26 nov. 2009

Gulligt så det förslår




Har precis varit och shoppat loss på en av mina favoritbutiker Daisy dapper på Södermalm. Inriktningen och utbudet är gulligt 50-talsinspirerat med rosetter, pinuppor, leende hemmafruar, prickiga klänningar och körbärsörhängen. Av någon anledning får den här typen av prylar mig att bli elva år på nytt. Jag grips av ett häftigt köpbegär och vill ha allt i hela butiken. Hur kommer det sig egentligen att jag och så många andra tjejer går igång på detta romantiserade 50-tal och rosa lullull? Har det bara med de gamla vanliga trista könsrollerna att göra? Det skulle vara lätt att avfärda det som trams men jag tycker inte så. Jag tror att man mår bra av att ha gulliga saker omkring sig. När man ser en bild på ett sött djur eller på något fluffigt och rosa känner man sig lugnare. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det frigör endorfiner eller någon annan trevlig hjärndrog. Kan mycket väl vara en förklaring till varför supergulliga bloggar som Niotillfem är så populära eller varför sökkombinationen blogg och cupcakes får 163 000 träffar på Google.

Sorgligt

Såg på nyheterna igår om hur illa grisar på grisgårdarna behandlas och att de flesta gårdarna bryter mot djurskyddslagen. Skadade och sjuka djur, alldeles för trånga bås, dålig luft och till och med döda grisar i båsen var sådant som upptäcktes vid en omfattande undersökning. Det är svårt att förstå att människor kan bli så kalla. Jag är själv inte vegetarian (har varit tidigare) och tycker egentligen inte att det är fel rent principiellt att äta kött. Men dels tycker jag att man äter alldeles för mycket kött i dagens samhälle. Och dels är det fullkomligt oacceptabelt att låta djur lida i onödan. Jag mår fysiskt illa när jag hör om djur som misshandlas och missköts. Dubbelmoral? Ja kanske. Men jag tycker att man trots att man äter kött kan värna om djur. Levande varelser bör behandlas som sådana och inte som vilken annan fabriksvara som helst. Om ni känner att ni vill göra något så gå in på WSPA och skriv under deras kampanj för bättre djurvälfärd. På sidan finns också tips om hur man konsumerar med omtanke och lever en djurvänligare livsstil.

Just You And I



David Lynch-aftonen på Riche i tisdags gick jättefint. Tove Leander från Stella Rocket och Julian Brandt sjöng duetten "Just You And I" från Twin Peaks så att jag fick gåshud. Adriana var uppklädd i svart klänning med vit rosett som Josie Packard och jag hade en rutig kjol och jumper i Audrey-stil.

24 nov. 2009

Gud jag är en MES!

Jag måste bli bättre på att säga ifrån! Förra gången Adriana och jag spelade skivor på Riche kom det fram en sjukt störig kille. Han stod precis bakom oss och juckade medan han drog upp T-shirten och visade magen. Min vän och jag fnissade generat, sådär som tjejer gör när de inte vet vad de ska säga, och försökte på ett skämtsamt sätt få honom att gå därifrån. Det gick sådär. Och lika väntat som bakfyllan på söndagen sluddrade han efter en stund: ”Öh är ni tillsammans eller?” När jag spelar skivor med en kille är det aldrig någon som frågar om vi är tillsammans. Det är definitivt inte heller någon som kommer fram och juckar mot oss eller visar magen…
”Vi försöker jobba. Det är lite svårt när du står precis här” försökte jag försiktigt säga. Då försökte killen stoppa in mig under sin kavaj samtidigt som han frågade om jag inte vill kramas lite.

Det var då maken ryckte in som räddaren i nöden (Halleluja!). Han förklarade lugnt och bestämt för killen att ”Du borde nog gå nu”. Partykillen blev synbart stött men protesterade inte. Men innan han lommade iväg väste han surt till oss: ”Ni som verkar vara så självständiga tjejer. Varför sa ni inte till mig själva? Om ni tyckte att jag var påträngande kunde ni väl bara ha sagt det?”

