30 maj 2012

Fin intervju!


Och en sådan här fin intervju om min nya bok fanns med i Hallandsposten och Hallands Nyheter i fredags. Lite måste man väl ändå få skryta? Tyvärr är intervjun inte upplagd på nätet ...

All work and no play


Oj, vad jag är dålig på att uppdatera här. Men jag har i alla fall en bra ursäkt. Har varit inne i mitt nya manus och haft svårt att tänka på annat. Att skriva kan ibland vara som att vara förälskad: man glömmer bort att äta lunch (eller kommer på det när klockan är fyra på eftermiddagen), har svårt att koncentrera sig när folk pratar med en, ligger och vrider sig på nätterna och har ont i magen.

Mitt nya manus är klart, på det sättet att alla kapitel är färdiga. Men det betyder förstås inte att det är klart. Just nu håller jag på att läsa igenom det, och redigera. Häromdagen skickade jag det också till några goda vänner som ska läsa det och komma med synpunkter, innan jag skickar det till min förläggare Cecilia.

Hur färdig man är innan man skickar in ett manus brukar variera. En del författare skickar in några kapitel till sitt förlag för att kolla om de är på rätt väg. Andra skickar in ett synopsis. Själv gillar jag att vara så klar som jag kan bli, innan jag lämnar det vidare. Vilket återigen inte betyder att det är klart. Nya kapitel kan tillkomma, saker kan strykas, teman kan komma att utvecklas o.s.v.

På ett sätt är det skönt att jag är så inne i mitt nya manus, för då slipper jag oroa mig för recensionerna för min nya roman "Den första flickan skogen möter" som borde börja komma snart. Första recensionsdagen var i måndags, men med barnböcker brukar tyvärr inte tidningar vara så noga med sådant.

Men har i alla fall fått en fin recension på Barnboksprat. Om ni är intresserade av recensionsexemplar så hör av er till Rabén & Sjögren. Och maila gärna mig om ni är intresserade av en intervju!







14 maj 2012

Gillar: Cherie Currie





Det spelar ingen roll att hon har hockeyfrilla och raffset. Cherie Currie var en av de coolaste rocktjejerna någonsin. Hon såg ut som en ung David Bowie och lät förbannad, kåt och stenhård.

Jag vet att The Runaways var en ihopsatt grupp med en cynisk manager. Jag vet också att Cherie Currie hade drogproblem och inte mådde något vidare. Men trots det gör den här låten mig alldeles tårögd och lycklig. Kanske för att tjejer sällan tillåts vara så här aggressiva och starka på scen.




Veckans bloggande

Jag hänger hemma i fönstret. Helt naturlig pose.





Den här veckan bloggar jag för Rabén & Sjögren. Inläggen kommer att handla om min nya bok, skogen, mens, förälskelse, att kallas hora och lite annat som jag tänker på. Kika gärna in HÄR.


4 maj 2012

Sophia









Sophia Loren är av mina stilmässiga inspirationskällor. Hon verkar leva efter devisen "if you've got it flaunt it" och är inte rädd för att vara för mycket av allt. En av hennes kända uttalanden är:  "Sex appeal är till femtio procent vad du har och till femtio procent vad folk tror att du har."

Hon lär också ha sagt: "Everything I am, I owe to spaghetti!"





3 maj 2012

Tjuvläsning


 Har ju glömt att skriva. Boken har kommit från tryckeriet. Och den är så fin! Så här ser den ut:

Layout av Erik Sandberg. Fotografiet är taget av Nadja von Bahr.



Erik Sandberg har tecknat de otäcka myrorna.



                         Nu kan ni förresten provläsa första kapitlet här.



Barnboksfrukost




I morse var jag på barnboksfrukost på mitt förlag Rabén & Sjögren. En himla trevlig grej som innebär att förlaget bjuder in folk från bokaffärer, bibliotek och press. Medan de äter frukost berättar några aktuella författare om sina böcker. Idag var det dags för mellanstadieböckerna och jag berättade för första gången om min nya bok Den första flickan skogen möter. Som vanligt lite pirrigt. Att stå på scenen och prata om sin bok är en sådan kontrast mot att sitta hemma och skriva framför datorn.

En rolig grej med frukostarna är också att man får höra om de andra författarnas böcker. I morse var det Lin Hallberg, Mårten Sandén, Camilla Lagerqvist, Jesper Tillberg och Mårten Melin som pratade. Blev väldigt sugen på att läsa allas böcker. Två böcker som jag fick med mig hem var Mårten Sandéns Ett hus utan speglar som verkar jättespännande, och Mårten Melins Jag är Love om en kille som precis alla (till och med lärarna) blir superförälskade i.

Vår idol Kajsa

Häromdagen fick jag en kommentar på bloggen av min gamla (eller unga, hon var inte mycket äldre än vi) teaterledare Kajsa som berättade att hon hade skrivit på sin blogg om sina teaterminnen. Nu var det många år sedan vi träffades - sjutton!! - vilket känns helt galet.

