Årets böcker

För er som letar efter hårda paket att lägga under granen har jag sammanställt några av årets bästa och viktigaste böcker:

1. Jonathan Safran Foer, "Äta djur", (Norstedts)
Kanske årets viktigaste bok - fick mig att återgå till att bli vegetarian. Läs min recension här.

2. Bengt Ohlsson, "Rekviem för John Cummings",(Bonniers)
Gripande roman om gitarristen Johnny Ramone i Ramones. Min recension finns här.

3. Mats Jonsson, "Mats kamp", (Galago)
Sorgligt, dråpligt och roligt om att vara småbarnsförälder. Min recension finns här.

4. Nelly Kaplan, "Sinnenas brunn",(Sphinx)
Återutgivning av novellsamling från 1966. De korta novellerna är surrealistiska och sagoaktiga. Sexualiteten och magin i tillvaron är ett genomgående tema.

5. Sanne Näsling, "Kapitulera omedelbart eller dö", (R&S)
Ungdomsroman som fångar det magiska med flickors vänskap.

6. Michael Houellebecq, "Kartan och landskapet", (Bonniers)
En bildningsroman och filosofisk betraktelse över kapitalismens framfart och dess inverkan på den mänskliga naturen.

7. Pierre Bergé, "Brev till Yves", (Lind & Co)
Pierre Bergé var Yves Saint Laurents älskare och livskamrat. Det här är hans sorgesång över honom. Vackert, sinnligt och ofta klokt om död, kärlek och sexualitet.

8. Marilyn Monroe, "Fragment – dikter, dagboksanteckningar, brev”, (Norstedts)
Att läsa filmstjärnans egna texter för första gången känns som att äntligen få komma innanför ytan på myten. Minus för ett dåligt förord, men annars ett måste för Marilyn Monroe-frälsta.

9. Kristofer Ahlström, "Bara någon att straffa", (Forum)
Spännande och finstämd debutroman om sorg och hämnd.

10. Eva Björkstrand, "Lokal dimma", (Kolik förlag)
Älskar hennes surrealistiska bilder med gulliga djur som gör otäcka saker. En blandning av konst och tecknade serier.

Finaste jullåten

Bokprat och signering

Nu på söndag den 11/12 kommer Ingrid Olsson och jag till Söderbokhandeln för att prata om våra böcker tillsammans med förläggaren Cecilia Nilson. Det ska bli kul. Extra roligt eftersom jag precis läst ut Ingrids senaste bok "Jag vill bara att du gillar mig" och tyckte mycket om den.

Kom gärna förbi och lyssna, ställ frågor och drick julmust. Bokhandeln håller öppet och efteråt blir det förstås signering, så bra chans att fixa julklappar! ;)

Söderbokhandeln
Götgatan 37
Kl 16-17

That Bad Eartha

Eartha Kitt var en av de coolaste kvinnorna som gått i ett par högklackade skor. Här är mina fem favoritlåtar med henne:

1. I Want To Be Evil
Fantastisk sång om tjej som tröttnar på att vara söt och oskuldsfull och istället vill bli en bad girl. Upprorisk, sensuell och med glimten i ögat.

2. Let's Do It (Let's Fall In Love)
Cole Porters evergreen har aldrig sjungits mer drypande av sexuella undertoner än här.

3. Uska Dara (A Turkish Tale)
Turkisk folkmusiklåt där Eartha sjunger på turkiska och engelska. När hon uppträdde med den avslutade hon ofta med ett magdansnummer.

4. Santa Baby
Flirtigaste och mest förföriska jullåten någonsin.

5. I Love Men
Discodänga som Eartha spelade in under 80-talet då hon förvandlats från sensuell femme fatale till raffig dam och gayikon.

Skrivtips

För att kunna bli författare måste man förstås gilla att skriva. Det kan låta självklart, men är inte så självklart som man kan tro. Många vill gärna skriva men tycker att det är jobbigt, kanske oroar de sig för vad folk ska tycka och får prestationsångest.

Men skrivande är lite som sex. Om man spänner sig och tänker på vad hen ska tycka (luktar jag illa? ser mina lår feta ut när jag ligger ner såhär?)så blir det sällan bra. Om man slappnar av och går in för att ha roligt däremot ...