Där stod vi, två vuxna kvinnor. Och vi klarade inte ens av att skrämma bort en snorpackad snorvalp på egen hand. Varför i helvete måste tjejer vara så himla gulliga och trevliga hela tiden? Damer, det är dags att sluta linda in era åsikter i leenden och vänligheter. Att uppfattas som en bitch är i alla fall bättre än att vara ett våp. Ingen kommer att tacka dig för att du låter dig bli överkörd. Om det är något jag ångrar i mitt liv så är det de tillfällen då jag varit för snäll.

Tisdagsparty



Hurray, det känns nästan som om det är helg bara för att vi ska spela skivor ikväll.

Exempel på sådant som ni kommer kunna höra:

Lou Reed "This Magic Moment"
Roy Orbison "Crying"
Bobby Vinton "Blue Velvet"
"I've Told Every Little Star"(från Mulholland drive)
Chris Isaak "Wicked Game"
Everly Brothers "Down In the Willow Garden"
Gene Pitney "Backstage I'm Lonely"
Elvis "My Baby Left Me"
Julee Cruise "The Nightingale"

23 nov. 2009

Lynch-stil



Lyssnar på Chris Isaak som uppladdning inför morgondagens David Lynch-party på Riche. Det ska bli sjukt kul. Funderar på vad jag ska ha på mig, kanske blir det något åt Audrey Horne-hållet. Eller så kanske jag satsar på något rosa, piffigt som sångerskan i "Mulholland Drive". Vad tycker ni?

Stilikon: Eva Henning






Min absoluta stilikon just nu är vackra skådespelerskan Eva Henning. Hon var med i massor av svenska filmer under 40- och 50-talet. Mina favoriter av de jag sett är Hasse Ekmans "Flicka och hyacinter" och "Flickan från tredje raden". Eva Henning var gift med Hasse Ekman 1946-1953 och spelade huvudrollen i många av hans filmer. Jag gillar hennes svalt, flickaktiga utseende och otroligt snygga klädstil som hon hade under 40-talet och i början av 50-talet. Inte så där supergulligt som många kläder under det sena 50-talet utan lite mer strikt. Enkelt och elegant fast aldrig någonsin tråkigt.

22 nov. 2009

Laissez moi danser










Gérard Depardieu på Landet igår var kokande varmt som en bastu. Jag dansade så att fötterna värkte och var tvungen att ha på mig joggingskor idag när jag promenerade för att avlasta mina stackars misshandlade fötter från klackar. Med andra ord var det en lyckad kväll. Tack alla ni som kom!

21 nov. 2009

Gérard Depardieu ikväll!


Var på mysigaste kontorsfesten på Eriks jobb igår med danskt tema: smörrebröd, röd korv och Tuborg. Sen gick vi till Debaser där det var fullt av popsnören och där Shout Out Louds var kvällens största behållning. Nu sitter jag med toning i håret och lyssnar igenom lite skivor till kvällens Depardieuklubb! Det ska bli så kul att jag dör! POST och Cinemascape spelar live och vi och Miss Yéyé spelar skivor så det ryker ur öronen på oss. Kom och drick öl med mig vet ja!

Lika som bär 2



Jason Schwartzman och sångaren i Shout Out Louds Adam Olenius.

20 nov. 2009

Festivaldags


Shit, de röda pigmenten i min hårfärg (se bilden) har redan försvunnit efter bara en månad trots att jag färgade håret hos frisören. 900 kr down the drain... Nu har jag i alla fall köpt en toning med det tjusiga namnet Blond ambré (gyllene kopparblond). Får se hur det blir. Ikväll blir det julfest på Eriks arkitektkontor på Östermalm. Efter det blir det en sväng till Europa Vox på Debaser. Shout Out Louds, Mum och Kütu Folk Crew spelar live och Loaded kör ett dj-set. Kan nog bli kul. Nu måste jag rusa!

Oops! I dit it again.


Detta hände mig på riktigt tidigare i veckan. Eller okej, inte på exakt samma sätt men nästan. När jag kom till min kvällskurs i franska och tog av mig kappan i klassrummet så hade min slitsade sammetsklänning glidit upp och korvat sig kring midjan. Genom mina nästan genomskinliga vita strumpbyxor syntes mina randiga trosor! Huah. Vad jag gjorde? Rättade till klänningen som om det vore min halsduk och låtsades som ingenting förstås. Det funkade sådär...

