30 sep. 2010

Moi-Moa flyttar



Bonjour! Inom kort kommer jag att byta plats till Djungeltrumman. Men jag kommer att fortsätta skriva precis som tidigare - ny adress, precis samma blogg. Hoppas att ni vill följa med mig dit.

Ni hittar mig numera här.

xxxxxx

29 sep. 2010

En gammal hjärna i en ung kropp

Jag åt lunch häromdagen med en gammal älskare (gammal som i före detta, inte som i pensionär) som jag inte hade träffat på nästan tio år. Han hade gift sig, fått barn och fått några gråa hårstrån i skägget men annars var han sig lik. Jag berättade om vad jag gjorde och han retade mig och sa att "du har kommit en lång väg från flickrummet i Laholm". Jag fick en känsla av att han, trots att det var tio år sedan vi dejtade, hade kvar bilden av mig som den där odrägliga, narcissistiska, känsliga och ömhetstörstande nittonåringen som jag var då.

Det är konstigt det där - hur man fryser ner sina bilder av människor. En del personer har jag inte träffat sedan jag var barn och ändå ger tanken på dem mig samma olustkänslor som då. Eller, samma trygghetskänslor.

När jag såg Erica Jong på Kulturhuset i måndags pratade hon om sin nya bok som hon håller på att arbeta med. Den handlar om en kvinna som får chansen att bli ung på nytt, men med sin "gamla" hjärna kvar. Erica Jong sa att hon trodde att många skulle vilja se yngre ut men att få skulle välja att få tillbaka sin hjärna så som den var när man var yngre. Jag tror att hon har rätt.

Jag skulle aldrig vilja vara nitton år igen. Inte för att jag kanske är så himla mycket mer harmonisk nu än jag var då (även fast jag är lyckligt gift och har bättre självkänsla)men för att jag gillar att utvecklas och att bli äldre. I alla fall än så länge...

Åh Serge!



Åh jag älskar den här filmen! Serge Gainsbourg är en reklamkille som träffar en yngre tjej som han inleder ett förhållande med. Men det är inte storyn som är det viktiga - det bästa med den här filmen är att Serge Gainsbourg och Jane Birkin är så ruskigt snygga tillsammans, att Serges musik är så fantastisk och att inredningen och bilarna är ascoola.

28 sep. 2010

Författare tränar inte aerobic



En vanlig bild av en författare är någon som lever ett ganska ohälsosamt liv. Långa promenader längs stranden ja visst - men sprit och cigaretter desto mer. Träning har däremot i regel inte haft så stor status bland författare genom tiderna (och nu pratar jag inte om kommersiella chicklitförfattare eller Camilla Läckberg).

När Truman Capote skrev ett självporträtt ställde han sig sjäv frågan "Motionerar du på något vis?" och svarade "Ja. Massage". Det finns såklart undantag från regeln - som att söderförfattaren Slas boxades och simmade. För hårdkokta manliga författare har sådant som jakt och fäktning säkert varit okej i alla tider. Men att träna på gym? Eller träna aerobic? No,no,no. Kanske beror det på att man förknippar författare (och kulturskribenter i övrigt) med hjärna och intellekt i motsats till kropp. Sport som boxning kan gå an eftersom det anses manligt och handlar om att vinna - men träning som aerobic leder däremot tankarna till solbrända tjejer i rosa dräkter och är inget som seriösa personer vill förknippas med. Som alla vet har alltid allt som anses tjejigt haft lägre status.

Jag avskyr sport (framförallt lagsporter) eftersom det tråkar ut mig och jag inte har något bollsinne. Däremot har jag alltid gillat att träna: framförallt dans och pilates men också aerobic, gympa och på sommaren joggingturer i skogen. För mig som sitter långa stunder framför datorn är det en nödvändighet för att slippa få ont i ryggen och dessutom fungerar träningen som ett lyckopiller.

Men ändå, idag när jag hade stått i plankan i två minuter och tänkte skriva det som statusuppdatering på Facebook så hindrade jag mig själv. Att läsa om andras träning är förvisso ganska tråkigt. Men att jag inte gjorde det handlade också om en rädsla för att framstå som ytlig och blåst. Man får akta sig extra noga för det när man är blondin.

