Uttryck som borde strykas

Ord är viktiga, och framförallt hur man använder dem.

I Jönköpings-Posten läste jag nyligen en recension av Johanna Nilssons ungdomsroman Lilla darling där skribenten skrev om flickan i romanen att hon "klär sig utmanande, lite som en slampa" men att hon i huvudpersonen Jeremias ögon är "en ängel". Som om det skulle vara en motsättning. Som om en person inte kan ha på sig sexiga kläder och vara änglalik.

I andra recensioner på bokbloggar har flera skribenter skriver om min 16-åriga huvudperson Ella att hon "klär sig utmanande". Det är i de flesta fall underförstått att det inte är en komplimang.

Min fråga är: vad är att klä sig utmanande? De flesta skulle nog säga att det är att ha på sig tighta kläder, korta kjolar och urringade tröjor och på så sätt utmana ödet, det vill säga riskera att bli våldtagen eller tafsad på. Detta synsätt hör ihop med en syn på män som varelser som inte kan kontrollera sina handlingar. Att män klär sig utmanande hör man ju aldrig.

Men att prata om "tjejer som klär sig utmanande" är att skuldbelägga. I sin reportagebok Flickan och skulden från 2002 skrev Katarina Wennstam om detta skuldbeläggande - ett maktmissbruk som leder till att våldtäktsmän frias. Ändå används ord som slampig och "utmanande klädsel" slentrianmässigt och helt okritiskt om och om igen.

När jag var tretton hade jag tighta magtröjor som det stod Horny på trots att jag inte ens hade kysst någon. Min mamma gillade det inte och vi hade stora bråk om det där. Men nu i efterhand säger hon att hon förstår att jag hade rätt. Kvinnor måste få lov att få klä sig hur de vill - att man sedan inte tycker att det är snyggt med stringtrosor som sticker upp ovanför snortighta shorts är en annan sak. Det har med tycke och smak att göra. Det är förstås också förståeligt att man är rädd om sin dotter och inte vill att hon ska råka illa ut. Men denna rädsla får aldrig ta sig uttryck i skuldbeläggande.

Om jag fick välja skulle ett uttryck som "utmanande klädsel" inte förekomma. Att känna att man utmanar ödet är att känna att det är ens eget fel om man råkar illa ut. Och det är det aldrig någonsin.

En annan sak: vad är egentligen en slampa? En tjej med stor sexuell erfarenhet som tar för sig? I så fall är jag gärna en sådan.

Ligg med mig

Jag såg den norska succéfilmen Ligg med mig häromdagen på Stockholms pågående filmfestival. Den första scenen föreställer en femtonårig tjej som ligger på golvet och onanerar samtidigt som hon ringer ett telefonsexnummer. Det hade kunnat vara spekulativt. Att skildra så unga människors sexualitet är svårt eftersom det lätt kan leda till obehaglig objektifiering och slippriga undertoner. Men inte här.

Filmen handlar om Alma som bor i en trist håla belägen i de norska skogarna. Varje gång hon och hennes bästis åker buss räcker de långfingret åt skylten med byns namn. Alma är gravt uttråkad och hennes enda nöja är att onanera och fantisera om sex. Hon är kåt på samma sätt som tonårskillar på film är kåta - snattar porrtidningar i butiken där hon extrajobbar och fantiserar om vad som skulle hända om den där snygga killen i hennes klass kom hem till henne. Hade hon varit kille hade det ansetts normalt, men eftersom hon är tjej gör det inte det. Hennes mamma gråter för att det är "något onormalt med Alma" och efter en händelse på en skolfest undviker de andra i skolan henne.

Filmen visar på ett problem. Det spelar ingen roll att Samantha i Sex and the city shoppar dildos för på de allra flesta skolor är det samma gamla visa. Tjejer ska vara sexiga, men de får inte vara öppet kåta för då är de äckliga, onormala och konstiga.

När jag gick i mellan- och högstadiet var det samma sak och jag betvivlar att så mycket har ändrats. Killarna hade på sig t-shirts med pinuppor, ritade snoppar på bildlektionerna och flåsade när Kicki med pattarna kom in i salen. Tjejerna däremot skämdes för att de onanerade, skämdes för att de hade mens - allting som var förknippat med det kvinnliga könet var förknippat med skam. Fast man skulle ju förstås tycka om att knulla, bara inte för mycket.

Jag hatar alla sådana föreställningar om hur tjejer förväntas vara. Flickor och kvinnor kan vara romantiska, förälskade, mjuka och känsliga. Det är inget fel med det. Men de kan samtidigt vara snuskiga och drypande kåta. Inget fel med det heller.

Ligg med mig är något så ovanligt som en gripande feel good-film om kvinnlig sexualitet. Jag tycker att den borde finnas på schemat på alla skolor.

