Såg äntligen ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” som jag väntat på ända sedan jag hörde att den skulle komma för över ett år sedan. Jag ställde in mina förväntningar lågt eftersom jag var orolig att bli besviken annars men det hade jag inte behövt göra. Den var precis så bra som jag hade hoppats på. Joann Sfars manus är lekfullt och spännande utan att bli överdramatiskt eller sentimentalt. Jag är glad att han valde att fokusera på Serges konstnärliga skapande istället för hans relationer. Det hade lätt kunnat bli en konventionell kärlekshistoria (som filmen om Coco Chanel) men istället blev det en fin och personlig hyllning. Eric Elmosnino i huvudrollen är fenomenal och ibland läskigt lik Serge.
De andra rollerna är också bra – även om karikatyren av France Gall kändes överdriven. Men jag gillade verkligen Laetitia Castas tolkning av Brigitte Bardot: en seriefigursversion med glimten i ögat. Även Lucy Gordons (som tragiskt nog tog livet av sig strax innan filmens premiär) tolkning av Jane Birkin var väldigt bra. Det hade lätt kunnat bli gubbsjukt med alla lättklädda flickor men jag tyckte att Sfar lyckades göra kvinnorna till subjekt och inte bara objekt. Både Bardot och Jane framstod som självständiga kvinnor som inte bara blev förförda utan lika mycket förförde själva.
Visst kan jag tycka att filmen ibland hastar förbi viktiga händelser – men någon större redovisningsplikt är det inte frågan om. Tvärtom märks det att Sfar hade roligt när han gjorde filmen. Det jag möjligtvis saknade var mer av pappa/dotter-relationen mellan Serge och Charlotte. Sedan tyckte jag kanske att det var synd att man i slutet inte fick se Serges begravning då Paris gator fylldes av sörjande människor. Det hade visat på att han inte bara var en provokatör utan även en älskad artist och ikon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar