinnlighet genom att verka tillbakadragen. Aldrig skryta med "rik pappa" för att göra sig intressant. Inte skriva en pojke på näsan om hon råkar kunna något tekniskt bättre än han. Hon får aldrig tala om sitt utseende och sina kläder med en pojke."

När det gäller uppförande:

"En flicka skall verka - och helst vara väluppfostrad. En pojke lägger märke till hennes bordsskick och retar sig på om det är dåligt (även om hans eget bordsskick är det)."

Med andra ord - killen kan ha uselt bordsskick och vara skrytig medan tjejen måste vara oklanderligt väluppfostrad. Kvinnlig tillbakadragenhet - bah!

Man får också veta att en flickas hår ska vara rent och blankt. Däremot är det värsta pojkar vet färgat hår, i synnerhet vätesuperoxidat, pojkklippning, hellugg och hövolmar. Jag med mitt blekta korta hår med hellugg hade inte fallit dem i smaken precis....

Fina Glappet

2010-03-23T15:55:00.005+01:00

Jag började se om 90-talsserien Glappet igår för säkert femte gången och tänkte än en gång att det är en av de bästa svenska ungdomsserierna någonsin. Eller bästa tv-serierna rakt av. Manuset av Christina Herrström är välskrivet och det är så fantastiskt välspelat hela tiden. Minsta lilla biroll är bra. Älskar skildringen av alla äckliga snuskgubbar och Ellas och Josefins omedvetet töntiga, naiva framtoning. Kläderna kanske känns passé men historien är klassisk. Helt underbart!

BÄTTRE ÄN PRINCE

2010-03-22T17:22:00.002+01:00

FLAIRS "Better Than Prince" by JONAS & FRANCOIS.
Uploaded by ThirdSideRecords. - Explore more music videos.

DATASPELSSNUSK (plus en bra låt )

2010-03-22T17:14:00.003+01:00

FLAIRS - TRUCKERS DELIGHT
Uploaded by ThirdSideRecords. - Music videos, artist interviews, concerts and more.

Fransk Week-End

2010-03-22T16:46:00.017+01:00

Nadja spinner skivor.

Det har varit en hektisk helg för min del. I fredags var det Landets femårskalas på Färgfabriken och i lördags var det Gérard Depardieu på Landet och vår gästdj Nadja von Bahr spelade massor av fina 60-talssinglar. Efteråt gick vi till Strand där vår kompis Jerome spelade trummor med grymma bandet Flairs. Tyvärr missade vi spelningen eftersom det krockade med vår klubb men tydligen hade det varit superbra.

Där träffade jag också Guillaume från franska elektrobandet Chateau Marmont - som när han inte spelar med Flairs eller med sitt eget band turnerar med och producerar vackra Alizée. Hon är snart aktuell med en ny skiva som låter lite annorlunda än hennes förra skivor, lite vuxnare och coolare. Ett smakprov kan ni höra här under:

Frisyren från helvetet

2010-03-16T15:28:00.009+01:00

Den här videon är egentligen helt förfärlig. Sheilas frisyr (gillar 60-talsfrisyrer men just den här borde aldrig ha uppfunnits) och infantila uppsyn och den überkäcka melodin. Men ändå ger det mig vårkänslor och spring i benen! Kanske beror det på att det är så käckt att det passerar alla gränser och blir camp. Eller så är jag bara aningens sjuk i huvudet.

Sheila var idealflickan i Frankrike under 60-talet. Själv sa hon i en intervju under senare år att hon kom att symbolisera storasystern, kompisen eller flickan som man var förälskad i. När hon kom gåendes på gatan skrek ungdomarna och hon hade fans som sov utanför hennes port. Den hemska uppfluffade lolitafrisyren uppfanns förresten av frisören Michel Master och kallades för "des couettes". Så nu vet ni vem ni ska skylla på.

Lissabon in my heart

2010-03-12T17:37:00.024+01:00

Erik och jag kom hem igår kväll från Lissabon efter en vecka med vårsol på uteserveringar, körsbärslikör, katolska kyrkor och kaféer som tagna ur 1800-talsromaner. Det kändes helt underbart att äntligen kunna dra på sig vårjackan – även om det regnade vissa dagar och inte var jättevarmt. Hotellet som vi bodde på hade varit en grevinnas bostad på 1700-talet men förstördes till viss del under en jordbävning. Överallt på väggarna satt gaykonst och på vårt rum fanns ett inramat fotografi med en vältränad man i bar överkropp som liftade.....

Till skillnad från många andra europeiska storstäder är Lissabon inte en stad som förför direkt utan snarare en sliten skönhet som smyger sig på en. Själv förtrollades jag av det labyrintartade gatusystemet i den gamla stadsdelen Alfama, de slitna fasaderna med fantastiskt kakel, det vita ljuset och den avslappnade stämningen. Det är ingen partystad så om man vill åka till något ställe med mycket drag har man kommit fel. Vi gick till stans kändaste musikklubb Music Box sent en lördagskväll (Lissabons motsvarighet till Debaser) och lyssnade på portugisk hiphop framförd av oglada amatörer. Antingen hade kidsen där rökt för mycket marijuana – eller så är portugiser inte speciellt party för stämningen var mer som en tisdagsförmiddag. Det kan i för sig bero på att vi gick hem så tidigt som klockan två, fem timmar innan klubben stängde.