När jag var barn skrev jag massor av små noveller, sagor och dikter. Jag gjorde egna tidningar och till och med manus. På den tiden fanns det ingen prestige i mitt skrivande - jag skrev bara för att det var så himla kul. Sedan började jag skriva krönikor i tidningar vilket ledde till mer journalistjobb. Det i sin tur ledde till att jag fick svårare att skriva "fritt". Jag kände press på mig att allt skulle bli bra. Och på 20-somethings lillgamla vis ville jag verka vuxnare och mer beläst än vad jag var. Gärna trycka in ett citat av Marcel Proust i texten - trots att jag knappt läst honom.

Det tog ett tag för mig att hitta tillbaka till det lustfyllda, men idag tycker jag att skrivandet är det roligaste jag vet igen. Precis som när jag var liten. Hur jag hittade tillbaka dit vet jag inte riktigt men kanske berodde det på att jag inte gav mig. Att jag lät mig själv misslyckas, men ändå fortsatte.

Här kommer några fler tips:

1. Läs massor av böcker och välj inte bara litteratur som känns "trygg" utan ta också böcker som kanske känns lite för svåra eller tunga. Oftast är de inte så svåra som du tror.

2. Allt måste inte bli perfekt direkt. Det blir det aldrig. Men det finns alltid tid för att gå tillbaka och ändra och pilla i texten.

3. Om texten påverkar dig - så att du blir generad, kåt, rädd, ledsen eller glad. Då finns det chans att den påverkar läsaren också.

4. Våga vara utlämnande. Även om det inte är en självbiografisk text så lämnar man som författare alltid ut en del av sig själv. Så måste det vara, annars blir det ointressant och platt.

5. Tänk inte "då när jag har semester och får massor av tid för mig själv - då ska jag skriva". Skriv när du hinner. En timme här, en timme där. Annars kanske det aldrig blir av.

6. Låt någon som du litar på läsa texten och komma med synpunkter. Man blir lätt blind för sin egen text. Feedback är jätteviktigt.

7. Om du hatar att lägga ner massor av timmar på research, så kanske inte en roman i 1800-talsmiljö är din grej.

8. Blir du refuserad så tänk inte att nu är det kört. Jobba istället på att bli bättre. Fundera över textens svaghet och styrka.

9. Ha inte så jävla stor respekt för skrivandet.

10. Ha stor respekt för dig själv och det du gör.

Flapper girls

Uttryck som borde strykas

Ord är viktiga, och framförallt hur man använder dem.

I Jönköpings-Posten läste jag nyligen en recension av Johanna Nilssons ungdomsroman Lilla darling där skribenten skrev om flickan i romanen att hon "klär sig utmanande, lite som en slampa" men att hon i huvudpersonen Jeremias ögon är "en ängel". Som om det skulle vara en motsättning. Som om en person inte kan ha på sig sexiga kläder och vara änglalik.

I andra recensioner på bokbloggar har flera skribenter skriver om min 16-åriga huvudperson Ella att hon "klär sig utmanande". Det är i de flesta fall underförstått att det inte är en komplimang.

Min fråga är: vad är att klä sig utmanande? De flesta skulle nog säga att det är att ha på sig tighta kläder, korta kjolar och urringade tröjor och på så sätt utmana ödet, det vill säga riskera att bli våldtagen eller tafsad på. Detta synsätt hör ihop med en syn på män som varelser som inte kan kontrollera sina handlingar. Att män klär sig utmanande hör man ju aldrig.

Men att prata om "tjejer som klär sig utmanande" är att skuldbelägga. I sin reportagebok Flickan och skulden från 2002 skrev Katarina Wennstam om detta skuldbeläggande - ett maktmissbruk som leder till att våldtäktsmän frias. Ändå används ord som slampig och "utmanande klädsel" slentrianmässigt och helt okritiskt om och om igen.

När jag var tretton hade jag tighta magtröjor som det stod Horny på trots att jag inte ens hade kysst någon. Min mamma gillade det inte och vi hade stora bråk om det där. Men nu i efterhand säger hon att hon förstår att jag hade rätt. Kvinnor måste få lov att få klä sig hur de vill - att man sedan inte tycker att det är snyggt med stringtrosor som sticker upp ovanför snortighta shorts är en annan sak. Det har med tycke och smak att göra. Det är förstås också förståeligt att man är rädd om sin dotter och inte vill att hon ska råka illa ut. Men denna rädsla får aldrig ta sig uttryck i skuldbeläggande.