Generation bimbo

Vet ni vad som gör mig riktigt beklämd? Jo detta: http://www.bubbleroom.se/blogsstartpage.aspx

Den ena bloggen efter den andra med klonade småbrudar som fottar sig själva medan de plutar med läpparna och trycker upp tuttarna. Snälla bekräfta mig! Snälla se mig! Är detta det enda sätt som unga tjejer kan få uppmärksamhet idag? Vad i helvete hände med Fittstimsgenerationen? Varför är unga tjejers högsta dröm idag att få bli beskrivna som söta och sexiga? Det här luktar backlash så in i helvete. Pardon my french.

White Lodge/Black Lodge







Ni som undrade vem de svartvita skorna tillhörde, nu kommer det spännande avslöjandet. Det var snygga Audrey Hornes. Och temat för kvällen på Riche nästa tisdag är förstås David Lynch.

Adriana och jag projicerar filmer och spelar 50-talsdoftande musik som bäddar in hela Lilla baren i en filmisk atmosfär av tvetydighet och parallella världar.

Dessutom gästas vi av skivaktuella Tove Leander (Stella Rocket) och Julian Brandt som kvällen till ära bjuder på en ljuv konsert med låtar ur David Lynch-filmer samt egna alster i omstöpt form. Julian har med sig Torbelino (Bobby) på synth och Martin Hentzel (The Paper Faces) på gitarr.

Tisdagen den 24 november
kl 22-02
Lilla baren, Riche
Birger Jarlsgatan 4
Gratis inträde

Smakprov två



Den här har Miss Yéyé lovat att spela imorgon. Plus att hon kommer att dansa den sexiga dansen och Erik kommer att stampa takten så där snyggt i bakgrunden. (Jag har tjatat på Erik att han ska köpa vita skor men han tycker att det ser för brattigt ut. Men kolla! Det är ju skitsnyggt.)

Ett litet smakprov inför imorgon!



Imorgon är det äntligen dags för Gérard Depardieu på Landet igen och jag dör för att det ska bli så roligt! Jag lovar såklart att spela massa Plastic Bertrand. Jag kan till och med erbjuda mig att dansa hans dans om så önskas....Vi har förresten beställt nya skitsnygga pins med Depardieu på som vi ger bort imorgon alldeles gratis till alla som är söta och snälla. Skoja! Alla som kommer får en även om de är fula och elaka.

19 nov. 2009

Novemberkväll


Har promenerat i Vitabergsparken alldeles ensam i beckmörkret. Tyckte att jag såg en och annan vampyr i skuggorna.... Har sedan tröstinhandlat chokladbollar, ett rosa doftljus och nya numren av Vi och Vi Läser. Nu ska jag gosa med min tjocka katt. Bonne nuit!

Bimbo eller nörd?



Foton: Simeon Ogén

Min vän Lena Noalt och jag gjorde ett reportage för Sydsvenskans nöjesbilaga Dygnet Runt för ett par år sedan då vi testade hur man blev bemött på krogen beroende på sitt utseende. Allt som behövdes var peruker, lite smink och kläder för att man skulle se helt annorlunda ut från den ena dagen till den andra. Och vi blev också behandlade väldigt olika. När vi var blonda, lättklädda och uppsminkade blev vi bjudna på mycket gratis drinkar men alla trodde att vi var helt dumma i huvudet. När vi var glasögonprydda brunetter var vi först helt osynliga men när vi började snacka med folk var de trevliga mot oss. Alla trodde att vi var intelligenta men lite blyga och nördiga. Men en del killar verkade också gå igång på myten om den sexiga bibliotikarien. Vilken kväll som var roligast? Förvånande nog brunettkvällen. Visst är det kul att bli bjuden på drinkar men mindre kul att bli taffsad på och hånflinad åt. Äckligast var killen som försökte impa på mig med att han hade en Porsche och sen frågade om jag ville följa med honom ner i källaren på en snabbis...

Miss Lily DeLuxe


Det här är min superbegåvade vän Miss Lily DeLuxe. Jag gick på en burlesquekurs för henne för ett tag sedan. Hade lite ångest för det där med att slänga av mig klänningen och blotta min bleka mage men sen tänkte jag "what-the-hell" och gjorde det. Och det var inte alls så farligt som jag trodde. Tvärtom var det något av en egokick och jag kände mig stolt över mig själv på vägen därifrån. Och det är det som burlesque handlar om - inte om perfekta kroppar - utan om glimten i ögat, kaxighet, humor och självkänsla.