Men gillar man däremot att sitta på mysiga kvartersrestauranger och prata, dricka och äta i timtal till sent på natten har man kommit rätt. De flesta restaurangerna har öppet till ett eller två och det är inte ovanligt att man går ut och äter så sent som elva. Ett plus för att man fortfarande får röka inne på en del kaféer vilket bidrar till den charmiga bohemkänslan.

Hej då Kamera!

2010-03-03T22:51:00.004+01:00

Imorgon säger Stockholmsbandet Kamera adjö med en avskedsspelning på Mosebacke. Gästartister utlovas. Dessutom spelar Erik och jag skivor efter konserten. Kom och lyssna på finfin musik och drick gravöl!

Tonårsdrömmar

2010-03-03T11:06:00.009+01:00

Jag såg biofilmen ”An Education” häromdagen som bygger på den brittiska journalisten Lynn Barbers självbiografi med samma namn. Mycket välspelat och snyggt om en skolflicka i 60-talets England som tjuvröker och drömmer om att åka till Paris. En dag träffar hon en äldre kille som tycks vara ett svar på alla hennes böner – men allt är inte som det ser ut. Jag kände igen mig i det där med att vara en tonårstjej som längtar bort och ut i världen. Längtan efter ett liv som är magiskt. I en uppsats i gymnasiet som handlade om vad man ville göra i framtiden skrev jag att jag ville bo i en vindsvåning i Paris.”Jag vill hellre vara olycklig än lagom glad” skrev jag. Mer än tio år senare drömmer jag fortfarande om Paris men jag är tillräckligt klok (vill jag gärna tro i alla fall) för att inte längre romantisera olycka. Men ändå, det är en smärtsam insikt när man inser att livet inte kan vara magiskt varje dag.

Med Serge i hörlurarna

2010-02-23T15:15:00.013+01:00

Musik är nästan aldrig så kraftfull som i hörlurarna när man är ute och promenerar. Den får en helt annan dimension av de olika miljöerna man passerar och personerna man möter. När jag igår kväll gick till min kvällskurs i franska gick jag förbi konstinstallationen i form av gigantiska kristallkronor som hängts upp i träden vid Berzeliipark. Samtidigt lyssnade jag på Quentin Mosimanns nya discolåt "Gainsbourg Zero Dix" som är en hyllning till Serge Gainsbourg full av klassiska stråkar och referenser till Mr Serges liv. Det kändes genast som att vara med i en film. Magiskt och vackert.

Schweiziska Quentin som är född -88 ser tyvärr ut som en stylad pojkbandskandidat (vilket kan bero på att han vann reality showen Star Academy France) men den här låten är riktigt, riktigt bra! En perfekt mix av klassisk musik och disco!

My Sharona

2010-02-17T17:30:00.009+01:00

Doug Fieger som var sångare i The Knack gick bort häromdagen i lungcancer. Han är mest känd för att tillsammans med Berton Averre skrivit den fenomenala rockdiscohitten "My Sharona" 1979 - en låt som jag aldrig någonsin tröttnar på. Första gången jag hörde låten var som ledmotiv i 90-talets bästa slackerfilm "Reality Bites" som jag såg säkert hundra gånger i högstadiet. Jag ville se ut precis som Winona Ryder som alla de söta popkillarna var kära i och klippte mig till och med i samma korta frisyr som hon.

Hejdå Doug och tack för alla fantastiska partykvällar!! Hoppas att du har det bra och får dricka mycket öl i himlen.

Stilikonen: Moira Shearer i "The Red Shoes"

2010-02-05T16:39:00.020+01:00

"De röda skorna" är en mörk saga skriven av HC Andersen 1845 om en ung dansös som förälskar sig i ett par röda skor. Skorna är förtrollade och slutar aldrig att dansa. Hon tvingas att dansa tills fötterna blöder och inte ens då kan hon sluta. De nya vackra skorna blir med andra ord hennes undergång. Sagan skulle förmodligen fungera som en sedelärande varning för fåfänga unga damer.

Berättelsen filmatiserades i Storbrittanien 1948 med Moira Shearer i huvudrollen som den olycksaliga dansösen. Filmen är en slags metahistoria som utspelas dels i filmens nutid och dels på scenen. Båda historierna hänger ihop på ett mycket övertygande och effektfullt sätt. Förutom att det är en riktigt bra film så är den också väldigt stilsäker. Moira Shearer i huvudrollen som Victoria Page ser ut som en brittisk älva med sitt illröda hår och sin snöbleka hy. Hennes glamourösa klänningar och 40-talsfrisyrer är fantastiska och de röda dansskorna är förstås alldeles sagolika. Frågan är om jag hade kunnat låta bli att ta på mig dem även fast jag hade vetat att de var förtrollade...

PTV

2010-02-05T16:24:00.003+01:00

Ikväll ska jag gå och se Pugh Rogefeldt på svennestället Hamburger Börs. Jag hoppas att han sjunger "Här kommer natten" och att han har på sig så här tighta brallor.

Skivguide

2010-02-02T21:42:00.021+01:00

Var får du tag på all fransk musik? brukar folk undra. Svaret är förstås lite här och där. Förr brukade jag byta blandskivor med folk, bland annat på den gamla sajten Blandband.nu. En del udda låtar kan man ladda ner gratis på Mp3-bloggar som fantastiska Filles Sourires. I välsorterade skivbutiker som Pet Sounds Records och Mickes skivor i Stockholm kan man också hitta en del godbitar.

