Ice Ice Baby

Jag längtar till sommaren och glass i solen!!

Bitterljuva smultron

Billie Holiday

Dalida

Gene Pitney

Bitterljuv och hjärtskärande musik är konstigt nog ibland det man behöver för att må bra. Igår satte jag ihop en lista på några favvisar. Musik att dansa, gråta och älska till:

 Moas bitterljuva smultron och tårar

La la la la love you

A room with a view. Jag poserar i Stahl house.

Erik och jag på The  Galley i Santa Monica.

Rae's Restaurant där scener ur Tarantinos film "True Romance" spelades in.

Exotiska drinkar på Tiki Ti. En av få barer där man fortfarande får röka inomhus.

På Venice Beach kan man köpa både det ena och det andra.

Typiskt skönt kalifornisk icke-förmanande ton på papperskorg.

I Los Angeles är det alltid tequila time!

Chris Burdens installation Urban Light utanför LACMA.

Baywatch på riktigt.

Det mytomspunna hotellet Chateau Marmont gömmer sig bakom grönskan.

Äppelpaj och kaffe på klassiska syltan The Apple Pan.

Erik och Adam i solen på UCLA.

Erik och Emma utanför en vegansk fastfood-restaurang.

Det finns mycket som är dåligt med Los Angeles: motorvägarna och den hetsiga trafiken, utseendefixeringen och de avgrundslika klyftorna mellan rika och fattiga. Men trots detta älskar jag och fascineras av L.A. Min kompis Adam uttryckte det ungefär så här: "Jag gillar Los Angeles. Det som funkar här funkar just här. Men jag skulle inte vilja att resten av världen var som Los Angeles."

Så vad är det då jag gillar? Kanske är det känslan av att allt är tillåtet. Det är så långt ifrån svensk jantelag och lagom-moral man kan komma. Här kan du vara en lite galnare version av dig själv, ingen kommer att rynka på näsan. Det enda som (tyvärr) inte är tillåtet är att strunta i sitt utseende.

Jag var där första gången när jag var tjugo. Då var jag inte direkt överförtjust. Jag gillade San Francisco men tyckte att L.A. var för stort och svårt att överblicka. Hollywood var dessutom en besvikelse - fullt av turister och ganska fult. Varken min kompis eller jag hade körkort vilket gjorde att vi mest hängde hemma hos vår kompis och åt glass framför teven. Att vi anlände till USA i september 2001, dagen före att två flygplan flög in i World Trade Center, påverkade förstås också intrycket av staden. Stämningen i landet var minst sagt spänd  och vi kände oss som vilsna småflickor som kastats ut i världen.

Nu elva år senare åkte jag dit igen tillsammans med min man. Vi hyrde bil och kollade upp ställen innan - och trots att vi var där två veckor kändes det som om vi bara hann med en bråkdel av allt vi ville göra. Till skillnad från Paris eller London är det inte en stad man bara kan åka till och promenera omkring i. Du måste veta vad du letar efter. Men gör du det finns det inga gränser för hur mycket du kan uppleva. Här finns ett överflöd av konst, arkitektur, restauranger, barer, kaféer, biografer - och dessutom en sagolikt vacker strand och natur.

Med andra ord: jag längtar redan tillbaka. 

Erik (som förutom att vara gift med mig också är en grym dj som har haft klubbarna Play it again Rod, Musique Automatique och Gérard Depardieu tillsammans med mig) har gjort en låtlista med L.A-relaterad musik. Lyssna och längta här:

La la L.A.

Mio min Mia

Tidigare har jag inspirerats av Mia Farrows pojkfrisyr, men just nu är jag mer inne på hennes snygga, rödlätta 60-talspage. Hon ser snäll och lite nördig ut. Som en skolflicka som läser mycket böcker. Men det finns också något lockande i det där sköra, fragila. Som om det under ytan lurar något annat.  En gnutta galenskap kanske.

Nämnde jag förresten att jag klippt lugg och impulsköpt rödblond hårtoning?

Dagens låt

Min nya bok!

Så här ser min nya bok ut. För ett par veckor sedan skickades manuset till tryck och den sjunde maj är releasedatum. Det känns såklart pirrigt och fantastiskt roligt. Jag är också superdupernöjd med det fina omslaget. Formgivare är (precis som till min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas") Erik Sandberg och fotografiet är taget av min kompis, konstnären och fotografen Nadja von Bahr.

Jag var på en av hennes utställningar och såg fotografiet och kände direkt att det skulle passa som omslag till boken eftersom fotografiet har samma känsla som den som jag ville få fram. "Den första flickan skogen möter" handlar om Hanna sommaren då hon fyller tolv år och poppistjejen Linda Palm försvinner.  Den riktar sig till barn åldern 9-12 år, men min tanke när jag skrev den var att även äldre kan läsa den. Men man får såklart ut olika saker av läsningen beroende på om man är nio, femton eller trettio år.

Läs mer om vad boken handlar om HÄR.

Att den här bloggen har legat i ide ett tag beror i övrigt på att jag skrivit på andra grejer och inte riktigt haft ro och lust att blogga. Men jag lovar bättring framöver så titta gärna in här då och då.