Om höga förväntningar

I måndags var det första recensionsdag för min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Trots att jag blivit förvarnad om att inte ungdomsböcker recenseras på samma sätt som vuxenböcker (ofta recenseras de långt efter att boken kommit ut, om alls) hade jag svårt för att somna kvällen innan. Låg och vred mig fram och tillbaka, skakade kudden, stönade.

Sedan vaknade jag upp och insåg att världen såg precis likadan ut som tidigare. Och att jag borde ha lyssnat på mina kloka författarkollegor. Men jag och höga förväntningar går hand i hand. Mina höga förväntningar har ställt till det för mig många gånger. När jag var yngre fick jag till exempel ofta migrän på julafton bara för att jag längtat så mycket dit. Mitt under julklappsutdelningen var jag tvungen att springa ut och kräkas. Andra stunder då jag kunde få migrän var födelsedagar och nyårsaftnar. Alternativt fick jag "bara" gråtattacker.

När Erik och jag gifte oss för tre år sedan var jag förstås hysteriskt nervös. Allting skulle vara perfekt. Jag klippte mig, fixade naglarna, gick på ansiktsbehandling och ägnade dagar åt att leta efter rätt underkläder. Att planera en stor fest ihop var jättekul. Och megastor romantiker jag är, uppfödd på Jane Austen-romaner och Julia Roberts-filmer, såg jag det som något självklart: är man kär så gifter man sig. Ingen big deal. Eller jo, en big big deal. Men tar det slut så tar det slut. Men man måste få lov att hoppas.

I efterhand undrar jag lite varför jag blåste upp allt så stort. Det var en fin dag med strålande sol och en trevlig (borgerlig förstås) vigsel ute på klipporna vid Hovs hallar, himlen var ljusblå och matchade mina blommor och min blick - mamma och lillebror grät och jag svettades i min lånta sidenklänning från 40-talet. Livrädd att spilla rouge eller vin på den. Men när min man och jag gick tillsammans mot vigselplatsen log jag inte. Jag var för nervös.

Som den 27-åring jag var då hade jag varken velat eller kunnat göra någonting annorlunda. Det var en minnesvärd och fin dag. Men det var inte mitt livs lyckligaste dag. Jag har varit lyckligare tillsammans med min man när vi varit ute i stugan på landet ensamma, druckit champagne hemma i lägenheten, suttit i bilen och lyssnat på Tom Petty - eller när vi hämtade vår kattunge som sedan blev vår tjocka katt (som sedan fick flytta till mina föräldrar för att kunna motionera mer), eller när Erik köpte den där billiga stenringen till mig vid gruvan i Falun, eller på nyårsafton det där året när vi firade alldeles ensamma.

Om jag skulle skriva om mitt livs lyckligaste stunder hade det nog varit stunder som jag inte haft några förväntningar på. Dagar som bara kommit till en - ibland inte ens något speciellt. Stunder då allt klaffar och man påminns om varför man tycker om saker. Som böcker, sex, mat, dans, film, sena nätter ute på stan, musik, vänner, hångel. Så egentligen borde man kanske inte ha så höga förväntningar på livet utan istället låta sig överraskas. Fast särskilt lätt är det ju inte.


Några riktigt fina recensioner har i alla fall kommit och Rabén & Sjögren har besparat mig jobbet att samla ihop dem, här kan man läsa dem, under fliken recensioner och artiklar.


Kommer lägga upp fler recensioner här när de kommer!

Bokmässetrötthet

Har varit på Bokmässan i Göteborg hela helgen och håller på att hämta mig från det. Det var intensivt, tröttande men också väldigt roligt. Framförallt är det kul att träffa så många andra människor som sysslar med litteratur på olika vis. Den här veckan gästbloggar jag på Rabén & Sjögren. Mitt första inlägg kan ni läsa här.

I väntans tider

Nu i veckan kommer min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas" ut och jag gästbloggar på Debutantbloggen, alltså här. Första recensionsdatum dröjer däremot till i början av oktober.

Vet att det finns författare som aldrig läser recensioner men jag hör definitivt inte till dem. Efter att ha arbetat med något ensam under lång tid har jag ett megastort behov av respons. Läste i en horoskopbok om tvillingarna (nä, jag tror inte heller på horoskop egentligen) att tvillingar som inte får kommunicera med andra lätt drabbas av klaustrofobi och det stämmer väldigt väl in på mig. Jag klarar inte av att inte ha kontakt med andra människor. Jag är sjukt otålig. Allting måste hända NU. Jag arbetar fort och är ofta flera dagar före i tanken. Något som inte alltid är bra eftersom tiden inte går fortare bara för att man vill att den ska göra det.

Mitt nya manus har i alla fall blivit antaget och kommer troligtvis ut i början av nästa sommar. Skönt att inte behöva vänta ett helt år den här gången. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det handlar om en tolvårig tjej som bor i en liten håla på landet som påminner om Twin Peaks. Det är en läskig historia om pubertet och allt vad det innebär att vara flicka. Heaven and hell.