Och så kan man resa till Paris såklart. Här är några av mina favoritställen att leta efter skivor på där:

La Violetera
En dröm för samlaren. Ägaren är tokig i franska damer, framförallt Dalida och Sylvie Vartan. Här kan du hitta riktigt udda utgåvor men priserna är tyvärr hutlöst höga.
12 Rue Papillon, tfn 45 23 34 17

FNAC Les Halles
Ett slags kulturvaruhus med böcker, film, skivor m.m. Skivavdelningen är enorm och innehåller framförallt cd-skivor men även en del vinyl.
Porte Lescot, tfn 01 40 41 40 00

Pont Neuf
De klassiska boklådorna längs Seine har en hel del vinylskivor och här kan du fynda! Mycket roliga franska 60- och 80-talsgrejer.
Quai de Louvre & Quai de Conti

La Zizique
Här hittar du vinylskivor till bra priser. Bra utbud av chansoner och yéyé.
8, rue Baudelique
www.la-zizique.com

Men även i andra europeiska städer som Bryssel finns ett betydligt större utbud av fransk pop än i Sverige. När jag var i Bryssel hittade jag en del skivor här (var för ett par år sedan så det kan ha ändrats):

Goupil-O-Phone, New & Secondhand
En riktig skattkista med en hel avdelning fransk pop. Här hittar du Jacques Dutronc-skivor från 60-talet såväl som Jane Birkins senaste album.
Boulevard Anspach, 167

Men fattas tid och pengar till att resa bort så kan man ju faktiskt beställa en hel del från nätet också. Maken och jag har precis upptäckt att man kan beställa hem skivor från FNAC . Frakten är tyvärr inte jättebillig men fullt överkomlig. Drygt 250 kr fick vi betala för att beställa hem tio skivor. Sidan är på franska men för att beställa behöver man inte vara någon höjdare på språket - det mesta är ganska tydligt.

Så snart har vi tio nya skivor med Lio, Teki Latex, Nino Ferrer, Antoine, Marie Laforêt, Sheila, Philippe Katerine och Desireless..... Yé-yé!! Kom till Gérard Depardieu nästa gång den 20 februari så får ni höra dem.

J'adore

2010-02-02T12:53:00.008+01:00

Buhu, har varit sjuk hela helgen och missade därför min kompis Annas födelsedagsfest på Debaser Slussen samt min brorsas spelning med Almedal på Debaser Medis. Är still ill som Morran hade uttryckt det så jag orkar inte skriva så mycket nu. Men en video innehållande en rosaklädd, knubbig kille i päls och fransk falsettsång kan jag i alla fall bjuda på. J'adore!

Camp is good!

2010-01-29T16:59:00.020+01:00

Nu börjar jag bli trött på allt hyllande av Tv-serien "Mad Men". Visst är den välgjord och snygg. Men är den särskilt spännande? Nej, inte så värst. Dessutom tycker jag att det är en lite för klassisk historia om den ensamma alfahannen som bara bryr sig om att jobba och knulla. Att hela tiden undra vad som rör sig innanför pannbenet på honom är frustrerande. Och ett ganska enkelt knep av manusskrivarna för att få innehållet att verka djupare än vad det är. Nej, tacka vet jag "Supernatural". Den amerikanska serien om de två hunkiga bröderna som jagar demoner och äter snabbmat lär inte bli hyllad i DN. Den är alldeles för kitschig och camp för det. Susan Sontag beskrev i sin essä "Notes On Camp 1964 uttrycket camp som något artificiellt till skillnad från något naturligt: "All Camp objects, and persons, contain a large element of artifice. Nothing in nature can be campy."
Eftersom saker som är "äkta" är ett ideal för många kritiker blir företeelser som är camp sällan särskilt uppmärksammade. Och det är synd för "Supernatural" är fantastiskt bra! Serien driver med det macho mansidealet på ett briljant sätt, spelar postmoderna spratt med tittaren och är mer over-the-top än en Jim Steinmanlåt. Dessutom är det faktiskt riktigt läskigt och spännande. Infantilt, grabbigt och plastigt - sure! Men också befriande opretto och charmigt.

La musique yé-yé

2010-01-22T16:41:00.008+01:00

Nadja och jag bytte franska skivor med varandra en gång i tiden på den gamla sajten Blandband. Nu har hon skrivit en jättebra introduktionstext till yé-yé på sin blogg Nadja in Absurdum. Och den 20 mars kommer hon att vara gästdj hos oss på Gérard Depardieu så då kan ni (förutom att dansa till galet svängig musik) passa på att diskutera fransk pop med henne. Kanske får ni då också höra henne skratta lejonskrattet, som hon skriver på sin blogg om....

ÅH SERGE

2010-01-22T16:25:00.003+01:00

GAINSBOURG VIE HÉROÏQUE - BANDE-ANNONCE HD (le film)
Uploaded by baryla. - Check out other Film & TV videos.

Jag längtar tills den här filmen har premiär...