Vidriga överklassmammor och puckad arbetarklass


Jag blir så trött på klassklyschorna i svensk underhållningslitteratur och film. Som i Sofi Fahrmans chick lit-bok ”Elsas mode” där designern Hugos överklassmorsa är kylig, snobbig och slampig och Elsas medelklassmorsa är snäll, omtänksam och tråkig. Snark snark snark. Varför i helvete ska överklassen ständigt vara dysfunktionell och arbetar- och medelklassen alltid så himla godmodig? I Ingemarssons hemska roman ”Bara vanligt vatten” är det likadant. Den snobbiga succéförfattaren har en kylig överklassfamilj där mamman beskrivs som en snobbig, elak häxa som knullar runt. Varför är det alltid mammorna som ska vara vidrigast??? Och varför ska det vara så hemskt att Hugos mamma suger av en yngre kille? Hon ska vara änka för guds skull! Får inte tanter ha ett sexliv? Ska tanter som inte har vett att hålla sig hemma och baka bullar åt barnbarnen skämmas? Ännu en klyscha i Ingemarssons bok är den sexiga hantverkaren. I Ingemarsons medelklassvärld lagar arbetarklasskillar falukorv i mikron och har aldrig hört talas om espresso. När det gäller filmer är det bästa (eller värsta) exemplet ”Att göra en pudel” där Eva Röse spelar en outbildad hundfrisör som träffar en snitsig journalistkille. Naturligtvis är hon otroligt naiv och godhjärtad. Typ ”Oj champagne vad är det för något?” Bara för att man är arbetarklass betyder det INTE att man är dum i huvudet eller godhjärtad! Och bara för att man är överklass behöver man inte ha hemligheter i familjen och ha en kärlekslös barndom. Ok?

Snabbmats lit

Jag minns förr om åren när Akademibokhandeln var som en pålitlig kvarterskrog. Idag är det rena rama McDonald’s. Utbudet är litet och man satsar framförallt på skräp. Jag hörde att det berodde på att kedjorna gynnas av de stora bokförlagen om de satsar på kvantitet snarare än kvalitet: med andra ord snabbskrivna deckare och chick lit i glansiga omslag och med enorma författarporträtt. Det är inte så att jag är emot underhållningslitteratur. Tvärtom kan jag tycka det är skönt och avslappnande att läsa något som inte kräver allt för mycket ansträngning. Men även lättsmält litteratur måste ha någon kvalité. Åtminstone måste det vara underhållande. För ett tag sedan plågade jag mig igenom Kajsa Ingemarssons senaste roman ”Bara vanligt vatten”. Huvudpersonen är en riktig vidrig succéförfattare. Och ok, jag fattar att det är meningen att man ska tycka att hon är snobbig och ego. Men man ska också sympatisera med henne och unna henne att vinna kärleken i slutet. Det gjorde inte jag. Jag önskade bara att någon skulle lönnmörda henne. Språket var banalt och handlingen så jävla långtråkig. Har jag missat att redigerarförbundet strejkar eller vaddå? Varför vill någon ge ut sådant här och varför vill folk läsa det?

18 nov. 2009

Heja Susan Sarandon!


Idag börjar Stockholms filmfestival med tjusiga Susan Sarandon som hedersgäst. Jag har alltid gillat henne. Hon har den fantastiska förmågan att kunna se ut som en vanlig, halvsliten morsa såväl som en superfoxy gudinna. Mina favoritfilmer med henne är den kitschiga klassikern The Rocky Horror Picture Show, Häxorna i Eastwick och förstås kultrullen Thelma & Louise.

Made in France! Merde in France!


Nu på lördag är det äntligen dags för Eriks och min frankofila klubb Gérard Depardieu på Landet igen. Vi spelar rock, pop, yé-yé, electro pop, disco – från Serge Gainsbourg, France Gall och Brigitte Bardot till Lio, Teki Latex och Sebastien Tellier. På lördag uppträder dessutom både Post och Cinemascape live.

