Moi-Moa flyttar

Bonjour! Inom kort kommer jag att byta plats till Djungeltrumman. Men jag kommer att fortsätta skriva precis som tidigare - ny adress, precis samma blogg. Hoppas att ni vill följa med mig dit.

Ni hittar mig numera här.

xxxxxx

En gammal hjärna i en ung kropp

Jag åt lunch häromdagen med en gammal älskare (gammal som i före detta, inte som i pensionär) som jag inte hade träffat på nästan tio år. Han hade gift sig, fått barn och fått några gråa hårstrån i skägget men annars var han sig lik. Jag berättade om vad jag gjorde och han retade mig och sa att "du har kommit en lång väg från flickrummet i Laholm". Jag fick en känsla av att han, trots att det var tio år sedan vi dejtade, hade kvar bilden av mig som den där odrägliga, narcissistiska, känsliga och ömhetstörstande nittonåringen som jag var då.

Det är konstigt det där - hur man fryser ner sina bilder av människor. En del personer har jag inte träffat sedan jag var barn och ändå ger tanken på dem mig samma olustkänslor som då. Eller, samma trygghetskänslor.

När jag såg Erica Jong på Kulturhuset i måndags pratade hon om sin nya bok som hon håller på att arbeta med. Den handlar om en kvinna som får chansen att bli ung på nytt, men med sin "gamla" hjärna kvar. Erica Jong sa att hon trodde att många skulle vilja se yngre ut men att få skulle välja att få tillbaka sin hjärna så som den var när man var yngre. Jag tror att hon har rätt.

Jag skulle aldrig vilja vara nitton år igen. Inte för att jag kanske är så himla mycket mer harmonisk nu än jag var då (även fast jag är lyckligt gift och har bättre självkänsla)men för att jag gillar att utvecklas och att bli äldre. I alla fall än så länge...

Åh Serge!

Åh jag älskar den här filmen! Serge Gainsbourg är en reklamkille som träffar en yngre tjej som han inleder ett förhållande med. Men det är inte storyn som är det viktiga - det bästa med den här filmen är att Serge Gainsbourg och Jane Birkin är så ruskigt snygga tillsammans, att Serges musik är så fantastisk och att inredningen och bilarna är ascoola.

Författare tränar inte aerobic

En vanlig bild av en författare är någon som lever ett ganska ohälsosamt liv. Långa promenader längs stranden ja visst - men sprit och cigaretter desto mer. Träning har däremot i regel inte haft så stor status bland författare genom tiderna (och nu pratar jag inte om kommersiella chicklitförfattare eller Camilla Läckberg).

När Truman Capote skrev ett självporträtt ställde han sig sjäv frågan "Motionerar du på något vis?" och svarade "Ja. Massage". Det finns såklart undantag från regeln - som att söderförfattaren Slas boxades och simmade. För hårdkokta manliga författare har sådant som jakt och fäktning säkert varit okej i alla tider. Men att träna på gym? Eller träna aerobic? No,no,no. Kanske beror det på att man förknippar författare (och kulturskribenter i övrigt) med hjärna och intellekt i motsats till kropp. Sport som boxning kan gå an eftersom det anses manligt och handlar om att vinna - men träning som aerobic leder däremot tankarna till solbrända tjejer i rosa dräkter och är inget som seriösa personer vill förknippas med. Som alla vet har alltid allt som anses tjejigt haft lägre status.

Jag avskyr sport (framförallt lagsporter) eftersom det tråkar ut mig och jag inte har något bollsinne. Däremot har jag alltid gillat att träna: framförallt dans och pilates men också aerobic, gympa och på sommaren joggingturer i skogen. För mig som sitter långa stunder framför datorn är det en nödvändighet för att slippa få ont i ryggen och dessutom fungerar träningen som ett lyckopiller.

Men ändå, idag när jag hade stått i plankan i två minuter och tänkte skriva det som statusuppdatering på Facebook så hindrade jag mig själv. Att läsa om andras träning är förvisso ganska tråkigt. Men att jag inte gjorde det handlade också om en rädsla för att framstå som ytlig och blåst. Man får akta sig extra noga för det när man är blondin.

