Dagens låt

Dagens låt och P3 Populär

Skriver om San Francisco och fick tips om den här låten av den eminenta Caroline Hainer som har en crush på Chris Isaak. Älskar också hans musik men hade konstigt nog helt missat den här fina.

Imorgon gästar jag förresten P3 Populär vid tiotiden! Kommer att prata om "Söta pojkar..." och om dagboksskrivande.

Ingen bra förebild

När jag läst några bloggrecensioner av min roman ”Söta pojkar är bara på låtsas” har jag reagerat på en sak. Flera har skrivit att de inte tycker om huvudpersonen Ella för att hon gör fel hela tiden, har på sig utmanande kläder och söker bekräftelse hos killar. Någon skrev att hon hoppades att jag inte hade hånglat med alla killarna i verkligheten (jo, det har jag – och många andra också som inte fick plats på boksidorna).

Mitt sextonåriga alterego Ella är långt ifrån perfekt. Hon är självcentrerad och ibland taskig och obetänksam. Men när jag skrev romanen var inte mitt mål att Ella skulle vara varken en bra eller dålig förebild. Jag ville att hon skulle vara en människa med fel och brister. En hel människa.

Vuxenlitteraturen kryllar av mer eller mindre osympatiska huvudpersoner – ett färskt exempel är Bengt Ohlssons senaste roman ”Rekviem för John Cummings”. Huvudpersonen Johnny har varit otrogen, snott sin kompis flickvän, spöat en exflickvän och betett sig allmänt svinigt – men han har även goda sidor som gör att man förstår och rentav tycker om honom. Jag har inte läst någon recension av Ohlssons bok där någon skrivit att de inte tycker om den för att huvudpersonen inte beter sig som man ska.

När det gäller ungdomsromaner känns det dock fortfarande som att det finns en förväntan på att de ska vara uppbyggliga och att huvudpersonen ska tjäna som god förebild. Det är synd tycker jag – när jag var tonåring hade jag önskat att någon hade skrivit om hur det verkligen var och kändes. Kanske hade det fått mig att känna mig mindre osäker.

Mitt ohämmade sätt att utforska min sexualitet som tonåring ledde visserligen till en del plågsamma upplevelser men det var också roligt och härligt. Något som jag hoppas kommer fram i boken. Att ha sex bara för att det är kul och spännande, utan att man är dödskär, måste inte betyda att man är illa ute och borde skärpa till sig. Visst, ska man vara rädd om sig själv och om andra - men man får inte heller glömma bort att leva.

Redo för midnatt i Paris

Efter att ha sett Woody Allens senaste film "Midnight in Paris" bestämde jag mig för att jag ville se ut som en flappergirl i stil med Zelda Fitzgerald. Eller i alla fall så som hon såg ut i filmen i en något nutidsmodifierad version. Så jag gick och gjorde det som jag aldrig trodde att jag skulle göra: nämligen permanenta mig. Något jag tidigare mest förknippat med det tidiga 90-talet och min mamma.

För att få rätt touch bokade jag in en tid hos vintagefrisören Retroella - en av Stockholms äldsta frisörsalonger med mycket av originalinredningen intakt. Om man vill ha en 20-talsfrisyr klipper man håret annorlunda, men till stor del handlar det även om stylingen.

På 90-talet fönade man håret och hade i massor av hårspray. Gärna lite gelé i luggen också. Idag finns det skonsamma lockprodukter och man är mycket mer noga med att vårda håret. För extra 20-talskänsla kan man (som jag gjort på bilden) ha i några papiljotter någon timme. Har man inte det blir lockarna mindre och liksom krusigare. Men använd inte värmespolar eller locktång, det sliter för mycket på håret. Ett annat sätt att få mer 20-talskänsla är att sätta i stora klämmor (så kallade wave clips) när håret är blött och skapa vågor i håret.