Posts synthbaserade new wave pop har hämtat inspiration från såväl Francoise Hardy som Grace Jones och Sparks. Resultatet är suggestivt, dandyaktigt och vemodigt. Under kvällens konsert premiärspelar de sina nya låtar på franska. Först till kvarn får dessutom deras nya singel alldeles gratis. C'est fantastique!

Förband är tjusiga Cinemascape. Deras konsert har inslag av såväl performance som modeshow och deras dansanta 80's synthpop är ett glädjepiller i höstmörkret. Och självklart sjunger de en hel del på franska också... Oui biensûr!

Kvällens gästdj är überfrankofilen Miss Yéyé som mixar gammal och ny fransk pop och electro. Som vanligt kommer vi även att spela våra favoritlåtar och projicera sjukt snygga filmer på väggen.

Miss Yéyé mixtape:

Elli & Jacno - Main dans la main
Serge Gainsbourg - Qui est "in" qui est "out"
Christophe - Les Marionettes
France Gall - Made in France
LIO avec Teki Latex - Sage comme une image
Jocelyne - Nitty Gritty
Jenny Rock - Douliou Douliou Saint-Tropez
Deux - Paris Orly
Taxi Girl - Aussi belle qu'une balle
Jane Birkin - Baby Lou


Landet
LM Ericssons väg 27
Stockholm
21 november
kl 20-01
40 kr

Kulturarbetarrevolution


Har lunchat med sailor girl som var söt som en karamell med sin lockiga lugg, randiga tröja och vida 80-talsbrallor. Nyss hemkommen från Helsingfors slog hon ett slag för stadens vackra arkitektur och fantastiska secondhand-butiker. Jag blev riktigt sugen på att åka dit själv. Jag hade en gång i tiden en pojkvän med finska föräldrar. Han brukade köpa finsk choklad till mig när han hade varit där och hälsat på släkten. Alltså ingen lyxchoklad utan vanliga chokladkakor från matbutiken, men det var jättegoda sorter som inte fanns i Sverige. Det finns med andra ord flera anledningar till att ta färjan över sundet (fast just den otäcka supfärjan är anledningen till att jag drar mig för att åka dit.) Efter att vi hade ätit potatissoppa tillsammans var sailor girl tvungen att segla vidare men istället kom min vackra vän miss L förbi. Hon var på väg till en audition för en reklamfilm men hade haft en dålig dag och behövde prata av sig. Tydligen är skådespelarbranchen lika full av vassa armbågar som mediebranchen. Är man för snäll eller mesig så är det alltid någon som glatt kör över en i 200 km i timmen. Att dricka öl med rätt person och smöra för rätt arsle verkar tyvärr vara viktigare än erfarenhet och talang. Vår tid är skräddarsydd för enfaldiga opportunister. Visa rumpan i tv eller släng ur dig sexistiska saker i tidningen och du kommer att klassas som framgångsrik. Att bara vara bra på det man gör räcker inte. Borde kanske starta en peppningsklubb för begåvade, lågavlönade kulturarbetare? Kom igen så gör vi revolution mot idiotin! Fram med giljotinen bara!

"Och när huvena faller säger jag: Hoppla! Och ett skepp med sju segel och femti kanoner skall försvinna med mig..."
Sjörövar-Jenny i Tolvskillingsoperan av Brecht

Lio 4-ever


Åh fantastiska Lio! Belgiens motsvarighet till Madonna och Cyndi Lauper skuttar i denna musikvideo från 1986 omkring i en porrig minikort flamencoklänning och jagar sin otrogna karl. Supercorny och underbart. Jag älskar att musikvideorna på 80-talet var som små berättelser.

Je suis un rock star


Erik väckte mig idag med namnsdagspresenter på sängen - ni förstår varför jag gifte mig med honom! Han är helt enkelt bäst och dessutom står han ut med mig. Jag fick en Galago-antologi med serier av bl.a. min favoritserietecknare Mats Jonsson. Dessutom fick jag två vinylsinglar: Brigitte Nielsens "Every Body Tells A Story" och Bill Wymans ubercheesy singel "(Si si) Je suis un rock star". Till frukost har jag ätit yoghurt med massor av blåbär och nu har jag på mig en stickad, oversized Lacoste-gubb-tröja som jag fyndade på Stockholms Stadsmissions secondhandbutik på Nytorget igår. Med andra ord har den här dagen börjat bra.

