29 jan. 2010

Camp is good!



Nu börjar jag bli trött på allt hyllande av Tv-serien "Mad Men". Visst är den välgjord och snygg. Men är den särskilt spännande? Nej, inte så värst. Dessutom tycker jag att det är en lite för klassisk historia om den ensamma alfahannen som bara bryr sig om att jobba och knulla. Att hela tiden undra vad som rör sig innanför pannbenet på honom är frustrerande. Och ett ganska enkelt knep av manusskrivarna för att få innehållet att verka djupare än vad det är. Nej, tacka vet jag "Supernatural". Den amerikanska serien om de två hunkiga bröderna som jagar demoner och äter snabbmat lär inte bli hyllad i DN. Den är alldeles för kitschig och camp för det. Susan Sontag beskrev i sin essä "Notes On Camp 1964 uttrycket camp som något artificiellt till skillnad från något naturligt: "All Camp objects, and persons, contain a large element of artifice. Nothing in nature can be campy."
Eftersom saker som är "äkta" är ett ideal för många kritiker blir företeelser som är camp sällan särskilt uppmärksammade. Och det är synd för "Supernatural" är fantastiskt bra! Serien driver med det macho mansidealet på ett briljant sätt, spelar postmoderna spratt med tittaren och är mer over-the-top än en Jim Steinmanlåt. Dessutom är det faktiskt riktigt läskigt och spännande. Infantilt, grabbigt och plastigt - sure! Men också befriande opretto och charmigt.

22 jan. 2010

La musique yé-yé


Nadja och jag bytte franska skivor med varandra en gång i tiden på den gamla sajten Blandband. Nu har hon skrivit en jättebra introduktionstext till yé-yé på sin blogg Nadja in Absurdum. Och den 20 mars kommer hon att vara gästdj hos oss på Gérard Depardieu så då kan ni (förutom att dansa till galet svängig musik) passa på att diskutera fransk pop med henne. Kanske får ni då också höra henne skratta lejonskrattet, som hon skriver på sin blogg om....

ÅH SERGE


Jag längtar tills den här filmen har premiär...

I'm a loser baby




Var på musikquiz igår på Pet Sounds Bar. Stället var fullproppat av musikjournalister och musiknördar som vi. Det var jättekul men satan vad svårt det var. Mycket hiphop vilket inte är min starkaste sida. Vårt lag Les Cornichons kom på 16:plats av 32. Så jag ställde mig upp på en stol och skrek: "Fusk och båg era banditer!" Nej då, det gjorde jag inte. Men jag hade nästan velat, så dålig förlorare är jag.

Allra bäst var vi på den belgiska musiken. Fast mest stolt var jag för att jag gissade mig till att M.I.A.:s fabulösa låt "Paper Planes" bygger på en låt av The Clash. Swosh! Nästa gång är det revansch som gäller...

18 jan. 2010

HELP!


Jag hatar att diska. Men nu ska det ske. På det fjärde. För att göra det hela mindre outhärdligt ska jag lyssna på "Help" med Bananarama.

Personer jag såg på vägen från affären idag:

Cowboytjej
Man med bergsprängare
Mager skådespelare med uppåtgående mustasch
Tant med lila hår
Småbarnspappor med matchande vinterjackor
Marsmonster iförd Stålmannenkalsonger

Ok, det sista var kanske inte sant. Men man vet aldrig på Söder...

Livet på Landet







Några bilder från lördagens frankofilpartaj...