Om jag fick välja skulle ett uttryck som "utmanande klädsel" inte förekomma. Att känna att man utmanar ödet är att känna att det är ens eget fel om man råkar illa ut. Och det är det aldrig någonsin.

En annan sak: vad är egentligen en slampa? En tjej med stor sexuell erfarenhet som tar för sig? I så fall är jag gärna en sådan.

Ligg med mig

Jag såg den norska succéfilmen Ligg med mig häromdagen på Stockholms pågående filmfestival. Den första scenen föreställer en femtonårig tjej som ligger på golvet och onanerar samtidigt som hon ringer ett telefonsexnummer. Det hade kunnat vara spekulativt. Att skildra så unga människors sexualitet är svårt eftersom det lätt kan leda till obehaglig objektifiering och slippriga undertoner. Men inte här.

Filmen handlar om Alma som bor i en trist håla belägen i de norska skogarna. Varje gång hon och hennes bästis åker buss räcker de långfingret åt skylten med byns namn. Alma är gravt uttråkad och hennes enda nöja är att onanera och fantisera om sex. Hon är kåt på samma sätt som tonårskillar på film är kåta - snattar porrtidningar i butiken där hon extrajobbar och fantiserar om vad som skulle hända om den där snygga killen i hennes klass kom hem till henne. Hade hon varit kille hade det ansetts normalt, men eftersom hon är tjej gör det inte det. Hennes mamma gråter för att det är "något onormalt med Alma" och efter en händelse på en skolfest undviker de andra i skolan henne.

Filmen visar på ett problem. Det spelar ingen roll att Samantha i Sex and the city shoppar dildos för på de allra flesta skolor är det samma gamla visa. Tjejer ska vara sexiga, men de får inte vara öppet kåta för då är de äckliga, onormala och konstiga.

När jag gick i mellan- och högstadiet var det samma sak och jag betvivlar att så mycket har ändrats. Killarna hade på sig t-shirts med pinuppor, ritade snoppar på bildlektionerna och flåsade när Kicki med pattarna kom in i salen. Tjejerna däremot skämdes för att de onanerade, skämdes för att de hade mens - allting som var förknippat med det kvinnliga könet var förknippat med skam. Fast man skulle ju förstås tycka om att knulla, bara inte för mycket.

Jag hatar alla sådana föreställningar om hur tjejer förväntas vara. Flickor och kvinnor kan vara romantiska, förälskade, mjuka och känsliga. Det är inget fel med det. Men de kan samtidigt vara snuskiga och drypande kåta. Inget fel med det heller.

Ligg med mig är något så ovanligt som en gripande feel good-film om kvinnlig sexualitet. Jag tycker att den borde finnas på schemat på alla skolor.

Ny kulturtidskrift: Rymden

Rymden är en nystartad kulturtidskrift på nätet som skriver om bland annat litteratur och konst och tar in texter av såväl etablerade som oetablerade författare och kulturskribenter. Redaktör för sidan är poeten David Stenbeck (fd Uppgren) som debuterade på Norstedts med Ljusrepubliken 2008.

I första numret kan man läsa ett utdrag ur min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Tidningen lottar också ut fem exemplar av min bok till de som twittrar om att Rymden numera finns på nätet.

Förutom det kan man läsa texter av Kristofer Flensmarck, Roberth Ericsson och Mikael Fant med flera. Kolla in!

Dagens låt

Dagens låt och P3 Populär

Skriver om San Francisco och fick tips om den här låten av den eminenta Caroline Hainer som har en crush på Chris Isaak. Älskar också hans musik men hade konstigt nog helt missat den här fina.

Imorgon gästar jag förresten P3 Populär vid tiotiden! Kommer att prata om "Söta pojkar..." och om dagboksskrivande.

Ingen bra förebild

När jag läst några bloggrecensioner av min roman ”Söta pojkar är bara på låtsas” har jag reagerat på en sak. Flera har skrivit att de inte tycker om huvudpersonen Ella för att hon gör fel hela tiden, har på sig utmanande kläder och söker bekräftelse hos killar. Någon skrev att hon hoppades att jag inte hade hånglat med alla killarna i verkligheten (jo, det har jag – och många andra också som inte fick plats på boksidorna).

Mitt sextonåriga alterego Ella är långt ifrån perfekt. Hon är självcentrerad och ibland taskig och obetänksam. Men när jag skrev romanen var inte mitt mål att Ella skulle vara varken en bra eller dålig förebild. Jag ville att hon skulle vara en människa med fel och brister. En hel människa.