17 nov. 2009

Häxor, ålderdom och dödliga berättelser


Den kroatiska författaren Dubravka Ugresic har skrivit en av årets bästa böcker utifrån den slaviska myten om den onda trollgumman Baba Jaga. Den är både smart, rolig, sorglig och feministisk. Läs min recension här.

Min vän V:s väninnor

Min vän V arbetar med mode och har en förkärlek för välklädda, snygga väninnor. Han drar till sig dem och visar upp dem som statusmarkörer lika effektivt som någonsin en designerväska. Dessa unga kvinnor är oftast svartklädda med röda läppar. De pratar utpräglad Stockholmska (alternativt Göteborgska) med höga hesa röster, har helst på sig svensk design och har håret i stela knutar uppe på huvudet.

När V har fest dansar min kompis A och jag i vardagsrummet och de stiliga väninnorna tittar på oss chockerat och nedlåtande. ”De dansar! Och de har inte på sig ett enda Acneplagg!” A och jag låtsas inte om dem utan fortsätter att dansa men det känns inte längre riktigt lika kul. Jag känner mig som Ugly Betty med min minikjol (köpt i Grekland någon gång på 90-talet) och min fåniga T-shirt med en katt med en tårta på huvudet.

Till slut går jag fram och hälsar på ett par av tjejerna, ger en komplimang om ett klumpigt designerhalsband och ler så välmenande jag kan. Tänker att ett vänligt bemötande oftast är det bästa sättet att bryta ner osäkerhet. Men den här gången fungerar det inte. V:s väninnor har en märklig förmåga att undvika att svara på frågor, se uttråkade ut eller rentav stötta när man säger något.

Jag har aldrig förstått det där med att vissa personer, tyvärr oftast tjejer, finner tillfredställelse i att vara otrevliga. Det är som om de tror att det ger dem högre status. Som om normal trevlighet och nyfikenhet på andra människor vore ett tecken på svaghet. Jag tycker precis tvärtom. Att vara vänlig mot främlingar är ett tecken på självsäkerhet. Det visar att man står över löjliga statuslekar och att man vuxit ifrån larviga mellanstadiefasoner helt enkelt.

Temakväll på Riche


Om en vecka, tisdagen den 24 november, ska min kompis Adriana och jag anordna en temakväll på Riche då vi spelar skivor och visar filmer. Där kommer också vara spännande uppträdanden.... Vilket temat är kan ni kanske gissa av bilden? Nu ska jag på planeringsmöte med Adri på den mycket passande mötesplatsen Café Cinema.

Fat bottomed girls, you make the rockin' world go round.


Min snygga vän B samlar på tjockislåtar. Sist jag träffade henne nere i Malmö spelade hon Queens ”Fat Bottomed Girls” tio gånger på raken samtidigt som hon kedjerökte och drack jordgubbscider (detta var kl tre på morgonen och jag antar att hennes grannar inte var riktigt lika glada som vi). Andra låtar man kan höra hos henne om man har tur är Sir Mix-a-Lots ”Baby got back” och den sjukt sexistiska men ändå rätt roliga ”Fat Girl Slim Girl” av Red Rat. Till saken hör att B själv har en fantastisk, kurvig figur som hon gärna framhäver med tighta plagg. Sist vi gick ut tillsammans bjöd bartendern oss på öl hela kvällen tack vare hennes korta American Apparel-kjol som fick henne att se ut som tagen ur en Jaime Hernandez-serie. Med andra ord – istället för att sträva efter ouppnåeliga ideal så må bra i den kropp du har! Läs Jaime Hernandez och du kommer att älska din stora rumpa. Lyssna på Queen och skaka höfterna istället för att ha ångest för något kilo hit eller dit.

När jag lärde känna B för sådär nio år sedan var jag själv en av de där jättesmala tjejerna som tränade hela tiden och drack lättmjölk men som ändå aldrig var riktigt nöjd med min kropp. Under gymnasiet hade jag dessutom kräkts och hetstränat i perioder (vilket jag var långt ifrån ensam om på skolan).