Ny kulturtidskrift: Rymden

Rymden är en nystartad kulturtidskrift på nätet som skriver om bland annat litteratur och konst och tar in texter av såväl etablerade som oetablerade författare och kulturskribenter. Redaktör för sidan är poeten David Stenbeck (fd Uppgren) som debuterade på Norstedts med Ljusrepubliken 2008.

I första numret kan man läsa ett utdrag ur min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Tidningen lottar också ut fem exemplar av min bok till de som twittrar om att Rymden numera finns på nätet.

Förutom det kan man läsa texter av Kristofer Flensmarck, Roberth Ericsson och Mikael Fant med flera. Kolla in!

Dagens låt

Dagens låt och P3 Populär

Skriver om San Francisco och fick tips om den här låten av den eminenta Caroline Hainer som har en crush på Chris Isaak. Älskar också hans musik men hade konstigt nog helt missat den här fina.

Imorgon gästar jag förresten P3 Populär vid tiotiden! Kommer att prata om "Söta pojkar..." och om dagboksskrivande.

Ingen bra förebild

När jag läst några bloggrecensioner av min roman ”Söta pojkar är bara på låtsas” har jag reagerat på en sak. Flera har skrivit att de inte tycker om huvudpersonen Ella för att hon gör fel hela tiden, har på sig utmanande kläder och söker bekräftelse hos killar. Någon skrev att hon hoppades att jag inte hade hånglat med alla killarna i verkligheten (jo, det har jag – och många andra också som inte fick plats på boksidorna).

Mitt sextonåriga alterego Ella är långt ifrån perfekt. Hon är självcentrerad och ibland taskig och obetänksam. Men när jag skrev romanen var inte mitt mål att Ella skulle vara varken en bra eller dålig förebild. Jag ville att hon skulle vara en människa med fel och brister. En hel människa.

Vuxenlitteraturen kryllar av mer eller mindre osympatiska huvudpersoner – ett färskt exempel är Bengt Ohlssons senaste roman ”Rekviem för John Cummings”. Huvudpersonen Johnny har varit otrogen, snott sin kompis flickvän, spöat en exflickvän och betett sig allmänt svinigt – men han har även goda sidor som gör att man förstår och rentav tycker om honom. Jag har inte läst någon recension av Ohlssons bok där någon skrivit att de inte tycker om den för att huvudpersonen inte beter sig som man ska.

När det gäller ungdomsromaner känns det dock fortfarande som att det finns en förväntan på att de ska vara uppbyggliga och att huvudpersonen ska tjäna som god förebild. Det är synd tycker jag – när jag var tonåring hade jag önskat att någon hade skrivit om hur det verkligen var och kändes. Kanske hade det fått mig att känna mig mindre osäker.

Mitt ohämmade sätt att utforska min sexualitet som tonåring ledde visserligen till en del plågsamma upplevelser men det var också roligt och härligt. Något som jag hoppas kommer fram i boken. Att ha sex bara för att det är kul och spännande, utan att man är dödskär, måste inte betyda att man är illa ute och borde skärpa till sig. Visst, ska man vara rädd om sig själv och om andra - men man får inte heller glömma bort att leva.

Redo för midnatt i Paris

Efter att ha sett Woody Allens senaste film "Midnight in Paris" bestämde jag mig för att jag ville se ut som en flappergirl i stil med Zelda Fitzgerald. Eller i alla fall så som hon såg ut i filmen i en något nutidsmodifierad version. Så jag gick och gjorde det som jag aldrig trodde att jag skulle göra: nämligen permanenta mig. Något jag tidigare mest förknippat med det tidiga 90-talet och min mamma.

För att få rätt touch bokade jag in en tid hos vintagefrisören Retroella - en av Stockholms äldsta frisörsalonger med mycket av originalinredningen intakt. Om man vill ha en 20-talsfrisyr klipper man håret annorlunda, men till stor del handlar det även om stylingen.

På 90-talet fönade man håret och hade i massor av hårspray. Gärna lite gelé i luggen också. Idag finns det skonsamma lockprodukter och man är mycket mer noga med att vårda håret. För extra 20-talskänsla kan man (som jag gjort på bilden) ha i några papiljotter någon timme. Har man inte det blir lockarna mindre och liksom krusigare. Men använd inte värmespolar eller locktång, det sliter för mycket på håret. Ett annat sätt att få mer 20-talskänsla är att sätta i stora klämmor (så kallade wave clips) när håret är blött och skapa vågor i håret.

Själva proceduren tog ungefär tre timmar och var ganska trist men också spännande. Märkligt att en kemisk procedur kan förända hårets textur! Man får vara beredd på att håret blir torrare och lite slitet. Jag använder inpackning varje gång jag tvättar håret och sprayar i balsamspray flera gånger om dagen.

Min slutsats är att det är jätteroligt att prova på! Om man gillar att testa olika stilar är detta definitivt värt pengar och tid. Risken är att man tröttnar, men håret växer ju trots allt ut.

Vad gäller 90-talspermanenten så tror jag att den kommer tillbaka den med, alltså så här eller så här.