Vuxenlitteraturen kryllar av mer eller mindre osympatiska huvudpersoner – ett färskt exempel är Bengt Ohlssons senaste roman ”Rekviem för John Cummings”. Huvudpersonen Johnny har varit otrogen, snott sin kompis flickvän, spöat en exflickvän och betett sig allmänt svinigt – men han har även goda sidor som gör att man förstår och rentav tycker om honom. Jag har inte läst någon recension av Ohlssons bok där någon skrivit att de inte tycker om den för att huvudpersonen inte beter sig som man ska.

När det gäller ungdomsromaner känns det dock fortfarande som att det finns en förväntan på att de ska vara uppbyggliga och att huvudpersonen ska tjäna som god förebild. Det är synd tycker jag – när jag var tonåring hade jag önskat att någon hade skrivit om hur det verkligen var och kändes. Kanske hade det fått mig att känna mig mindre osäker.

Mitt ohämmade sätt att utforska min sexualitet som tonåring ledde visserligen till en del plågsamma upplevelser men det var också roligt och härligt. Något som jag hoppas kommer fram i boken. Att ha sex bara för att det är kul och spännande, utan att man är dödskär, måste inte betyda att man är illa ute och borde skärpa till sig. Visst, ska man vara rädd om sig själv och om andra - men man får inte heller glömma bort att leva.

Redo för midnatt i Paris

Efter att ha sett Woody Allens senaste film "Midnight in Paris" bestämde jag mig för att jag ville se ut som en flappergirl i stil med Zelda Fitzgerald. Eller i alla fall så som hon såg ut i filmen i en något nutidsmodifierad version. Så jag gick och gjorde det som jag aldrig trodde att jag skulle göra: nämligen permanenta mig. Något jag tidigare mest förknippat med det tidiga 90-talet och min mamma.

För att få rätt touch bokade jag in en tid hos vintagefrisören Retroella - en av Stockholms äldsta frisörsalonger med mycket av originalinredningen intakt. Om man vill ha en 20-talsfrisyr klipper man håret annorlunda, men till stor del handlar det även om stylingen.

På 90-talet fönade man håret och hade i massor av hårspray. Gärna lite gelé i luggen också. Idag finns det skonsamma lockprodukter och man är mycket mer noga med att vårda håret. För extra 20-talskänsla kan man (som jag gjort på bilden) ha i några papiljotter någon timme. Har man inte det blir lockarna mindre och liksom krusigare. Men använd inte värmespolar eller locktång, det sliter för mycket på håret. Ett annat sätt att få mer 20-talskänsla är att sätta i stora klämmor (så kallade wave clips) när håret är blött och skapa vågor i håret.

Själva proceduren tog ungefär tre timmar och var ganska trist men också spännande. Märkligt att en kemisk procedur kan förända hårets textur! Man får vara beredd på att håret blir torrare och lite slitet. Jag använder inpackning varje gång jag tvättar håret och sprayar i balsamspray flera gånger om dagen.

Min slutsats är att det är jätteroligt att prova på! Om man gillar att testa olika stilar är detta definitivt värt pengar och tid. Risken är att man tröttnar, men håret växer ju trots allt ut.

Vad gäller 90-talspermanenten så tror jag att den kommer tillbaka den med, alltså så här eller så här.

Om höga förväntningar

I måndags var det första recensionsdag för min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Trots att jag blivit förvarnad om att inte ungdomsböcker recenseras på samma sätt som vuxenböcker (ofta recenseras de långt efter att boken kommit ut, om alls) hade jag svårt för att somna kvällen innan. Låg och vred mig fram och tillbaka, skakade kudden, stönade.

Sedan vaknade jag upp och insåg att världen såg precis likadan ut som tidigare. Och att jag borde ha lyssnat på mina kloka författarkollegor. Men jag och höga förväntningar går hand i hand. Mina höga förväntningar har ställt till det för mig många gånger. När jag var yngre fick jag till exempel ofta migrän på julafton bara för att jag längtat så mycket dit. Mitt under julklappsutdelningen var jag tvungen att springa ut och kräkas. Andra stunder då jag kunde få migrän var födelsedagar och nyårsaftnar. Alternativt fick jag "bara" gråtattacker.