I'm a loser baby

2010-01-22T11:37:00.013+01:00

Var på musikquiz igår på Pet Sounds Bar. Stället var fullproppat av musikjournalister och musiknördar som vi. Det var jättekul men satan vad svårt det var. Mycket hiphop vilket inte är min starkaste sida. Vårt lag Les Cornichons kom på 16:plats av 32. Så jag ställde mig upp på en stol och skrek: "Fusk och båg era banditer!" Nej då, det gjorde jag inte. Men jag hade nästan velat, så dålig förlorare är jag.

Allra bäst var vi på den belgiska musiken. Fast mest stolt var jag för att jag gissade mig till att M.I.A.:s fabulösa låt "Paper Planes" bygger på en låt av The Clash. Swosh! Nästa gång är det revansch som gäller...

HELP!

2010-01-18T17:28:00.008+01:00

Jag hatar att diska. Men nu ska det ske. På det fjärde. För att göra det hela mindre outhärdligt ska jag lyssna på "Help" med Bananarama.

Personer jag såg på vägen från affären idag:

Cowboytjej
Man med bergsprängare
Mager skådespelare med uppåtgående mustasch
Tant med lila hår
Småbarnspappor med matchande vinterjackor
Marsmonster iförd Stålmannenkalsonger

Ok, det sista var kanske inte sant. Men man vet aldrig på Söder...

Livet på Landet

2010-01-18T16:50:00.015+01:00

Några bilder från lördagens frankofilpartaj...

Gloomy Sunday

2010-01-18T12:29:00.015+01:00

Egentligen borde jag ha lagt upp den här låten igår men då var jag för trött för något annat än pizza och Sherlock Holmes. I fredags spelade vi på AG, det var mycket folk och ösig stämning och jag hade på mig min T-shirt med påskliljor (som en hyllning till Oscar Wilde). På Gérard Depardieu på Landet var det tyvärr inte så mycket folk men de som var där verkade ha desto roligare. Det blev dans och till och med dj-extranummer! Kvällen slutade alldeles för sent i Gubbrummet på Spyan där min vän Martin Theander spelade skivor. Det var en väldigt trevlig kväll tack vare bra musik. Spy bar är annars långt ifrån mitt favoritställe. Först ska man stå utanför och frysa och försöka få vakterna att lägga märke till en. Och när man väl kommer in känns det som om man är där på nåder. När jag gick in hörde jag hur en av vakterna skällde ut en tjej som försökt smita in gratis. Han bara vrålade rakt i ansiktet på henne: "Är du helt jävla dum i huvudet?" Hela stämningen kändes så aggresiv att man började fundera på var man egentligen befann sig. På ett ställe man går till för att ha kul eller på en uppforstringsanstalt? Jag förstår mig inte på det där. En annan grej som jag inte förstår mig på är småflickorna som står och visar magen och trutar med läpparna som om de var uppstoppade djur på Biologiska museet. Jag har också varit en självupptagen och narcissistisk tonåring och jag vet att det kan vara ganska kul att var objekt. Men det blir ändå läskigt när det är så uppenbart att tjejer använder sina kroppar för att få status (d.v.s uppmärksamhet från äldre killar) medan killarna kliar sig i skägget och koncentrerar sig på att nätverka och dricka öl. Killarna behöver inte visa magen för att få status eller för att få knulla och uppfattas därmed automatiskt som seriösare och smartare. Det är orättvist. Jag menar, gissa vem som uppfattas som smartast, roligast eller trevligast? Den charmiga killen eller den posande tjejen?

Rödhätta

2010-01-15T13:27:00.011+01:00

Så här blev min nya hårfärg. Nu hoppas jag bara att folk ska börja kalla mig "Ginger". Nu ska jag dra ut på stan och lägga ut flyers för våra klubbar. Ikväll är det Play it Again Rod på AG:s och imorgon Gérard Depardieu på Landet. Det kommer med andra ord bli en party weekend. Kom, kom och dansa med oss!

Inspirerande hemmafru

2010-01-15T13:14:00.004+01:00

Jag intervjuade danska Julia för några år sedan om hennes klädstil och klädmärke Pretty by Design. På den tiden hade hon på sig fantastiska svarta silkesklänningar som hon hade designat själv. Nu har hon startat bloggen The Vintage Hausfrau där hon skriver om loppmarknadsfynd, retrotapeter, plasttroll och tjusiga hushållsmaskiner. Sidan är på danska men jag kan trösta alla Stockholmare med att det är betydligt lättare att läsa än att höra...

Sviniga gubbar

2010-01-15T12:48:00.006+01:00

I dagens DN skriver Åsa Beckman om hur hon efter att ha recenserat en bok av Stig Larsson för flera år sedan fick höra av den hyllade författaren: "jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata". Chockerande men egentligen inte särskilt förvånade. En kompis till mig som medverkade i en litteraturdebatt tillsammans med Stig Larsson för några år sedan hade en liknande upplevelse: att den uppburna författaren kräktes ur sig sexistiska och kränkande saker och att kulturmänniskorna välvilligt lät honom hållas. Åsa Larssons artikel om manliga genier med rätt att svina lyckas verkligen pricka in ett välkänt och sorgligt fenomen. Det är verkligen hög tid att sluta tassa på tå inför gubbarna! Hur bra man än skriver ger det en ingen rätt i världen att bete sig hur som helst.