Håller även på att skriva på en ny bok, alltså ny som i nummer tre. Har skrivit ungefär sextio sidor och till min lättnad inser jag att det går lättare och lättare. Känner mig tryggare och friare i skrivandet - vilket förstås till stor del beror på allt arbete som gjorts med "Söta pojkar ..".

Releaseparty för Söta pojkar

Förra veckan hade jag releasefest på Riche för min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas". Erik och Adriana spelade fabulösa nittiotalslåtar och där var massor av trevliga och roliga människor. En väldigt fin kväll. Tack alla ni som var där!

Känns lite pirrigt att mina kompisar kan läsa min bok nu. Efter allt arbete, och all väntan. Den 19 september kommer den ut i handeln. Can't wait!

Stil: Deneuve

En av mina all time-stilikoner är Cahterine Deneuve. Jag gillar att hon har en tidlös stil som känns vuxen utan att vara tråkig. Sexig, men inte vulgär. Sval, men aldrig blodfattig. Hon ser ut som någon som har varit med om mycket, men utan att ha förlorat sin nyfikenhet. Och så röker hon snyggt förstås.

Brighton, mon amour

Promenerade förbi Nytorget idag, drack te på Louie Louie och bläddrade lite bland kläderna på Tjallamalla. Hittade ingenting. Fick för mig att min rumpa stod ut mer än vanligt. Människorna som passerade mig, bländande unga och välklädda, fick mig att längta efter min vinterkappa. Skulle velat krypa in i den och dra upp huvan.

Fast egentligen inte. Egentligen vill jag hålla kvar sommaren som bara försvann. Jag vill åka till landet, bada i sjöar, grilla marshmallows och göra allt det där som man ska göra på sommaren. Istället satt jag inomhus och jobbade hela tiden, förutom två veckor. En av dem åkte vi till södra England. Blev akut nyförälskad i Brighton och började titta på lägenheter där så fort vi kom hem. Önskar att det var enkelt att bara sticka dit. Inte behöva se sig om efter bostad, jobb och allt det där andra. Jag kan visserligen jobba i princip var som helst, men vill ju inte åka utan darlingen. Men åh vad jag längtar dit! Längtar till sjabbigheten och den bedagade badortskänslan, längtar efter pommes frites dränkta i vinäger, blaskigt te och promenader längs stranden.

Jag gillar verkligen Stockholm, men vissa dagar, som den här, känns det för fint och tillrättalagt. Och blygt - eller om det är oartigt. Ingen säger sorry när de går in i en och man blir aldrig bjuden på öl av glada farbröder på krogen.

Ding dong the witch is alive

I mellanstadiet när man fick föreläsa om vad man ville för klassen (de andra valde typ hästar eller pingis) valde jag och en kompis att klä ut oss till häxor och föreläsa om häxbränningarna. I helgen slukade jag Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens rafflande ungdomsroman Cirkeln och kom ihåg precis hur spännande häxor och svart magi faktiskt är.

Här kommer några andra av mina favorithäxor:

"Den onda cirkeln" (1996)
Amerikansk film om fyra coola tonårshäxor i minikjolar. Misstänker att Cirkeln-författarna inspirerats av denna kultiga rulle. Ett plus för de snygga 90-talskläderna (bilden längst ner).

"Häxorna i Eastwick" (1987)
Åttiotalsklassiker med Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer som snygga häxor med voluminösa hårmanar som alla är kåta på Jack Nicholson (bilden i mitten).

"Suspiria" (1977)
Dario Argentos kanske bästa film utspelas på en balettskola i Tyskland och innehåller förutom svart magi även massor av teaterblod och fantastisk musik av italienska progrockbandet Goblin. Är sjukt läskig så håll någon i handen om du ska den (bilden högst upp).

"Häxor, läxor och dödliga lektioner" (1988)
Svart komedi med 90-talets mesta it-girls Winona Ryder och Shannen Doherty i tidiga huvudroller. En orgie i elaka tonårstjejer och bredaxlade kavajer.

Ubravka Ugresic, "Baba Jaga la ett ägg" (2009)
Sorglig, rolig, ömsint och arg roman om häxan som myt och om demoniseringen av gamla kvinnor. Min gamla recension av den går att läsa här.

Malcolm Bird, "Häxkonster för praktiskt bruk" (1985)
När jag var liten var jag livrädd för den här boken. Jag brukade gå till biblioteket och bläddra i den och efteråt var jag tvungen att tvätta händerna noga för att inte få häxbaciller på mig. Men trots rädslan kunde jag inte sluta läsa den. Innehåller förutom massor av roliga bilder även recept på Pytonpaj - en brittiskt stabbig champinjonpaj som är omöjlig att misslyckas med.

Roald Dahl, "Häxorna" (1983)
En annan bok som jag var livrädd för när jag var liten... och det med rätta. Roald Dahls häxor är fortfarande allra läskigast.