Gloomy Sunday



Egentligen borde jag ha lagt upp den här låten igår men då var jag för trött för något annat än pizza och Sherlock Holmes. I fredags spelade vi på AG, det var mycket folk och ösig stämning och jag hade på mig min T-shirt med påskliljor (som en hyllning till Oscar Wilde). På Gérard Depardieu på Landet var det tyvärr inte så mycket folk men de som var där verkade ha desto roligare. Det blev dans och till och med dj-extranummer! Kvällen slutade alldeles för sent i Gubbrummet på Spyan där min vän Martin Theander spelade skivor. Det var en väldigt trevlig kväll tack vare bra musik. Spy bar är annars långt ifrån mitt favoritställe. Först ska man stå utanför och frysa och försöka få vakterna att lägga märke till en. Och när man väl kommer in känns det som om man är där på nåder. När jag gick in hörde jag hur en av vakterna skällde ut en tjej som försökt smita in gratis. Han bara vrålade rakt i ansiktet på henne: "Är du helt jävla dum i huvudet?" Hela stämningen kändes så aggresiv att man började fundera på var man egentligen befann sig. På ett ställe man går till för att ha kul eller på en uppforstringsanstalt? Jag förstår mig inte på det där. En annan grej som jag inte förstår mig på är småflickorna som står och visar magen och trutar med läpparna som om de var uppstoppade djur på Biologiska museet. Jag har också varit en självupptagen och narcissistisk tonåring och jag vet att det kan vara ganska kul att var objekt. Men det blir ändå läskigt när det är så uppenbart att tjejer använder sina kroppar för att få status (d.v.s uppmärksamhet från äldre killar) medan killarna kliar sig i skägget och koncentrerar sig på att nätverka och dricka öl. Killarna behöver inte visa magen för att få status eller för att få knulla och uppfattas därmed automatiskt som seriösare och smartare. Det är orättvist. Jag menar, gissa vem som uppfattas som smartast, roligast eller trevligast? Den charmiga killen eller den posande tjejen?

15 jan. 2010

Rödhätta


Så här blev min nya hårfärg. Nu hoppas jag bara att folk ska börja kalla mig "Ginger". Nu ska jag dra ut på stan och lägga ut flyers för våra klubbar. Ikväll är det Play it Again Rod på AG:s och imorgon Gérard Depardieu på Landet. Det kommer med andra ord bli en party weekend. Kom, kom och dansa med oss!

Inspirerande hemmafru

Jag intervjuade danska Julia för några år sedan om hennes klädstil och klädmärke Pretty by Design. På den tiden hade hon på sig fantastiska svarta silkesklänningar som hon hade designat själv. Nu har hon startat bloggen The Vintage Hausfrau där hon skriver om loppmarknadsfynd, retrotapeter, plasttroll och tjusiga hushållsmaskiner. Sidan är på danska men jag kan trösta alla Stockholmare med att det är betydligt lättare att läsa än att höra...

Sviniga gubbar

I dagens DN skriver Åsa Beckman om hur hon efter att ha recenserat en bok av Stig Larsson för flera år sedan fick höra av den hyllade författaren: "jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata". Chockerande men egentligen inte särskilt förvånade. En kompis till mig som medverkade i en litteraturdebatt tillsammans med Stig Larsson för några år sedan hade en liknande upplevelse: att den uppburna författaren kräktes ur sig sexistiska och kränkande saker och att kulturmänniskorna välvilligt lät honom hållas. Åsa Larssons artikel om manliga genier med rätt att svina lyckas verkligen pricka in ett välkänt och sorgligt fenomen. Det är verkligen hög tid att sluta tassa på tå inför gubbarna! Hur bra man än skriver ger det en ingen rätt i världen att bete sig hur som helst.

14 jan. 2010

Mad i Madness och kär i Stella


Igår var jag och såg Stella Rocket på Scandics Hotellbar. Det var en väldigt fin spelning. Deras musik fick mig att komma ihåg hur det kändes att vara sexton år och förälskad i indiepop. Bäst gillade jag den Ennio Morricone-doftande låten "Single Inga". Lyssna på den här. Annars är jag just nu mest galen i Madness. Jag lyssnar på deras gamla hits "Baggy Trousers" och "Embarrassment" ungefär fem gånger per dag. Svinbra!

11 jan. 2010

Franskare än en baguette



Gérard Depardieu sjunger Serge Gainsbourg. Kan det bli franskare, eller bättre? På lördag är det dags igen för klubb Gérard Depardieu på Landet. Erik och jag spelar skivor som vanligt och gästdj är Miss Yéyé.

Gérard Depardieu
Landet
kl 20-01
40 kr

Veckans stilikon: Joan Holloway


Den damigt sexiga och superkurviga karaktären Joan Holloway från Tv-serien Mad Men, gestaltad av skådespelerskan Christina Hendricks, har snabbt blivit enormt populär.Det finns till och med en blogg som heter "What Would Joan Holloway Do?". Det är inte ett dugg konstigt. Efter oo-talets supervältränade, desperata hemmafruar i jeans och linne finns ett sug efter elegant förpackade kurvor. Själv blev jag inspirerad till att tona håret kopparrödblont och ha på mig tighta blusar och båtringade klänningar.