Do it like Erica Jong


Igår såg jag den här coola (numera 60-åriga) damen på Kulturhusets internationella författarscen. Hon hade på sig en slitsad svart klänning och var avslappnat självsäker, smart och väldigt mycket New York såklart. Dessvärre var utfrågaren en 30-årig snorvalp som koketterade om sin ålder och ställde töntiga följdfrågor som "How do you mean?" när det redan var uppenbart vad hon menade. Det kändes som om kvällen hade kunnat bli betydligt bättre om hon fått lite mer intellektuell utmaning. Anyway, jag har precis läst hennes självbiografi "Förföra demonen - att skriva för livet". Vill inte skriva så mycket om den nu eftersom jag håller på med en recension av den. Men kan säga så mycket som att den är grymt inspirerande för någon som gillar att skriva.

26 sep. 2010

Fransk stönpop



På säsongsavslutningen av Adrianas och min sommarklubb Sophisticated Boom Boom på Riche uppträdde Vanessa Contenay-Quinones från Vanessa & the O's för första gången någonsin med sitt 60-talsdoftande soloprojekt Allez Pop!

Adriana och jag var hennes mimande gogotjejer i svarta trikåer och vita ballerinakjolar (vi drack ganska många glas skumpa innan vi vågade oss upp på scenen).

Vanessas nya skiva som släpps i höst är otroligt bra, catchy fransk stönpop som får en att vilja åka till Cannes och aldrig ha på sig något annat än en prickig bikini och några droppar parfym i resten av livet. Musik som gör hösten lite lättare.

Snälla låt mig slippa bli en av Lanvins skitfula pälskappor (klia mig hellre bakom örat tack)


I DN:s söndagsbilaga skrev idag Maria Lindholm om att äkta päls blivit trendigt. På 90-talet ville supermodellerna hellre gå nakna än i päls men idag har massor av designers päls i sina kollektioner (av bland annat räv, lodjur och mink) och mängder av kändisar bär deras kläder.

Jag kan förstå tjusningen med päls, lyxen, den gammaldags Hollywoodglamouren och det lite farliga. I Leopold von Sacher-Masochs erotiska klassiker "Venus i päls" har den vackra Wanda på sig päls medan hon piskar sin kåta (och masochistiska) beundrare Severin halvt till döds. Pälsen symboliserar det djuriska hos kvinnan men också hennes grymhet.

Men jag tror inte att det är därför som modebloggare och artister idag struntar i det moraliskt förkastliga med att mörda djur enbart för sin fåfängas skull.Till skillnad från under 90-talet då jag var en tonårig vegetarian som protesterade utanför McDonalds har dagens individualistiska och konsumtionsinriktade klimat fört med sig skygglappar till alla. Folk bryr sig inte om det de inte ser. Om de inte ser rävarna när de dödas och flås, om de inte ser minkarna i sina trånga burar - ja då finns de inte.

Även om jag inte längre är vegetarian så får pälsindustrin mig att må illa. Köttindustrin är också otäck men ekologiskt kött från en frigående kyckling känns ändå försvarbart. Men att man kan döda fyrtio djur för ett enda plagg som någon dum kändis ska strutta runt i - det är ignorans som gränsar till ren ondska.

I DN:s artikel säger pälsivraren Mark Townsend från Saga furs, intresseorganisationen för de skandinaviska pälsfarmarna, att "det finns större problem än päls för den unga generationen. Globala uppvärmningen och pågående krig känns viktigare." Som att krig och miljöförstöring skulle rättfärdiga tortyr av djur? Att det finns större problem gör inte andra problem mindre.

Ett annat vanligt argument mot att bry sig om djur är att "människor är viktigare". Men jag tycker att man kan bry sig om både människor och djur. Dessutom hänger det ihop - samhällen där människor tar väl hand om sina djur gagnar även människorna. Djuren och människorna behöver varandra - men faktum är att vi behöver dem mer än de behöver oss...

