Medan kriget pågick

Såg musikalfilmen Pin UP Girl från 1944 häromdagen. Att filmen är i färg gör att den känns mycket modernare än de svartvita klipp man har sett från kriget. Det är svårt att förstå att förföljesen av judar och romer, koncentrationsläger och bombade städer pågick under samma tid och att de glatt sjungande skådespelarena levde i en så orolig värld. De glada Hollywoodmusikalerna var ett sätt att erbjuda befolkningen en stunds eskapism.

Betty Grable framröstades som tidens populäraste pinuppa i USA, och var en slags föregångare till Marilyn Monroe. I den här filmen spelar hon en typisk Marilyn-roll, men till skillnad från M.M ustrålar inte B.G samma oskuldsfulla sårbarhet. Hon har en lite mer präktig framtoning. En ljuv girl-next-door eller den snyggaste lärarinnan på skolan.

Videon visar två versioner av samma låt. I den senare versionen har hon en röd dräkt som är så snygg att jag smäller av. För att inte tala om glasögonen. 

Viktiga fakta ...

Vad har du på dig?
Laxrosa tröja från Edith & Ella och svartblå rutig kjol från Monki.
Hur mår du?
Lite kymig och trött.
Vad önskar du just nu?
 Hemligt.
Vad har du ätit idag?
Sallad med avokado och fetaostkräm på Vurma.
Vad ska du göra imorrn?
Tvätta, kanske gå på bio eller dricka öl.
Och på söndag?
Antagligen jobba lite och läsa böcker.
Vem saknar du?
Min mamma.
Senaste köp?
Ansiktskräm på Apoteket.
Vad skrattade du senast åt?
Åt ett missförstånd tidigare idag.
Vad grät du senast åt?
I förrgår, för att jag var ledsen för en privat grej.
Vem sov du senast med?
Min man Erik såklart. 
 Vad läser du just nu?
Jessica Schiefauer Pojkarna
Senast sedda film?
Woody Allen: a Documentary
Vilken svordom använder du mest?
Fan. Fitta (om ingen annan hör).
Vem var den senaste som ringde dig?
 Min yngsta brorsa.
 Har du dejtat någon av en annan religion?
Har inte dejtat någon religös person, vad jag vet ...
Senast 3 inkomna sms?
Från Adriana, Anna och Isabella.
Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
 Det var kul att ses. Puss.
 Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Svenska.
 Vilken är din favoritfrukt?
 Vattenmelon.
 Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Patricia Arquette, Marilyn Monroe, Marie-Louise Ekman.
Vad är du rädd för?
Att människor jag älskar ska dö, konflikter, maskiner.
En person du tycker är snygg?
Ingrid Bergman.
Blir du lätt svartsjuk?
Nej. Eller nja. Beror på.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Audrey Horne i Twin Peaks.
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
 Chattar aldrig där.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska (bättre än jag kan).
Vad för sorts killar faller du för?
Intelligenta, roliga, stolta, lite inbundna.
Vart vill du åka just nu?
Oxford och Brighton.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Det är ju ett tag tills dess så vet inte ... men presentkort på spa är aldrig fel.


Lånade listan av min förläggare Cecilia, som i sin tur lånat den av Niotillfem.

Söta pojkar i pocket

 Idag hämtade jag lådan med friex av pocketversionen av min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Som författare får man alltid ett visst antal av sina böcker som man kan ge bort till familj och vänner. Det kändes lite speciellt att se en av mina böcker som pocket för första gången. Också kul att den nu mera finns på Pocketshop. Själv föredrar jag inbunda böcker om de är extra fina, men köper oftast pocket. Jag läser så himla mycket hela tiden så då är det bra med böcker som tar lite plats (och väger lite när man ska flytta ...).

Jag har fått frågan av en del om det är jag på omslaget. Och japp, det är det. Fast bilden har några år på nacken. Det var min kompis Klara Halldin som fotograferade mig i gymnasiet (när jag gick i ettan eller tvåan). Hon gick konstlinjen och tog svartvita bilder på mig till en fotoutställning. Jag minns att det snöade ute och att jag hade på mig vita Puma-sneakers till den vita klänningen.

Som extramaterial i pocketen finns krönikor som jag skrev i Hallandsposten 1998 (under den tiden som boken utspelas alltså). Boken har fått titeln från en av krönikorna som ni kan se här ovan.