Do it like Erica Jong

Igår såg jag den här coola (numera 60-åriga) damen på Kulturhusets internationella författarscen. Hon hade på sig en slitsad svart klänning och var avslappnat självsäker, smart och väldigt mycket New York såklart. Dessvärre var utfrågaren en 30-årig snorvalp som koketterade om sin ålder och ställde töntiga följdfrågor som "How do you mean?" när det redan var uppenbart vad hon menade. Det kändes som om kvällen hade kunnat bli betydligt bättre om hon fått lite mer intellektuell utmaning. Anyway, jag har precis läst hennes självbiografi "Förföra demonen - att skriva för livet". Vill inte skriva så mycket om den nu eftersom jag håller på med en recension av den. Men kan säga så mycket som att den är grymt inspirerande för någon som gillar att skriva.

Fransk stönpop

På säsongsavslutningen av Adrianas och min sommarklubb Sophisticated Boom Boom på Riche uppträdde Vanessa Contenay-Quinones från Vanessa & the O's för första gången någonsin med sitt 60-talsdoftande soloprojekt Allez Pop!

Adriana och jag var hennes mimande gogotjejer i svarta trikåer och vita ballerinakjolar (vi drack ganska många glas skumpa innan vi vågade oss upp på scenen).

Vanessas nya skiva som släpps i höst är otroligt bra, catchy fransk stönpop som får en att vilja åka till Cannes och aldrig ha på sig något annat än en prickig bikini och några droppar parfym i resten av livet. Musik som gör hösten lite lättare.

Snälla låt mig slippa bli en av Lanvins skitfula pälskappor (klia mig hellre bakom örat tack)

I DN:s söndagsbilaga skrev idag Maria Lindholm om att äkta päls blivit trendigt. På 90-talet ville supermodellerna hellre gå nakna än i päls men idag har massor av designers päls i sina kollektioner (av bland annat räv, lodjur och mink) och mängder av kändisar bär deras kläder.

Jag kan förstå tjusningen med päls, lyxen, den gammaldags Hollywoodglamouren och det lite farliga. I Leopold von Sacher-Masochs erotiska klassiker "Venus i päls" har den vackra Wanda på sig päls medan hon piskar sin kåta (och masochistiska) beundrare Severin halvt till döds. Pälsen symboliserar det djuriska hos kvinnan men också hennes grymhet.

Men jag tror inte att det är därför som modebloggare och artister idag struntar i det moraliskt förkastliga med att mörda djur enbart för sin fåfängas skull.Till skillnad från under 90-talet då jag var en tonårig vegetarian som protesterade utanför McDonalds har dagens individualistiska och konsumtionsinriktade klimat fört med sig skygglappar till alla. Folk bryr sig inte om det de inte ser. Om de inte ser rävarna när de dödas och flås, om de inte ser minkarna i sina trånga burar - ja då finns de inte.

Även om jag inte längre är vegetarian så får pälsindustrin mig att må illa. Köttindustrin är också otäck men ekologiskt kött från en frigående kyckling känns ändå försvarbart. Men att man kan döda fyrtio djur för ett enda plagg som någon dum kändis ska strutta runt i - det är ignorans som gränsar till ren ondska.

I DN:s artikel säger pälsivraren Mark Townsend från Saga furs, intresseorganisationen för de skandinaviska pälsfarmarna, att "det finns större problem än päls för den unga generationen. Globala uppvärmningen och pågående krig känns viktigare." Som att krig och miljöförstöring skulle rättfärdiga tortyr av djur? Att det finns större problem gör inte andra problem mindre.

Ett annat vanligt argument mot att bry sig om djur är att "människor är viktigare". Men jag tycker att man kan bry sig om både människor och djur. Dessutom hänger det ihop - samhällen där människor tar väl hand om sina djur gagnar även människorna. Djuren och människorna behöver varandra - men faktum är att vi behöver dem mer än de behöver oss...