När Erik och jag gifte oss för tre år sedan var jag förstås hysteriskt nervös. Allting skulle vara perfekt. Jag klippte mig, fixade naglarna, gick på ansiktsbehandling och ägnade dagar åt att leta efter rätt underkläder. Att planera en stor fest ihop var jättekul. Och megastor romantiker jag är, uppfödd på Jane Austen-romaner och Julia Roberts-filmer, såg jag det som något självklart: är man kär så gifter man sig. Ingen big deal. Eller jo, en big big deal. Men tar det slut så tar det slut. Men man måste få lov att hoppas.

I efterhand undrar jag lite varför jag blåste upp allt så stort. Det var en fin dag med strålande sol och en trevlig (borgerlig förstås) vigsel ute på klipporna vid Hovs hallar, himlen var ljusblå och matchade mina blommor och min blick - mamma och lillebror grät och jag svettades i min lånta sidenklänning från 40-talet. Livrädd att spilla rouge eller vin på den. Men när min man och jag gick tillsammans mot vigselplatsen log jag inte. Jag var för nervös.

Som den 27-åring jag var då hade jag varken velat eller kunnat göra någonting annorlunda. Det var en minnesvärd och fin dag. Men det var inte mitt livs lyckligaste dag. Jag har varit lyckligare tillsammans med min man när vi varit ute i stugan på landet ensamma, druckit champagne hemma i lägenheten, suttit i bilen och lyssnat på Tom Petty - eller när vi hämtade vår kattunge som sedan blev vår tjocka katt (som sedan fick flytta till mina föräldrar för att kunna motionera mer), eller när Erik köpte den där billiga stenringen till mig vid gruvan i Falun, eller på nyårsafton det där året när vi firade alldeles ensamma.

Om jag skulle skriva om mitt livs lyckligaste stunder hade det nog varit stunder som jag inte haft några förväntningar på. Dagar som bara kommit till en - ibland inte ens något speciellt. Stunder då allt klaffar och man påminns om varför man tycker om saker. Som böcker, sex, mat, dans, film, sena nätter ute på stan, musik, vänner, hångel. Så egentligen borde man kanske inte ha så höga förväntningar på livet utan istället låta sig överraskas. Fast särskilt lätt är det ju inte.


Några riktigt fina recensioner har i alla fall kommit och Rabén & Sjögren har besparat mig jobbet att samla ihop dem, här kan man läsa dem, under fliken recensioner och artiklar.


Kommer lägga upp fler recensioner här när de kommer!

Bokmässetrötthet

Har varit på Bokmässan i Göteborg hela helgen och håller på att hämta mig från det. Det var intensivt, tröttande men också väldigt roligt. Framförallt är det kul att träffa så många andra människor som sysslar med litteratur på olika vis. Den här veckan gästbloggar jag på Rabén & Sjögren. Mitt första inlägg kan ni läsa här.

I väntans tider

Nu i veckan kommer min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas" ut och jag gästbloggar på Debutantbloggen, alltså här. Första recensionsdatum dröjer däremot till i början av oktober.

Vet att det finns författare som aldrig läser recensioner men jag hör definitivt inte till dem. Efter att ha arbetat med något ensam under lång tid har jag ett megastort behov av respons. Läste i en horoskopbok om tvillingarna (nä, jag tror inte heller på horoskop egentligen) att tvillingar som inte får kommunicera med andra lätt drabbas av klaustrofobi och det stämmer väldigt väl in på mig. Jag klarar inte av att inte ha kontakt med andra människor. Jag är sjukt otålig. Allting måste hända NU. Jag arbetar fort och är ofta flera dagar före i tanken. Något som inte alltid är bra eftersom tiden inte går fortare bara för att man vill att den ska göra det.

Mitt nya manus har i alla fall blivit antaget och kommer troligtvis ut i början av nästa sommar. Skönt att inte behöva vänta ett helt år den här gången. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om en tolvårig tjej som bor i en liten håla på landet som påminner om Twin Peaks. Det är en läskig historia om pubertet och allt vad det innebär att vara flicka. Heaven and hell.

Håller även på att skriva på en ny bok, alltså ny som i nummer tre. Har skrivit ungefär sextio sidor och till min lättnad inser jag att det går lättare och lättare. Känner mig tryggare och friare i skrivandet - vilket förstås till stor del beror på allt arbete som gjorts med "Söta pojkar ..".