Mad i Madness och kär i Stella

2010-01-14T16:57:00.006+01:00

Igår var jag och såg Stella Rocket på Scandics Hotellbar. Det var en väldigt fin spelning. Deras musik fick mig att komma ihåg hur det kändes att vara sexton år och förälskad i indiepop. Bäst gillade jag den Ennio Morricone-doftande låten "Single Inga". Lyssna på den här. Annars är jag just nu mest galen i Madness. Jag lyssnar på deras gamla hits "Baggy Trousers" och "Embarrassment" ungefär fem gånger per dag. Svinbra!

Franskare än en baguette

2010-01-11T17:21:00.005+01:00

Gérard Depardieu sjunger Serge Gainsbourg. Kan det bli franskare, eller bättre? På lördag är det dags igen för klubb Gérard Depardieu på Landet. Erik och jag spelar skivor som vanligt och gästdj är Miss Yéyé.

Gérard Depardieu
Landet
kl 20-01
40 kr

Veckans stilikon: Joan Holloway

2010-01-11T16:40:00.009+01:00

Den damigt sexiga och superkurviga karaktären Joan Holloway från Tv-serien Mad Men, gestaltad av skådespelerskan Christina Hendricks, har snabbt blivit enormt populär.Det finns till och med en blogg som heter "What Would Joan Holloway Do?". Det är inte ett dugg konstigt. Efter oo-talets supervältränade, desperata hemmafruar i jeans och linne finns ett sug efter elegant förpackade kurvor. Själv blev jag inspirerad till att tona håret kopparrödblont och ha på mig tighta blusar och båtringade klänningar.

Båtmiddag

2010-01-11T11:53:00.010+01:00

Hälsade på Karin i hennes mysiga båt nere i hamnen. Det var svinkallt men vi stod ut tack vare rödvin från Terreno och väldigt god pasta med köttfärssås och parmesanost. Ni som klagar på kylan, tänk er hur det är att äta middag i ytterkläder och tvingas gå ut utomhus för att ta sig till duchen. Brrr....

Road Trip

2010-01-11T11:37:00.004+01:00

Förra veckan gjorde E och jag en dagsresa uppåt landet för att hälsa på släktingar och titta på 1700-talshus och ruiner. Solen sken och snön gnistrade utanför bilfönstret och vi lyssnade på Theme Time Radio Hour season 2, en skiva med Bob Dylans radioprogram. Av dubbelskivans femtio låtar var med få undantag alla låtar fantastiska. Musiken sträcker sig från 1940-talet fram till idag. Rock a billy-bruden Wanda Jacksons ”Let’s have a party” var en av samlingens allra bästa låtar. Kanske en av de bästa partylåtarna någonsin.

Brorsan sjunger Elvis

2010-01-06T16:42:00.008+01:00

Min superduktiga yngsta brorsa pluggar opera och gillar också att sjunga Elvis då och då. Kolla in honom här!

Elementary, my dear Watson

2010-01-06T16:09:00.012+01:00

Guy Ritchies Sherlock Holmes-film var som väntat inte någon femma. Tyvärr hade det mesta som jag gillar med berättelserna - det smarta, kvicka och mystiska - ersatts av standardiserad action. Precis som i de nya Bondfilmerna där man förvandlat huvudpersonens flamboyanta karaktär till en grov machoman har man gjort om Sherlocks propra (i böckerna närmast pedanta) och egenkära gentleman till en lite lustig slusk som boxas och gillar fala damer. Jag gillar Robert Downey Jr men som Sherlock Holmes passar han tyvärr inte. Det mest positiva med filmen är de snygga animerade Londonmiljöerna. Som slapp underhållning en bakfyllesöndag funkar det ok men vill man ha något mer kvalitativt så föreslår jag att man hyr boxen med den brittiska 80-tals tv-serien "The Adventures of Sherlock Holmes" istället.

Bilder från Lynch-kväll

2010-01-06T15:50:00.013+01:00

Här kommer bilderna från David Lynch-kvällen som Adriana och jag anordnade på Rich i november. Bättre sent än never...

Billiga tidsmaskiner

2010-01-03T16:18:00.016+01:00

Jag är ingen fan av moderna deckare. Inte för att jag har något emot genren i sig utan för att språket såväl som intrigen ofta är beklämmande dåliga. Däremot fullkomligen älskar jag Sir Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes och tycker att Agatha Christie kan vara mycket underhållande (om något tjatig i längden). När det gäller svenska klassiska deckarförfattare är jag svag för Stieg Trenters böcker om frilansfotografen Harry Friberg. Jag läste min första Trenter-deckare strax innan jag flyttade till Stockholm eftersom jag tyckte att det kunde vara kul att läsa om gamla Stockholmsmiljöer. Intrigerna är sällan särskilt bra (tvärtom är de ofta rätt tramsiga) och språket är inte heller en stor anledning till att läsa dem. Men om man vill veta hur det kändes att befinna sig i Stockholm på 40-, 50- och 60-talet är det en billig tidsmaskin. Jag gillar beskrivningarna av vad Harry Friberg har på sig och äter när han sitter på Riche eller Café Opera eller hemma i sin ungkarlslya. Sen är det förstås kul att läsa om ställen som man själv besökt. Nyligen har deckarförlaget Pussel återutgett hans roman ”Farlig Fåfänga” från 1944 som utspelas på Fåfängan på Söder. Jag fick den i julklapp och ser definitivt fram emot att hugga tänderna i den.

