Glad sommar!

Från och med nästa vecka kommer jag att ha semester en månad. Jag tittar säkert in här då och då, men ska försöka hålla mig borta från internet och förhoppningsvis vara utomhus i skuggan istället. Om ni vill nå mig gör ni det enklast genom att mejla eller (om det gäller något bokrelaterat) kontakta pressavdelningen på Rabén & Sjögren.

Torsdagen den 12 juli signerar jag böcker i Bokhandeln i Laholm kl 18-20
Lördagen den 14 juli signerar jag böcker på Bokia i Halmstad kl 12-14

Kom gärna förbi och säg hej! Och ha en underbar sommar allihopa!

Sweet (home) Alabama

Jag såg om den gamla nittiotalsrullen True Romance för ett tag sedan. Även om den är onödigt sadistisk (har aldrig gillat manusförfattaren Tarantinos frossande i våld) och även om filmens kvinnliga huvudperson Alabama är nördiga småkillars våta dröm (hon är lättklädd, gillar sex, paj och kungfufilmer och springer gärna iväg och köper bärs till sin kille) så får den mig att smälta. 

Mellan det älskande paret finns ingen cynism eller falskhet. Precis som tonårsfantasier om ögonblicklig kärlek som övervinner allt är det naivt - men också ljuvligt romantiskt.

Patricia Arquette i rollen som Alabama har alltid varit en stilikon för mig. Inte bara för att jag brukade få höra att jag var lik henne när jag var yngre (då jag hade precis samma frisyr och hårfärg). Jag gillar att henes stil är vulgär och slampig men samtidigt oskuldsfull och söt. Som det geniala att kombinera en hoodtröja med en leopardfuskpäls och Converse. Glamour är alltid bäst med en gnutta trashig vardag inbakad. Kanske att hon ska vara min inspiration även i sommar? Här är listan på det som behövs i så fall:

1. Spetsbh eller bikiniöverdel som syns under kläderna (gärna i stark 90's färg)
2. Aprikosfärgat läppglans
3. Stråhatt
4. Röd urringad klänning
5. Urringade, genomskinliga toppar
6. Uppvikta pojkvänsjeans
7. Converse
8. Rött läppstift
9. Körsbärspaj med glass
10. Tyvärr tål jag inte örhängen längre, annars hade jag haft stora dinglande plasthängen

Novell och pocket

Tänkte berätta lite om vad som händer. Just nu sitter jag och skriver på en novell som jag fått antagen av Mix Förlag. Mer om den längre fram - men kan säga att den riktar sig till vuxna, och att den skiljer sig mycket från mina tidigare böcker ... Det är inte spikat något släppdatum än, men den kommer ut någon gång i höst. Om ni missat Mix Förlag så kolla upp! De ger ut digitala noveller inom olika genrer. Perfekt tidsfördriv på tunnelbanan eller på alla tågresor i sommar. Har bara hunnit läsa några av dem, men en som jag verkligen gillade var Sara Villius novell Miss Kollo. Jag älskar hennes språk.

Annat jag gör är att jag väntar på att min förläggare ska läsa mitt nyligen inlämnade manus ... och så spånar jag förstås på nya idéer.

I början av augusti kommer min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas förresten ut som pocket. Som extramaterial kommer den att innehålla krönikor som jag skrev i Hallandsposten 1998, det vill säga under tiden som boken utspelar sig. En av krönikorna heter Söta pojkar är bara på låtsas - det är därifrån titeln kommer!

Grej jag gillar: temafester

När jag bodde i Malmö hade min kompis Therese Svensson och jag en klubb på Debaser som hette The Prom. Vi var inspirerade av amerikanska skolbaler, och varje gång hade vi olika teman som bland annat 80's aerobics, candy, exotica och skräck. Att spela skivor och boka band och dj:s var kul - men det roligaste var att välja teman och leta reda på outfits.

På senaste tiden har jag spelat skivor då och då tillsammans med Nadja von Bahr  under namnet House of Raging Women, på bland annat wrestlinggalor och burleskfestivaler i Stockholm. Här är några av alla Therese och mina galna outfits, plus en bild på House of Raging Women. Allting blir helt enkelt lite roligare när man får klä ut/upp sig lite extra.

Galna vetenskapsmän. Foto: Max Alm-Norell

Franska partyfnask/primadonnor. Foto: Max Alm-Norell

Pressbilden för The Proms godistema såklart. Foto: Max Alm-Norell

Onda dockor på Halloween. Foto:  Anna Olsson

Planchen för vårt skräcktema. Foto: Anna Olsson

Therese o jag på aerobicstemat.

På premiären hade jag tagit på mig lite löshår.

House of Raging Women som voodookvinnor på Stockholm Wrestling.

Här försökte jag se ut som en maräng. Tyvärr gick klänningen
sönder efter halva kvällen.