Releaseparty för Söta pojkar

Förra veckan hade jag releasefest på Riche för min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas". Erik och Adriana spelade fabulösa nittiotalslåtar och där var massor av trevliga och roliga människor. En väldigt fin kväll. Tack alla ni som var där!

Känns lite pirrigt att mina kompisar kan läsa min bok nu. Efter allt arbete, och all väntan. Den 19 september kommer den ut i handeln. Can't wait!

Stil: Deneuve

En av mina all time-stilikoner är Cahterine Deneuve. Jag gillar att hon har en tidlös stil som känns vuxen utan att vara tråkig. Sexig, men inte vulgär. Sval, men aldrig blodfattig. Hon ser ut som någon som har varit med om mycket, men utan att ha förlorat sin nyfikenhet. Och så röker hon snyggt förstås.

Brighton, mon amour

Promenerade förbi Nytorget idag, drack te på Louie Louie och bläddrade lite bland kläderna på Tjallamalla. Hittade ingenting. Fick för mig att min rumpa stod ut mer än vanligt. Människorna som passerade mig, bländande unga och välklädda, fick mig att längta efter min vinterkappa. Skulle velat krypa in i den och dra upp huvan.

Fast egentligen inte. Egentligen vill jag hålla kvar sommaren som bara försvann. Jag vill åka till landet, bada i sjöar, grilla marshmallows och göra allt det där som man ska göra på sommaren. Istället satt jag inomhus och jobbade hela tiden, förutom två veckor. En av dem åkte vi till södra England. Blev akut nyförälskad i Brighton och började titta på lägenheter där så fort vi kom hem. Önskar att det var enkelt att bara sticka dit. Inte behöva se sig om efter bostad, jobb och allt det där andra. Jag kan visserligen jobba i princip var som helst, men vill ju inte åka utan darlingen. Men åh vad jag längtar dit! Längtar till sjabbigheten och den bedagade badortskänslan, längtar efter pommes frites dränkta i vinäger, blaskigt te och promenader längs stranden.

Jag gillar verkligen Stockholm, men vissa dagar, som den här, känns det för fint och tillrättalagt. Och blygt - eller om det är oartigt. Ingen säger sorry när de går in i en och man blir aldrig bjuden på öl av glada farbröder på krogen.

Ding dong the witch is alive

I mellanstadiet när man fick föreläsa om vad man ville för klassen (de andra valde typ hästar eller pingis) valde jag och en kompis att klä ut oss till häxor och föreläsa om häxbränningarna. I helgen slukade jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens rafflande ungdomsroman Cirkeln och kom ihåg precis hur spännande häxor och svart magi faktiskt är.

Här kommer några andra av mina favorithäxor:

"Den onda cirkeln" (1996)
Amerikansk film om fyra coola tonårshäxor i minikjolar. Misstänker att Cirkeln-författarna inspirerats av denna kultiga rulle. Ett plus för de snygga 90-talskläderna (bilden längst ner).

"Häxorna i Eastwick" (1987)
Åttiotalsklassiker med Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer som snygga häxor med voluminösa hårmanar som alla är kåta på Jack Nicholson (bilden i mitten).

"Suspiria" (1977)
Dario Argentos kanske bästa film utspelas på en balettskola i Tyskland och innehåller förutom svart magi även massor av teaterblod och fantastisk musik av italienska progrockbandet Goblin. Är sjukt läskig så håll någon i handen om du ska den (bilden högst upp).

"Häxor, läxor och dödliga lektioner" (1988)
Svart komedi med 90-talets mesta it-girls Winona Ryder och Shannen Doherty i tidiga huvudroller. En orgie i elaka tonårstjejer och bredaxlade kavajer.

Ubravka Ugresic, "Baba Jaga la ett ägg" (2009)
Sorglig, rolig, ömsint och arg roman om häxan som myt och om demoniseringen av gamla kvinnor. Min gamla recension av den går att läsa här.

Malcolm Bird, "Häxkonster för praktiskt bruk" (1985)
När jag var liten var jag livrädd för den här boken. Jag brukade gå till biblioteket och bläddra i den och efteråt var jag tvungen att tvätta händerna noga för att inte få häxbaciller på mig. Men trots rädslan kunde jag inte sluta läsa den. Innehåller förutom massor av roliga bilder även recept på Pytonpaj - en brittiskt stabbig champinjonpaj som är omöjlig att misslyckas med.