Jag tänker också gå och se den nya Sherlock Holmes-filmen på bio, även om jag har svårt att tro att den är hälften så bra som tv-serien från 1984 med fantastiska Jeremy Brett i huvudrollen. Robert Downey Jr som Sherlock och Jude Law som Dr Watson känns inte helt klockrent… men vem vet?

Merde in France

2009-12-20T22:24:00.015+01:00

Gérard Depardieu på Landet igår var trots snökaoset ett lyckat partaj. Julien Ribot gjorde en jättefin spelning och Sebastian spelade alla våra favoritlåtar! Tack till alla som var där!

Depardieu på Landet ikväll!!!

2009-12-19T12:57:00.007+01:00

Ikväll är det dags för årets sista Gérard Depardieu-party på landet med Julien Ribot och jag är peppad som tusan. Strax ska vi gå och köpa massor av godis till ikväll och möta bandet vid tågstationen. Vi har även införskaffat nya fina filmer som vi ska projicera på väggen.

Vår gästdj Sebastian Sandström från Je danse donc je suis har gjort en fantastisk låtlista, ett litet axplock på vad ni kan komma att få höra ikväll:

Longue longue nuit d’amour – 5 Gentlemen
Pour la fin du monde – Gerard Palaprat
Erotica – Rita
Près de la cascade – Gillian Hills
Åh, älskling ta mig inte nu – Leena Skoog
Je vends des robes – Annie Cordy
Tchak-ka-tchak – Pierre Alain
Arretez de me parler de faire l’amour – Antoine
Le jeu du téléphone – Caroline
Reste – Claude François
L’homme au traineau – Claude François
Ils Pataugent – Christine Pilzer
Oh Louis! - Michel Polnareff
Dieu seul sait – Liliane Saint Pierre
Ma Théorie – Steff
J’ai bien mangé, j’ai bien bu – Patrick Topaloff
Garde moi dans ta poche – Sylvie Vartan
Tu veux ou tu veux pas? – Zanini
Les filles c’est fait pour faire l’amour – Charlotte Leslie
Laissez entrer le soleil – Hérbert Léonard
Faudra compter avec moi – Nicolas Nils
Pop-art – Tienou
Nicolas – Vetty
Un petit peu de Oh Yeah – Billy
Plan de fugue – Chris
Je – Danyel Gérard
Sado Maso – De Giafferi
Hey Mr Caution – Eddie Constantine
24/36 – France Gall
Hereux tous les deux – Frank Alamo
Marya, Marya – Gilles Benoît
Je fais la la – Grégory
Vesoul – Jaques Brel
Psychedelic – Johnny Hallyday
Je suis Mécano – José Salcy
La pub érotique – Kalafate
Canto scientifique – Les sales gosses
Boum boum – Les Mykels
Aie aie caramba – Nicoletta
Cuisses nues, bottes de cuir – Philippe Nicaud
Z’avez pas lu Kafka? – Suzanne Gabriello
Quand Je – Véronique Sarn

Gérard Depardieu
kl 20-01
Landet (Telefonplan)
40 kr

Ännu en förklaring till varför jag gillar Frankrike....

2009-12-18T18:10:00.004+01:00

Topp tio-intervjuer!

2009-12-17T11:02:00.032+01:00

Under mina år som journalist har jag säkert gjort minst hundra intervjuer med band och artister, såväl lokala indieband som jättekända. Jag är visserligen inte Fredrik Strage men en del tuffa grejer har jag i alla fall hunnit med. Och eftersom jag älskar fåniga listor - här kommer min topp-tio-lista över de roligaste intervjuerna ever, i alla fall av de som jag kommer ihåg just nu:

1. Robert Smith (The Cure), på ett hotellrum i London:
"Han var väldigt ödmjuk, trevlig och rar och pratade mycket. Dessutom såg han ut precis som jag hade tänkt mig med rött läppstift och kajalinramade ögon. Vi drog över intervjutiden och efteråt fick jag en flygväska av honom full med fuktkrämer och annat. Tyvärr vet jag inte var den är nu."

2. Stereo Total, hemma i deras lägenhet i Berlin:
"De hade en fantastisk lägenhet full med pinuppor, konst och bilder på Bardot och Serge Gainsbourg på väggen. Efter intervjun gick vi på loppis tillsammans och Francoise köpte en plastbrosch i form av en rosa nalle till mig."

3. Hanin Elias, hemma i hennes lägenhet i Berlin:
"Det var en rolig kontrast att först se henne som vanlig småbarnsmamma under dagen och sen se henne iklädd skyhöga stiletter på scenen på kvällen. Vi drack kaffe och pratade om porr och prostitution."

4.Righteous Boy aka Magnus Sveningsson från The Cardigans, hemma hos honom i Malmö:
"En riktigt skön kille. Ibland stämmer personkemin och ibland gör den inte det. Under denna intervjun gjorde den det. Efteråt fick jag ett mail från honom där han skrev att jag hade fångat honom på pricken."

5. Håkan Hellström, skivbolagskontor i Göteborg:
"Han var precis så som jag hade tänkt mig, supertrevlig, sprallig och social på det där göteborgska viset."

