14 apr. 2010

En fisk som heter Wanda




Häromdagen köpte jag en dubbelskiva med coola country- och rock'n'roll-donnan Wanda Jackson. Det är så sjukt bra att jag får gåshud. Jag gillar att hon har så många olika röstlägen och kan sjunga ljuvt som Dolly Parton eller hest rockigt. En annan kul grej är att flera av låtarna är som små berättelser - ofta handlar de om bedragna kvinnor som hämnas sina mäns gruvliga svek. Svartast humor är det i "The Box It Came In" som handlar om en övergiven kvinna som upptäcker att inte nog med att mannen tagit med sig i stort sett allt hon äger och har, dessutom har han tagit hennes bröllopsklänning för att ge åt sin nya unga brud. Det enda som finns kvar är den tomma asken i garderoben. Men tänker hon: "But somewhere I'll find him then I'll have peace of mind. And the box he comes home in will be all satin lined." Det är hårda puckar....

Ett legendariskt liv


Såg äntligen ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” som jag väntat på ända sedan jag hörde att den skulle komma för över ett år sedan. Jag ställde in mina förväntningar lågt eftersom jag var orolig att bli besviken annars men det hade jag inte behövt göra. Den var precis så bra som jag hade hoppats på. Joann Sfars manus är lekfullt och spännande utan att bli överdramatiskt eller sentimentalt. Jag är glad att han valde att fokusera på Serges konstnärliga skapande istället för hans relationer. Det hade lätt kunnat bli en konventionell kärlekshistoria (som filmen om Coco Chanel) men istället blev det en fin och personlig hyllning. Eric Elmosnino i huvudrollen är fenomenal och ibland läskigt lik Serge.

De andra rollerna är också bra – även om karikatyren av France Gall kändes överdriven. Men jag gillade verkligen Laetitia Castas tolkning av Brigitte Bardot: en seriefigursversion med glimten i ögat. Även Lucy Gordons (som tragiskt nog tog livet av sig strax innan filmens premiär) tolkning av Jane Birkin var väldigt bra. Det hade lätt kunnat bli gubbsjukt med alla lättklädda flickor men jag tyckte att Sfar lyckades göra kvinnorna till subjekt och inte bara objekt. Både Bardot och Jane framstod som självständiga kvinnor som inte bara blev förförda utan lika mycket förförde själva.

Visst kan jag tycka att filmen ibland hastar förbi viktiga händelser – men någon större redovisningsplikt är det inte frågan om. Tvärtom märks det att Sfar hade roligt när han gjorde filmen. Det jag möjligtvis saknade var mer av pappa/dotter-relationen mellan Serge och Charlotte. Sedan tyckte jag kanske att det var synd att man i slutet inte fick se Serges begravning då Paris gator fylldes av sörjande människor. Det hade visat på att han inte bara var en provokatör utan även en älskad artist och ikon.

7 apr. 2010

Serges 5 bästa låtar



Frilansjournalisten Kristofer Ahlström har skrivit en roande artikel om Serge Gainsbourgs liv till A Perfect Guide. Artikeln kan läsas här. Som bonus har Erik och jag gjort en lista till artikeln med Serges fem bästa låtar (vilket var nästan omöjligt att välja, vi våndades). Dessutom har någon på Lista.se lagt ut listan med alla videos till! Kolla här.

Misfits på Riche



Igår var jag på vernissageparty på Lilla baren på Riche där mina begåvade vänner Adriana Seserin och Katrine Persson ställer ut sina typografiska svartvita affischer. I Fluxusrörelsens anda vill de hylla slumpen och leken som metod och har hämtat stor inspiration från 60-talets konstvärld. Affischerna kommer att hänga kvar en hel månad så passa på att gå dit och kolla in dem!

Ny singel med Francoise


Underbara Francoise Hardy är still going strong. I år är hon aktuell med nya skivan La Pluie Sans Parapluie. Hennes röst låter lite strävare men är fortfarande helt fantastisk. Här kan ni höra ett smakprov på hennes nya singel "Noir Sur Blanc".