Roald Dahl, "Häxorna" (1983)
En annan bok som jag var livrädd för när jag var liten... och det med rätta. Roald Dahls häxor är fortfarande allra läskigast.

Så här ser min bok ut!

Min roman "Söta pojkar är bara på låtsas" släpps inte förrän i september men redan nu kan ni höra bokens soundtrack. Har satt ihop en finfin Spotifylista, som ni kan lyssna på här.

Eftersom romanen utspelar sig 1997-1998 består soundtracket av en hel del 90-talslåtar (och en och annan äldre låt som jag lyssnade på då) som förtjänar att återupptäckas.

No more meat

Precis som många andra har jag slutat äta kött efter att ha läst Jonathan Safran Foers fenomenala "Äta kött". Min recension av boken kan ni läsa här.

Som jag skrev i recensionen så var jag vegetarian under mina tonår. Jag blockerade McDonalds, delade ut recept på stan på vegetarisk julskinka och lyssnade på Refused. Men när jag flyttade hemifrån kändes det enklare att börja äta kött igen. Delvis var det en form av protest. På vänsterradikala Smålands nation i Lund där jag hängde (och bodde i perioder) hade de flesta svartfärgat hår och var veganer. Jag retade mig på konformiteten och störde mig på alla sneda blickar jag fick på grund av mitt blonda hår och lite brudiga stil. I Halmstad hade jag varit annorlunda genom att vara vegetarian och gå på "flummigt" teatergymnasium men på Smålands var det tvärtom - här stack jag ut genom att vara brudig och svennig. Att jag hade järnbrist efter att ha ätit för dålig kost och dessutom tyckte att kött var gott gjorde beslutet att börja äta kött igen enklare. Så jag blundade för sådant som jag innerst inne visste: att djur torteras och far illa i köttindustrin.

Och detta trots att jag älskar djur och är en sådan person som inte ens klarar av att läsa om hur någon är dum mot en hund. Det finns inget djur jag tycker illa om och jag blir illa berörd när folk säger att råttor eller duvor är äckliga. Så att jag skulle äta djur är egentligen helt absurt.

Efter att nu inte ha gjort det i några veckor tänker jag så här:

Tusan vad mycket lättare det är att vara vegetarian nu är för tio år sedan! Delvis för att jag är bättre på att laga mat, men framförallt för att utbudet på vegmat är så himla mycket bättre.

Kanske att jag kommer äta sill och ekologisk skinka på julafton - men påsk utan sill funkade bra så kanske inte ändå. Hur som helst är det bättre att göra ett undantag än att äta kött jämt.

Sen undrar jag några grejer: någon som vet hur man äter sig mätt på vegetarisk kost utan massor av kolhydrater?

Och är det någon som vet om ostron är ok att äta? De ska ju vara bra för miljön eftersom de renar haven och vad jag förstått är de nästan som grönsaker. Eller är det bara ett önsketänkande?

Några boktips

Det var ett tag sedan jag tipsade om läsning så här kommer några tips på böcker:

Eleanor Catton, "Repetitionen", W&W
Lite pretto men mycket välskriven roman om att växa upp. En tonårstjej har ett förhållande med sin lärare på en flickskola och moralpanik utbryter. Men berättelsen handlar inte om tonårstjejen och läraren utan om personer på skolan i deras närhet - och hur de påverkas av det som hänt. På teaterhögskolan bredvid sätter eleverna upp en föreställning inspirerad av händelsen. Vissa symboler känns lite slitna, men Elenor Catton handskas med dem intelligent.

Sanne Näsling, "Kapitulera omedelbart eller dö", Rabén & Sjögren
Om det symbiosartade vänskaps/kärleksförhållandet mellan två femtonåriga tjejer som drömmer om att flytta till London. Tillsammans skapar de egna världar och uppfinner ett eget språk fullt av nagellacksfärger, fjärilar, dödsrosor och låttitlar. Det är väldigt roligt och ibland lite sorgligt. Ibland får man en överdos av det lite övergulliga koketta språket. Men mest av allt blir man glad.

Kristofer Ahlström, "Bara någon att straffa", Forum
Har inte hunnit läsa klart Kristofers roman men än så länge verkar det mycket lovande. Den handlar om en ung man som återvänder till Gotland för sin mammas begravning. Jag gillar hans träffande beskrivning av känslor och det välbalanserade vackra språket.