Själva proceduren tog ungefär tre timmar och var ganska trist men också spännande. Märkligt att en kemisk procedur kan förända hårets textur! Man får vara beredd på att håret blir torrare och lite slitet. Jag använder inpackning varje gång jag tvättar håret och sprayar i balsamspray flera gånger om dagen.

Min slutsats är att det är jätteroligt att prova på! Om man gillar att testa olika stilar är detta definitivt värt pengar och tid. Risken är att man tröttnar, men håret växer ju trots allt ut.

Vad gäller 90-talspermanenten så tror jag att den kommer tillbaka den med, alltså så här eller så här.

Om höga förväntningar

I måndags var det första recensionsdag för min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Trots att jag blivit förvarnad om att inte ungdomsböcker recenseras på samma sätt som vuxenböcker (ofta recenseras de långt efter att boken kommit ut, om alls) hade jag svårt för att somna kvällen innan. Låg och vred mig fram och tillbaka, skakade kudden, stönade.

Sedan vaknade jag upp och insåg att världen såg precis likadan ut som tidigare. Och att jag borde ha lyssnat på mina kloka författarkollegor. Men jag och höga förväntningar går hand i hand. Mina höga förväntningar har ställt till det för mig många gånger. När jag var yngre fick jag till exempel ofta migrän på julafton bara för att jag längtat så mycket dit. Mitt under julklappsutdelningen var jag tvungen att springa ut och kräkas. Andra stunder då jag kunde få migrän var födelsedagar och nyårsaftnar. Alternativt fick jag "bara" gråtattacker.

När Erik och jag gifte oss för tre år sedan var jag förstås hysteriskt nervös. Allting skulle vara perfekt. Jag klippte mig, fixade naglarna, gick på ansiktsbehandling och ägnade dagar åt att leta efter rätt underkläder. Att planera en stor fest ihop var jättekul. Och megastor romantiker jag är, uppfödd på Jane Austen-romaner och Julia Roberts-filmer, såg jag det som något självklart: är man kär så gifter man sig. Ingen big deal. Eller jo, en big big deal. Men tar det slut så tar det slut. Men man måste få lov att hoppas.

I efterhand undrar jag lite varför jag blåste upp allt så stort. Det var en fin dag med strålande sol och en trevlig (borgerlig förstås) vigsel ute på klipporna vid Hovs hallar, himlen var ljusblå och matchade mina blommor och min blick - mamma och lillebror grät och jag svettades i min lånta sidenklänning från 40-talet. Livrädd att spilla rouge eller vin på den. Men när min man och jag gick tillsammans mot vigselplatsen log jag inte. Jag var för nervös.

Som den 27-åring jag var då hade jag varken velat eller kunnat göra någonting annorlunda. Det var en minnesvärd och fin dag. Men det var inte mitt livs lyckligaste dag. Jag har varit lyckligare tillsammans med min man när vi varit ute i stugan på landet ensamma, druckit champagne hemma i lägenheten, suttit i bilen och lyssnat på Tom Petty - eller när vi hämtade vår kattunge som sedan blev vår tjocka katt (som sedan fick flytta till mina föräldrar för att kunna motionera mer), eller när Erik köpte den där billiga stenringen till mig vid gruvan i Falun, eller på nyårsafton det där året när vi firade alldeles ensamma.

Om jag skulle skriva om mitt livs lyckligaste stunder hade det nog varit stunder som jag inte haft några förväntningar på. Dagar som bara kommit till en - ibland inte ens något speciellt. Stunder då allt klaffar och man påminns om varför man tycker om saker. Som böcker, sex, mat, dans, film, sena nätter ute på stan, musik, vänner, hångel. Så egentligen borde man kanske inte ha så höga förväntningar på livet utan istället låta sig överraskas. Fast särskilt lätt är det ju inte.


Några riktigt fina recensioner har i alla fall kommit och Rabén & Sjögren har besparat mig jobbet att samla ihop dem, här kan man läsa dem, under fliken recensioner och artiklar.


Kommer lägga upp fler recensioner här när de kommer!