Jag kommer ihåg att hon lagade kyckling åt mig och jag sa att jag inte skulle ha något för att jag gick på någon löjlig diet. Men hennes avslappnade inställning till mat smittade av sig på mig och till slut satt jag där med kycklingflott kring hela munnen. Mätt, nöjd och glad.

Idag väger jag nästan tio kilo mer än vad jag gjorde då jag som nittonåring tyckte att jag var för tjock. Och jag älskar min kropp. Den är långt ifrån perfekt men den duger fint. Jag äter precis vad jag har lust med och tränar när jag känner för det (och för att det är roligt, inte för att jag måste). Jag önskar bara att jag hade varit så här förnuftig när jag var yngre. När jag tänker på hur mycket tid jag ägnade åt att noja över vikten blir jag förbannad. För att inte tala om alla njutningar jag förbjöd mig…

16 nov. 2009

Moi.....

är så gammal som 28 år.
har sjungit i ett gladpunkband.
brukade klä ut mig till vampyr och skrämma ensamma herrar när jag var fjortis.
samlar på Richmal Cromptons Bill-böcker.
är gift sedan snart ett och ett halvt år tillbaka.
har varit krokimodell.
älskar bakelser, kakor och godis.
är frankofil.
har bott i ett hus utan rinnande vatten och med utedass.
gillar utflykter.
hade alldeles för smala ögonbryn när jag var arton.
är mörkrädd.
har läst 5 universitetspoäng om tecknade serier.
kan inte sy och hatar pyssel.
dricker gärna Whiskey Sour.
är 171,5 m lång.
kan se The Office hur många gånger som helst.
är bäst på att hitta trattkantareller.
gråter när jag ser romantiska komedier.
älskar min tjocka katt.
har en låda full med peruker och hattar.
äger ett par laxrosa tåspetsskor.
intervjuade Robert Smith i London.
är uppfödd på Elvis, böcker och kikärtor.
har haft urinvägsinfektion i San Fransisco.
kan inte låta bli att köpa porslinshundar som ser ledsna ut.
har danskt påbrå.
använder Chanel No 5 när jag är på rätt humör.
tycker att perfektion är ointressant.
skulle aldrig beställa en latte.
känner ibland att jag lever i fel tid.
trivs omgiven av böcker.
tycker om människor som vågar visa sig sårbara.

Rosa skridskodrömmar


Jag såg en bild på ett par skridskor i en tidning häromdagen. Ni vet sådana där vita prinsessaktiga som man hade när man var liten och som var mycket svårare och tråkigare att åka med än killarnas svarta ishockeypjucks. Men ändå tänkte jag nostalgiskt: sådana vill jag ha. Framför mig såg jag hur jag åkte iväg med bussen till skridskobanan med rosiga kinder, mössa och vantar i vit fuskpäls, kort kjol och glansiga tights. Inte ens det faktum att jag nyss läst Joyce Carol Oates ytterst obehagliga roman ”Älskade syster” om en mördad skridskoprinsessa kunde avskräcka mig. För övrigt en bok som jag kan rekommendera (läs min recension här). Men så tittade jag ut genom fönstret och såg regn och tänkte – om jag inte ens orkar gå till gymmet nu, hur stor är chansen att jag masar mig iväg till skridskobanan? Jag som hatar att frysa. Förmodligen skulle de där skridskorna användas en enda gång och sedan bli stående i ett mörkt hörn längst in i garderoben. Men ändå… Tanken på att svänga runt på isen, få snöflingor i håret och hångla i skenet av stadens gatlyktor som John Cusack och Kate Beckinsale i "Serendipity" (2001) är fortfarande lika lockande.

Stackars Doris


Snart emigrerar jag. Till vildingarnas land. Men till dess försöker jag glömma bort regnet genom att lyssna på gamla vinylskivor som Moods for Candlelight och låtsas att jag är som Doris Day. Eller rättare sagt, låtsas att jag är sådär äppelkäck som hon såg ut att vara på 50-talet. Fast egentligen var hon nog inte alls sådär glad hela tiden. Tre av hennes äktenskap sprack och hennes sista man gjorde henne skuldsatt upp över öronen. Dessutom heter hon egentligen von Kappelhoff i efternamn vilket låter lite som en nazist slash tysk ölsort.





Observera Norman Bates på baksidan av singeln. Skulle du vilja ha en romantisk dejt med tända ljus med honom?