Båtmiddag





Hälsade på Karin i hennes mysiga båt nere i hamnen. Det var svinkallt men vi stod ut tack vare rödvin från Terreno och väldigt god pasta med köttfärssås och parmesanost. Ni som klagar på kylan, tänk er hur det är att äta middag i ytterkläder och tvingas gå ut utomhus för att ta sig till duchen. Brrr....

Road Trip



Förra veckan gjorde E och jag en dagsresa uppåt landet för att hälsa på släktingar och titta på 1700-talshus och ruiner. Solen sken och snön gnistrade utanför bilfönstret och vi lyssnade på Theme Time Radio Hour season 2, en skiva med Bob Dylans radioprogram. Av dubbelskivans femtio låtar var med få undantag alla låtar fantastiska. Musiken sträcker sig från 1940-talet fram till idag. Rock a billy-bruden Wanda Jacksons ”Let’s have a party” var en av samlingens allra bästa låtar. Kanske en av de bästa partylåtarna någonsin.

6 jan. 2010

Brorsan sjunger Elvis



Min superduktiga yngsta brorsa pluggar opera och gillar också att sjunga Elvis då och då. Kolla in honom här!

Elementary, my dear Watson


Guy Ritchies Sherlock Holmes-film var som väntat inte någon femma. Tyvärr hade det mesta som jag gillar med berättelserna - det smarta, kvicka och mystiska - ersatts av standardiserad action. Precis som i de nya Bondfilmerna där man förvandlat huvudpersonens flamboyanta karaktär till en grov machoman har man gjort om Sherlocks propra (i böckerna närmast pedanta) och egenkära gentleman till en lite lustig slusk som boxas och gillar fala damer. Jag gillar Robert Downey Jr men som Sherlock Holmes passar han tyvärr inte. Det mest positiva med filmen är de snygga animerade Londonmiljöerna. Som slapp underhållning en bakfyllesöndag funkar det ok men vill man ha något mer kvalitativt så föreslår jag att man hyr boxen med den brittiska 80-tals tv-serien "The Adventures of Sherlock Holmes" istället.

Bilder från Lynch-kväll








Här kommer bilderna från David Lynch-kvällen som Adriana och jag anordnade på Rich i november. Bättre sent än never...

3 jan. 2010

Billiga tidsmaskiner


Jag är ingen fan av moderna deckare. Inte för att jag har något emot genren i sig utan för att språket såväl som intrigen ofta är beklämmande dåliga. Däremot fullkomligen älskar jag Sir Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes och tycker att Agatha Christie kan vara mycket underhållande (om något tjatig i längden). När det gäller svenska klassiska deckarförfattare är jag svag för Stieg Trenters böcker om frilansfotografen Harry Friberg. Jag läste min första Trenter-deckare strax innan jag flyttade till Stockholm eftersom jag tyckte att det kunde vara kul att läsa om gamla Stockholmsmiljöer. Intrigerna är sällan särskilt bra (tvärtom är de ofta rätt tramsiga) och språket är inte heller en stor anledning till att läsa dem. Men om man vill veta hur det kändes att befinna sig i Stockholm på 40-, 50- och 60-talet är det en billig tidsmaskin. Jag gillar beskrivningarna av vad Harry Friberg har på sig och äter när han sitter på Riche eller Café Opera eller hemma i sin ungkarlslya. Sen är det förstås kul att läsa om ställen som man själv besökt. Nyligen har deckarförlaget Pussel återutgett hans roman ”Farlig Fåfänga” från 1944 som utspelas på Fåfängan på Söder. Jag fick den i julklapp och ser definitivt fram emot att hugga tänderna i den.

Jag tänker också gå och se den nya Sherlock Holmes-filmen på bio, även om jag har svårt att tro att den är hälften så bra som tv-serien från 1984 med fantastiska Jeremy Brett i huvudrollen. Robert Downey Jr som Sherlock och Jude Law som Dr Watson känns inte helt klockrent… men vem vet?