24 sep. 2010

Marie's the name



En av Elvis allra bästa låtar enligt mig är "(Marie's the name)His latest flame" om killen som träffar sin bästa kompis och får reda på att kompisens nya tjej är samma som hans egen. Min kompis Adriana hittade den här fina franska versionen av låten á la underbara divan Dalida.

23 sep. 2010

Vanilj och munkpeppar

Var på apoteket idag och köpte några tabletter innehållande munkpeppar (också kallat kyskhetsträd vilket låter lite läskigt) som tydligen ska hjälpa mot pms. Mensvärk är en konstig grej eftersom väldigt många kvinnor har det men det pratas så lite om det. Bara för att det har med, pardon my french, fittan att göra. Det är lite konstigt egentligen att det fortfarande anses vara så intimt, nästan som om man skulle prata om sina toalettbesök. Men det påverkar kvinnors liv mycket mer än så. Vissa dagar är jag så ledsen att det känns som om jag ska sjunka ner i ett mörkt hål. Men också arg, irriterad, nervös och darrig med magont, huvudvärk och yrsel. I värsta fall får det mig att kräkas. Hade det varit influensa hade jag sagt det till alla men nu lider jag oftast i tysthet. Kanske viskar något om det till en kompis. Men aldrig om det är en killkompis.

Nu ska jag iväg och fika med en vän och sen ska vi promenera ett tag innan vi ska gå till Humanas oktoberfest. Jag har tagit på mig några droppar vaniljessens som jag blandat ut med klassikern Chanel No 5 - ett dofttrick som jag lärde mig av en fransk väninna. Älskar när höstvinden bär med sig doften så att den omsluter mig helt....

Heta girigbukar och korkade rasister



Nu har jag bokat biobiljetter till Wall Street-uppföljaren "Wall Street: Money never sleeps" som har premiär på fredag. Hurra! Har längtat efter att se den ända sedan jag såg trailern där Gordon Gekko kommer ut ur finkan och får tillbaka sina tillhörigheter, bland annat en gigantisk mobiltelefon. Den här gången kan man ju hoppas att bratsen förstår samhällskritiken istället för att göra (den förvisso ganska heta) girigbuken Gordon Gekko till sin förebild.

Blev nervös av att läsa DN i morse och tycker fortfarande att det känns som ett stort skämt att SD kommit in i riksdagen. De verkar ju förutom att ha människofientliga åsikter och sakna empati också vara extremt korkade. Men tyvärr är det ju inget practical joke (tänk så skönt det hade varit) utan något som påverkar livet för massor av människor, ja för alla. Nu när jag går på stan kan jag inte låta bli att tänka på det och kanske inbillar jag mig men jag tycker att stämningen känns något annorlunda. Som om alla tänker: var det du som röstade på dem? Eller var det kanske du? Eller du?

22 sep. 2010

If You're Going to San Francisco

Den här tiden på året när luften börjar bli krispig och löven gula tänker jag alltid på San Francisco. Jag var där tillsammans med min kompis B i september 2001 när jag precis hade fyllt tjugo. Vi kom dit sent på natten den 10 september (det första vi gjorde var att lifta med en främmande gubbe till vandrarhemmet trots att vi hade lovat våra mammor att vara försiktiga) och när vi vaknade på morgonen hade två flygplan flugit in i World Trade Center och världen var sig inte längre lik.

Jag hade fått en fruktansvärd urinvägsinfektion under flygresan och inledde min USA-vistelse med ett besök på Chinese Hospital i China Town. Där fick jag ta av mig alla kläderna, sätta på mig en grön pappdräkt och kissa blod i ett plastglas. Läkaren såg chockad ut och sa att det var det värsta han någonsin hade sett och halva reskassan gick åt till att betala besöket och köpa svindyr penicillin. Som om inte det var nog med trubbel hade B:s nya pojkvän brutit samman och förföljt oss till USA - och vägrade envetet att åka hem. Till slut stack vi från honom när han låg och sov.