Vi satte upp två ungdomsmusikaler i högstadiet med henne. Kajsa var vår förebild, en cool storasyrra som vi kunde berätta alla hemlisar för. En eloge till henne för att hon orkade med oss. Vi var nog inte alltid så lätta att ha att göra med.

När jag läser Kajsas text kommer jag tillbaka i tiden. Minns Lokalen där vi hängde, dofterna från teatersmink och rökmaskiner och förstås alla de andra tjejerna i gruppen. Precis som Kajsa skriver så hade alla problem och jobbiga funderingar av olika slag, mer eller mindre allvarliga. Men livet var också roligt, en ständig fest full av klotter i marginalen på biologiböcker, fnitterattacker i korridorerna, fjärilar i magen, vampyrfilmer och  folköl.

Jag blir rörd av att läsa hennes text, men jag rodnar också och tänker att hon måste ha missuppfattat något. För inte kände jag mig vacker eller kärleksfull då - mer fumlig och småtöntig. Men det kanske alla gjorde. Att vara fjorton suger ganska mycket. Men det är också härligt och roligt. Och vuxna, kloka förebilder är superviktigt. Någon som lyssnar och fattar - inte bara förmanar. Kom ihåg det alla som arbetar med ungdomar, ni är guld värda.

 

Kajsas text:

Minnen teater del 2 - Moa

Jag läser en intervju med Liv i "Sister sin" och den har Moa Eriksson Sandberg skrivit. Googlar på Moa som är frilansjournalist, författare och DJ.

Moa var medlem i tetergruppen Musikalen. Hon var en djup och konstnärlig tjej och bland den mest kärleksfulla, vackraste och innerliga tonåring som jag någonsin träffat. Hon satte djupa spår i mig. Man fick ju aldrig favorisera någon, men så här hmm... ca 17 år senare kan jag nog skriva det. Låter kanske fånigt, men jag trodde verkligen att hon skulle bli en teater/filmstjärna. Hon gav ett härligt scenintryck.

En dag sken solen underbart och det var nåt jippo i Laholms centrum. Moa och hennes kompis stod och sålde sina konstnärliga alsters. Det var kapade Barbie dockor, vars delar satt fast i gips. Moa hade gjort en tavla med en bild av sig själv som ballerina och skrivit en dikt i mörkröd färg. Den mörkröda texten symboliserade blodet och vampyrer.
Jag minns så väl då jag köpte den. Tjugo kronor ville hon ha. Hon sa att den här blir mycket värd den dagen som jag blir känd.
Ramen var så fin och den finns kvar, men med en bild på barnen. Moas konstverk finns sparat någonstans.

Hon hade en lillebror J som jag tyckte mycket om. Jag hade en ungdomspraktik på hans skola före min fritidsledarutbildning. J var konstnärlig. Han tecknade en by med hans namne och allt han tecknade i den här byn hade hans namn på olika påhittiga sätt. Jag minns deras mamma. Tänk vilket intryck de gett eftersom jag minns dem så väl...

I alla fall, Moa började skriva krönikor för Hallandsposten. Åh, det tyckte jag var spännande. Tänk, Moa har blivit vuxen, tänkte jag någon gång som jag såg en artikel.
Nu när jag googlar har Moa hunnit bli 31 år och gett två böcker.
Men hallå? Liv och Moa var precis tonåringar som busade med grabbarna i bandet och hittade på små hyss. De är vuxna idag!
Jag undrar så hur det gick för ALLA tjejerna i teatergruppen.
Jag minns ett år väldig väl. Det var ett omtumlande år för mig och mina skådisar. Alla var i åldern 14-15 år. Någon hade föräldrar som låg i skilsmässa där pappan träffade en mycket yngre flickvän. En annan blev utnyttjad sexuellt under en fylla. Någon var dökär i en kille som under en fest blev påkörd av en buss precis vid busshållsplatsen där de alla stod. Han dog. En annan hade av misstag sett de bilder tagna från olyckan. En tjej var invandrare med alla de problem det kunde innebära för en tonårstjej. Ja, de var nog sju tjejer och alla bar de på något inom sig.

Musikalen det året hette "Att hålla masken". Tjejerna fick själva skapa sin roll, komma på vilka egenskaper och "problem" som de hade. Det blev min sista musikal. Dels på grund av min flytt till Stockholm, men även av den psykiska ansträngning det var att hålla ihop denna tjejgrupp och få musikalen att bli bra. Vi fick mycket bra recensioner!

Moa fick rollen som den perfekta tjejen, ja på utsidan. Inombords mådde hon skit. Jag skrev en sång till henne. Hon sitter och sminkar sig och sjunger: "Mascara och läppstift. Allt ska vara perfekt. Måste vara snygg". I refrängen blir hon mer aggressiv: "Jag vill ju bara va mig själv. Inte ha denna mask. Jag vill visa vem jag är. Visa hur jag mår".

Haha, oavsett om låten var bra eller inte, så var Moa en fantastiskt skådis :-) 

Texten är tagen från bloggen:  http://levlivetnaturligt.blogspot.se/