6. A Camp, skivbolagskontor i Stockholm:
"Jag var förälskad i Niclas Frisk när jag var liten vilket gjorde det extra spännande. Nina Persson var skitsnygg, snusade och svor mycket. Alla tre verkade grymt skärpta och schyssta."

7. Anna Ternheim, skivbolagskontor i Stockholm:
"Jag trodde att hon skulle vara lite blyg och ha håret hängande framför ögonen. Men hon var längre, snyggare och roligare än jag hade förväntat mig. Hon kändes som en smart kvinna med fötterna på jorden."

8. Motoboy, på ett fik i Malmö:
"Det är kul att intervjua en okänd demoartist och känna på sig att "det här kommer att bli något" och så blir det så. Intervjun var så trevlig att vi blev vänner efteråt och Oskar spelade på min 25-årsfest på Mejeriet. Det var hans andra livespelning någonsin."

9. Carl-Johan Vallgren, Ölcaféet i Malmö:
"Vi drack öl och pratade om Berlin, Paris, Serge Gainsbourg och kabaretmusik. Han var lätt neurotisk, rolig och arg."

10. Wu-Tang Killa Bees, Mejeriet i Lund:
"Jag skulle skriva ett reportage om hur det var att hänga backstage. Egentligen kan jag inte så mycket om hiphop så det kändes lite som att gå på tunn is men just därför var det kul. Oväntat är bra."

Och en liten lista på de tråkigaste intervjuerna.....

1. Sugababes per telefon:
"Jag gillar deras musik men de kändes alldeles för medietränade och uttråkade."

2. Fotbollsspelare i damlandslagen, Café Opera:
"Intervjuade fotbollsspelare och deras tränare på uppdrag av en reklamtidning. Jag kan nästan ingenting om fotboll och kände mig väldigt bortkommen. Dessutom kände jag inte igen någon och fick fråga vad alla hette. Det värsta var att jag en gång råkade säga "bandet" istället för "laget" till en tränare."

3. Alla anala indiepopband (ingen nämnd ingen glömd) som tar sig själva på för stort allvar....

Sheila & Vartan

2009-12-17T10:57:00.002+01:00

Fick de här fina vykorten på mailen av Dag som är en om möjligt ännu större frankofil än jag. Merci!

Pinsamma pappor

2009-12-16T17:41:00.004+01:00

Min kompis A:s pappa presenterade henne för sina vänner så här: "Det här är min dotter, hon är glad och lite kraftig." Jag skrattade så jag skrek när hon berättade det. Så jäkla hemskt men samtidigt underbart. Han förstod inte ens att han hade förolämpat henne. Pappor alltså!

Paris, mon amour

2009-12-16T13:06:00.011+01:00

Varför gillar du fransk musik? är en fråga som jag brukar få. Sist jag fick den var igår på ett kombinerat glögg- och vin chaudparty hos en fransk vän. Och varje gång låter svaret lika tafatt: för att den är så himla bra. Eller: för att den är så oupptäckt i Sverige och därför känns mer spännande. Båda svaren är lika sanna men naturligtvis går det mycket djupare än så.

Allting började med en skiva med Brigitte Bardot som jag hörde hemma hos en kille. Det lät sexigt, glatt, dekadent, charmigt och kul - helt enkelt inte som något annat jag hade hört tidigare. Jag sprang och köpte skivan och lyssnade på den om och om igen. På den tiden bodde jag inneboende hos ett alkispar i Lund och jag skruvade upp volymen för att slippa höra deras fyllebråk. En dag när jag kom hem från mina lektioner på universitetet stod mannen naken i mitt rum. Men det är en annan historia.

Bardot ledde till Serge Gainsbourg vars musik jag omedelbart förälskade mig i och han i sin tur ledde vidare till ännu mer fransk musik: France Gall, Dutronc, Francoise Hardy, Anna Karina m.fl!

Men egentligen startade min föräskelse i Frankrike långt innan Bardot. Kanske var det när jag åkte till Paris med min kompis R och hennes mamma. Vi åkte dagen efter min trettonårsdag. Min kompis och jag hade båda skrangliga ben, opropertionellt långa för våra kroppar. Hon hade kort ljusbrun page och långa mörka ögonfransar. Jag hade midjelångt blont hår, ett magert kantigt ansikte och illröda läppar. Vi fnissade, flamsade och flirtade med allt och alla. Att hennes mamma stod ut förstår jag inte! På kvällarna stod vi på hotellets balkong och spottade ut körsbärskärnor på bilarna, badade oljebad tillsammans i badkaret och pratade om männen som hade skrikit åt oss på stan. Tanken på att de säkert ville knulla med oss. Något som vi inte hade gjort än men var besatta av att prata om.

Det var inte första gången som jag var i Frankrike. Men det var första gången som jag reste utomlands utan min familj, det var min första sommar som tonåring och vi befann oss i Paris. Jag förälskade mig i uteserveringarna, maten, männen, arkitekturen och parkerna. Trots att gatorna var smutsiga och det luktade urin i tunnelbanorna (i början höll vi för näsan men hennes mamma sa att vi inte fick det eftersom det var oartigt mot parisarna) så älskade jag det.

Kanske är det därför som jag förknippar fransk musik med lycka?

Lever Johnny?