 Söta pojkar är bara på låtsas handlar om hur det är att vara en förvirrad, kåt, arg och förväntansfull tonårstjej. Här är några citat om boken:

"Ella känns som en ganska typisk tonåring på många sätt - hon testar sig fram, söker uppmärksamhet, bråkar, festar och grubblar. Jag gillar henne för att hon känns så levande och mångsidig - ibland är hon rolig, ibland sur och missunnsam."

Boklandskap

 "Söta pojkar är bara på låtsas fångar allt som är utmärkande för tonåren med fantasier, sexdebut, bekräftelsebehov och plötsliga känsloutbrott. Den får mig att känna igen mig. Till slut gör den också verkligen ont i mig när Ella hamnar i en destruktiv men troligen inte allt för ovanlig relation. Bokens starkaste scener är, precis som resten av romanen, enkelt skrivna, men ger ändå obehagskänslor."¨
Anna Carlén, Dagens bok

 "Söta pojkar är bara på låtsas är uppfriskande läsning, lätt att dra i sig som en kall läsk en sommardag men ändå med flera bottnar och tankeväckande passager. Och så är det en fin 90-talsskildring med Nirvanas grungegitarrer ständigt ljudande i bakgrunden."

Malin Haawind, Scoutmagasinet

 Om ni är nyfikna kan ni läsa mer HÄR.

Musiktips! Vanessa & the O's!

Vanessa Contenay-Quinones är en fransk donna som sjunger i Vanessa & the O's. Hon har grym filmsmak, gillar att göra grimaser och är proffs på franska 60-talssinglar. Vi träffades när Erik och jag hade vår franska klubb Gérard Depardieu på Landet i Stockholm och bokade in Vanessa som dj.

Efter det besökte hon Adriana Seserins och min klubb Sophisticated Boom Boom på Riche där hon uppträdde med sina låtar från soloskivan "Allez Pop". Vanessa frågade om Adriana och jag hade lust att vara gogogirls - alltså dansa bredvid henne och mima med i texterna - och vi sa såklart ja. Vi sprang iväg och köpte varsin likadan gigantisk tyllkjol och övade in rörelserna under en eftermiddag innan vi uppträdde för ett fullsatt Riche. Hade det inte varit för några glas skumpa hade jag aldrig vågat .... Anar att jag såg ganska tafflig ut, men det var det värt. Det var en sjukt rolig kväll som slutade med många drinkar och dans på bardisken. 

Här ovan är en teaser för Vanessa & The O's nya album "Stories For Watering Skies" som släpps i Japan imorgon. Min favorit är Toi et Moi. Med i bandet är förresten också mina gamla tonårsfavoriter Niklas Frisk från Atomic Swing, Andreas Mattson från Popsicle och James Iha från Smashing Pumpkins.

Rekommenderar också Vanessas retroinspirerade, bubbelgumdoftande franska soloalbum "Allez Pop". Jag brukar lyssna på det när jag är ute och promenerar och det gör mig alltid gladare.

Hungrig

Modellen Crystal Renn är författaren till boken Hungrig.

Crystal Renn går modevisning för Jean Paul Gaultier.

Min mamma har födelsedagsfest. Hon har bakat focaccia med massor av olivolja, flingsalt och oliver. Något av det godaste jag vet. Men jag får inte äta det för jag har lovat mig själv att jag bara ska leva på havregrynsgröt, grönsaker och en äcklig hälsokostdryck som rensar ut slaggprodukter. Men till slut kan jag inte låta bli. Jag tar en stor bit bröd och lägger på en skiva Camembert. Himmelskt gott.

Genast efteråt känner jag mig skuldtyngd. Hur kunde jag göra så! Om jag ska ha en chans att bli lika smal som de bambiliknande flickorna i modetidningarna måste jag skärpa mig. Jag går till baksidan av huset, sticker fingrarna i halsen och kräks bakom ett träd. Efteråt mår jag inte bättre. Nu har jag istället dåligt samvete mot min mamma. Min fina mamma som fyller år och har bakat. Hur kan jag vara så elak? Jag är arton år och fruktansvärt förvirrad, olycklig och vilsen.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser modellen Crystal Renns självbiografiska bok Hungrig (skriven tillsammans med journalisten Majorie Ingall). Crystal Renn led av anorexia i flera år för att passa in som modell, innan hon slutligen slutade bry sig om sin vikt och gick från storlek 0 till 12. Och först när hon kände sig bekväm i sin kropp slog hon igenom och blev en av USA:s mest framgångsrika plusmodeller (plus betyder inte att man är tjock utan att man faktiskt ser ut som de flesta kvinnor gör). Det är läsning som gör mig både förbannad och ledsen men också hoppfull.