Att spela alla rollerna själv

När jag var yngre spelade jag teater under många år och drömde om att bli skådis. Men någon gång under gymnasiet insåg jag att det inte var min grej - jag ville hellre spela teater inne i mitt huvud än att stå på en scen. För faktum är att skrivande och teater har flera likheter. I båda fallen handlar det om att krypa in under huden på andra människor (eller varelser), att under en begränsad period bli till någon annan. Skillnaden är att man som författare spelar alla rollerna själv, regisserar och (förstås) skriver manus.

Skrivande för mig handlar mycket om att utforska mina egna känslor - men också om att förstå omvärlden. Men inte bara förstås. Själva hantverket, det här att leka med orden, är lika viktigt. Men på flera sätt är faktiskt skrivandet en slags teater eller rollspel. Eller helt enkelt en lek.

En fin dag

I söndags fyllde jag år och är nu över 30. Känns ju lite vuxet. På något skumt sätt känns det vuxnare att vara 31 än att vara 30. Vilket ju är fånigt med tanke på att jag varit vuxen i en jäkla massa år vid det här laget. Men ändå! När jag var tonåring tyckte man att trettioåringar var skitgamla - och plötsligt är man där själv. Och snabbt går det.

Jag hade alltid åldersnojor när jag var yngre. När jag var arton ville jag vara femton och när jag var tjugofem ville jag vara tjugo. Men det där har jag helt slutat upp med. Bortsett från en viss fåfäng rädsla för rynkor (japp, jag vet att det är larvigt) tycker jag bara att det är roligt att fylla år. 

Erik gjorde frukost med pain au chocolat och färskt bröd (okej han bakade inte, men sprang iväg och köpte vilket är lika bra).

Här är några av alla fina presenter jag fick!

Min bror, hans flickvän och ett par andra vänner kom förbi och fikade.

Jag fick tjusiga blommor av brorsan och hans tjej!

Kvällen slutade med att Erik och jag drack skumpa i soffan.

Julie Delpy

Jag älskar Julie Delpy. Hon är rolig och sinnessjukt begåvad. Inte nog med att hon skriver manus och regisserar filmer, hon spelar också huvudrollen i dem samt sjunger och skriver musik. Hey! Plus att hon gör den typ av lättsamma, men också allvarliga filmer om relationer och familj som amerikanska regissörer ofta misslyckas med. Den enda moderna regissör jag kan komma på som har överträffat hennes dialoger är Woody Allen (fast då tänker jag framförallt på hans tidiga filmer).

Jag älskade "2 dagar i Paris" och uppföljaren "2 dagar i New York" är nästan lika rolig. Jag såg den på Franska filmfestivalen  - men den har inte premiär i Sverige förrän i höst så hittills får ni nöja er med att kolla på den här grymma trailern.

Lite recensioner

Tänkte att jag skulle sammanställa några recensioner av min roman Den första flickan skogen möter.  Hittills har det inte kommit jättemånga, men några stycken i alla fall.

 En riktigt fin recension kom i GP  där Kajsa Öberg Lindsten skrev: 

"Det blir spännande läsning, eftersom vi inte vet vart bokens dramatiska upptakt kommer att leda oss. Handlar den om en blodig tragedi, eller om en tolvårings överspända fantasier? Jag skall inte avslöja hur berättelsen utvecklar sig. Men till oroliga vuxna vill jag säga att den slutar bra, och på ett inkännande och trovärdigt sätt gestaltar spirande sexualitet, föräldrars ansvar och vårt oändliga behov av gränslös kärlek."

Tidningen Kulturen gav den full pott och Hallandposten skrev bland annat det här (recensionen finns inte utlagd på nätet):

"Eriksson Sandberg lyckas på pricken fånga känslan av att stå med ett ben i barndomen och med det andra vara på väg in i vuxenvärlden, vare sig man vill det eller inte. /.../
Den första flickan skogen möter borde helt enkelt vara given sommarläsning för alla blivande sjätteklassare, och för alla yngre som vågar…"
Camilla Jönsson, Hallandsposten

 Några bloggar som recenserat och gillat är Vrs blogg, Barnboksprat (som jag lagt ut tidigare) och Dagens bok.

Vet inte riktigt hur man ska göra med recensioner man inte är nöjd med, om man ska ignorera dem eller likt Strindberg höja näven och börja gasta om oförrätter. Det sistnämnda känns ju lite patetiskt, men att låtsas som att det regnar känns också fel. Man vill ju gärna förklara! Så jag lägger väl ut Svd också. Jag tycker att det är synd att recensenten verkar ha missförstått mig. Det är inte alls meningen att barnen som läser boken måste förstå Twin Peaks-referenserna. Det är mer av en present till de vuxna läsarna, och en eloge till David Lynch. Men att man inte förstår dem spelar  ingen roll. Linda Palm fungerar även utan Laura Palmer ...

Och ett feel-good-slut? Nja. Vill inte avslöja något, men bara för att en del saker faller på plats, betyder det inte att allt är ljust och fint. Tvärtom finns de mörka skuggorna kvar. Men att sluta en barnbok i total misär hade känts lite väl hårt, n'est-ce pas ? 

Snyftvarning

Det här frieriet går verkligen inte av för hackor. Och en obotlig romantiker som jag är började jag såklart lipa!