Men det är inte det jag tänker på. Istället tänker jag på när B och jag åkte till Berkeley över dagen och promenerade i en rosenpark, solen sken genom de tunna höstlöven och vi köpte sockriga doughnuts som klibbade på händerna. Och jag tänker på alla skivaffärerna och antikvariaten - vi fingrade båda länge på ett exemplar av Pauline Réages "Berättelsen om O" men ingen av oss vågade köpa den. Och åh, kyrkorna! Alla små förtjusande träkyrkor som vi bara var tvungna att gå in i. I en av dem hade Marilyn Monroe gift sig med Joe DiMaggio. Trots att ingen av oss var religiös var vi sugna på att gå dit och bikta oss, men det vågade vi inte heller.

Innan jag skulle åka hem köpte jag med mig massor av Halloweengodis till min pojkvän i Sverige och sedan satt vi på hans studentrum i Lund och åt färgglada Jelly beans och Peanut butter cups tills vi storknade. Den här tiden på året saknar jag det.

True Blood

I morse när jag vaknade kände jag mig inte på så där väldigt bra humör (läs: skitdåligt). Men så fick jag ett sms från Karolinska där det stod: "Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen" och det gjorde min dag. Tanken på att mitt blod nu finns inom en annan person och att det kanske räddat den personens liv är fantastiskt. Sedan började jag fundera, tänk om någonting annat i mitt blod, förutom järn och andra sådana ämnen, förs vidare. Som humör, känslor eller tankar? Inte för att jag tror det men det är inte helt omöjligt. Tänk om en annan person känner sig lite grann som mig idag?

Det blir inte bättre


När jag var olycklig tonåring hände det att vuxna sa till mig att "det blir bättre med åren". Och till viss del hade de rätt. När man är vuxen känner man sig själv bättre och blir mer rundad i kanterna - om man stöter i någonting gör det inte längre lika ont.Istället för att skriva i sin dagbok "Jag hatar mig själv och vill dö" tänker jag kanske istället "Jag mår förjävligt idag men det beror antagligen på att jag har pms". Man är duktigare på att behärska sig (istället för att slänga en kruka i väggen tar man ett djupt andetag) men känslorna är desamma. Vissa dagar känner man sig precis lika vilsen och borttappad som när man var en fjortis med påklistrade silverstjärnor under ögonen.

Igår såg jag "Brief Encounter" från 1945 - en av de mest romantiska och sorgliga filmer jag sett. En kvinna och en man möts på en tågstation och inleder ett förhållande trots att de var och en är gifta på sitt håll. Men de vet hela tiden att de måste bryta med varandra. Och trots att de båda två har rynkor i pannan får deras förälskelse dem att bete sig lika desperat och impulsivt som tonåringar. Kanske har alla vuxna människor kvar en tonåring inom sig som de måste förtrycka för att inte vuxenytan ska krackelera?

21 sep. 2010

Tillbaka! Jag lovar.


Tappade helt lusten att blogga under sommaren (som ni kanske märkte) men nu är jag tillbaka på gatan. Backstreet's back alright! Jag har skrivit en ungdomsroman som om allt går enligt planerna ges ut nästa höst. Det är lite hemligt än så länge men mer om det kommer snart. Den har tagit massor av tid att skriva och är också en anledning till mitt ojämna bloggande. Just nu håller jag på att skriva på en ny bok men ibland behöver man en paus.

Men - jag pallar inte längre lägga in massa bilder hela tiden och orkar inte redigera varje inlägg så petnoga. I gengäld ska jag försöka att vara lite ärligare och lite personligare. Deal?

Jag rensade i källarförrådet häromdagen och hittade en hel banankartong full med gamla tidningar och urklipp som jag skrivit. Det slog mig att jag var mer självutlämnade förr och jag undrade varför? När jag skriver skönlitterärt vågar jag vara öppen men när jag skriver på en blogg känns det lite läskigt. Kanske har min hud blivit tunnare med åren? Kanske har skinnet på näsan gnuggats av? Jag hoppas inte det för att vara försiktig är så himla tråkigt.

A bientôt