Crystal Renn var en normalviktig tonåring som upptäcktes av en talangscout som lovade henne modellkontrakt om hon gick ner i vikt. Den 176 cm långa flickan bantade ner sig från 75 kg till 45 kg. Hon förlorade sin mens under flera år, var ständigt förstoppad och frusen, led av huvudvärk och halsont, tappade stora tussar hår, fick grå hy och hade ont i lederna efter all träning. Men värst av allt var kanske att den tidigare tänkande, smarta och glada tjejen förvandlades till en olycklig zombie. Hon förlorade intresset för omvärlden - allt som intresserade henne var den egna kroppen. Eller rättare sagt att få kroppen att försvinna. Crystal höll på att ta livet av sig själv och hennes pengahungriga agentur hejade på henne eftersom "anorexialooken" då var i ropet.

Hungrig är riktigt bra läsning som absolut borde sättas i händerna på tonårstjejer med modelldrömmar. Visst finns det naturligt magra flickor som kan dricka milkshakes och äta hamburgare utan att gå upp ett gram. Men måste man må dåligt för att behålla en vikt så är det något som är fel. Crystal skriver om hur viktigt det är att träning och rörelse är lustfyllt - inte ett straff. Och detsamma gäller förhållandet till mat. Hon skriver också om hur viktigt det är att berömma unga tjejer för annat än deras utseende. Istället för att säga "Vad söt du är!" eller "Vad slank du har blivit" säg till dem att de är smarta, coola, roliga eller kreativa.  Säg till dem att du älskar dem för att de är just precis som de är.

Jag hade aldrig anorexia eller bulimi. Men jag hade en störd relation till mat under flera år. Trots att jag redan var smal ville jag bli smalare. Jag bantade, hetstränade och hade ångest över att jag åt godis. Hur kunde jag tycka att ett kilo hit eller dit var så viktigt? Att vara ung tjej är svårt. Man bombarderas ständigt med bilder av smala, leende, lyckade kvinnor. Det är väldigt lätt att luras att tro att man blir lyckligare av att vara smal.

Idag väger jag nog femton kilo mer än när jag var arton, och jag är hyfsat nöjd med min kropp. Jag tycker inte alls att jag är perfekt, men det finns viktigare saker att bry sig om än en putande mage eller stor rumpa. Jag tycker att det är viktigare att tillåta mig själv att njuta av en god frukost med min man, att äta glass i parken, att bjuda på afternoon tea med kakor eller äta vegoburgare med pommes! Och jag ångrar att jag inte njöt mer av livet när jag var tonåring!

Som bilderna ovan visar så har inte modevärldens besatthet av smalhet något med skönhet att göra. I boken står: "Varför är mulligt så hemskt? (...) För att fetma är förknippat med fattigdom: rika människor är oftast inte tjocka, och vi vill alla vara rika. För att fetma i största allmänhet förknippas med dem som befinner sig  i samhällets utkant - etniska minoriteter  har en högre andel tjocka än vita människor i USA. Med andra ord: det är ofta en omedveten rasism och ett klasstänkande som gör att vi uttrycker oss förklenande om tjocka människor."

Vidare är det faktiskt mer hälsosamt att ha några kilos övervikt än att  vara underviktig. Det viktiga är att man rör på sig och äter hälsosam och god mat. Och inte stressar och oroar sig. 

Tyvärr har Crystal Renn på senare år gått ner i vikt och ser numera ut som en mer "vanlig" modell. Hon själv säger att det beror på träning, men att hon mår bra - och så länge hon är glad klandrar jag henne inte. Alla har rätt att se ut hur de vill. Men synd är det. Världen behöver mer förebilder med former. Överhuvudtaget behövs mer mångfald. Skönhet i alla färger, åldrar och storlekar.

Här hittar du boken.