2009-12-15T00:50:00.004+01:00

På facebook har det nyss skapats en grupp som heter Johnny Hallyday 1943-2009 R.I.P men när man googlar på det hittar man absolut ingenting. Är det någon som vet om han verkligen har dött eller om det bara är ett rykte eller konstigt skämt? Död eller ej, här är i alla fall en av hans allra bästa låtar! Och videon är så snygg att man bara storknar. Kroppsstrumpan is the shit!

90's krönika

2009-12-15T00:18:00.011+01:00

När jag ändå är nere och gräver i nostalgihögen. Här är en krönika som jag skrev i Hallandsposten när jag var sexton år 1997. Tycker att den sammanfattar 90-talet ganska bra. I alla fall så som jag upplevde det:

Söta pojkar är bara på låtsas

Sitter ensam på mitt rum. Har rökelse som luktar persika och vanilj. Klistrar in bokmärken av söta pojkar i en samlarpärm. Alla söta pojkar som jag haft med glitter på. Söta pojkar är bara på låtsas. Söta pojkar består av Sweet Georgia Brown hårvax och en schyst cd-samling. Alla söta pojkar har ett stort lager hemma med röda Sweet Georgia Brown-burkar och Fred Perry-tröjor. De hatar amerikanska filmer och har röster som sångaren i Chevy eller Janne Kask. Alla är likadana: "Alla på jobbet använder Sweet Georgia".

En pojke stöter ihop med en annan pojke på Repeat Records i Halmstad (båda har polisonger och uppvik på byxorna):
- Nej men hej! Läget?
- Helt okej. Står här och velar lite.. Vet inte om jag ska köpa den här Wannadies.
- Har du inte den? Den är ju helbra! Det är klart att du ska ha den.
-Hm.. Men jag håller lite låg budget just nu. Har precis beställt en Fred Perry från Entertainment. Sen är det ju Emmaboda också.
-Ja just det! Vi tänkte träffas någon kväll och göra en schyst festivalflagga. Klippa och klistra lite. Jag, Camilla, Cilla, Dilla, Palle och Kalle. Kommer du?
-Sure! Schyst! Jag kan ta med mig lite mysiga plattor så kan vi sjunga lite Bob Hund och Olle-låtar och så där. Vi kan spela lite spel och leka lite lekar.

Har problem med människor som vill spela spel och leka lekar. Jag får ont i huvudet av vanilj och persika men vill inte känna lukten av vax hela tiden. Ungefär som killen som inte ville dricka ur samma glas som sin flickvän men som kysser henne i alla fall. Eller kanske inte... Måste lyssna på "Shuffle" med Souls så att jag slipper höra alla Lokko look-a-likes. Dränker bokmärkena i glitter. Dom är ändå bara på låtsas. Precis som jag.

Moi Lolita

2009-12-14T23:46:00.007+01:00

Bläddrade i en gammal dagbok från 1997 häromdagen. Så här stod det på förstasidan:

Namn: Moa Eriksson
Smeknamn: Morella, Stargirl
Ålder: 16 år
Hår: Ljusblont
Ögon: Blå med lite gröna skiftningar
Längd: 1,68
Vikt: Växlar mellan 55 och 60
Skor: 37
Bh: 75 b-c
Stjärntecken: Tvilling
Familj: Mamma, pappa och mina bröder Jon och Per. Hunden Viggo.
Älskar: Teater!
Beroende av: Kärlek, balett, godis.
Är: Vegetarian sedan åtta månader tillbaka
Löften: Att ta väl hand om dig kära dagbok. Att utveckla mig själv som människa och som skådespelare. Älska och ta hand om de som jag tycker om. Älska mig själv (alltid)! Skaffa en supersöt K.K.

“I wanne be Luke Skywalker tonight
Cors I’am Luke Skywalker Yeah!”
Broder Daniel

Längst bak i boken finns en lista på alla som jag hade kysst (22 stycken) varav jag inte kan komma ihåg ens en tredjedel nu. Där finns även en lista på alla som varit kära i mig med förklaringen "inte bara kåta eller flirtiga utan lite mer"... På listan finns bland annat Knark-Patrik, Namnlös-som-älskade-min-60-talsklänning och Punk-Daniel. Hmm... låter som riktigt läckra killar. Det finns även ytterligare en lista på de som jag själv hade varit kär i (16 stycken).

Jag säger som Oscar Wilde: "I never travel without my diary. One should always have something sensational to read in the train."

Svävande kyssar i luften

2009-12-14T23:41:00.002+01:00

En gång för några år sedan skrev jag en bok som inte blev utgiven. Och lika bra var det eftersom den inte var tillräckligt bra. Men om den hade blivit utgiven hade jag haft det här citatet på försättsbladet:

”Det finns en ålder, minns ni den kära läsare, då man ler tvekande som om där svävade kyssar i luften. Man känner hjärtat svälla av en doftande vindfläkt, blodet bultar hett i ådrorna, det pärlar som champagne i kristallglas. Ni vaknar lyckligare och rikare än ni var kvällen förut, mera levande, känsligare. Strömmar av gudomlig ljuvhet genomlöper er med berusande värme, träden bugar för vinden i mjuka rörelser, löven snuddar darrande mot varandra som om de samtalade, molnen glider undan och lämnar himlen öppen och där uppe småler månen och speglar sig i floden.”

Gustave Flaubert