Julie Delpy

Jag älskar Julie Delpy. Hon är rolig och sinnessjukt begåvad. Inte nog med att hon skriver manus och regisserar filmer, hon spelar också huvudrollen i dem samt sjunger och skriver musik. Hey! Plus att hon gör den typ av lättsamma, men också allvarliga filmer om relationer och familj som amerikanska regissörer ofta misslyckas med. Den enda moderna regissör jag kan komma på som har överträffat hennes dialoger är Woody Allen (fast då tänker jag framförallt på hans tidiga filmer).

Jag älskade "2 dagar i Paris" och uppföljaren "2 dagar i New York" är nästan lika rolig. Jag såg den på Franska filmfestivalen  - men den har inte premiär i Sverige förrän i höst så hittills får ni nöja er med att kolla på den här grymma trailern.

Lite recensioner

Tänkte att jag skulle sammanställa några recensioner av min roman Den första flickan skogen möter.  Hittills har det inte kommit jättemånga, men några stycken i alla fall.

 En riktigt fin recension kom i GP  där Kajsa Öberg Lindsten skrev: 

"Det blir spännande läsning, eftersom vi inte vet vart bokens dramatiska upptakt kommer att leda oss. Handlar den om en blodig tragedi, eller om en tolvårings överspända fantasier? Jag skall inte avslöja hur berättelsen utvecklar sig. Men till oroliga vuxna vill jag säga att den slutar bra, och på ett inkännande och trovärdigt sätt gestaltar spirande sexualitet, föräldrars ansvar och vårt oändliga behov av gränslös kärlek."

Tidningen Kulturen gav den full pott och Hallandposten skrev bland annat det här (recensionen finns inte utlagd på nätet):

"Eriksson Sandberg lyckas på pricken fånga känslan av att stå med ett ben i barndomen och med det andra vara på väg in i vuxenvärlden, vare sig man vill det eller inte. /.../
Den första flickan skogen möter borde helt enkelt vara given sommarläsning för alla blivande sjätteklassare, och för alla yngre som vågar…"
Camilla Jönsson, Hallandsposten

 Några bloggar som recenserat och gillat är Vrs blogg, Barnboksprat (som jag lagt ut tidigare) och Dagens bok.

Vet inte riktigt hur man ska göra med recensioner man inte är nöjd med, om man ska ignorera dem eller likt Strindberg höja näven och börja gasta om oförrätter. Det sistnämnda känns ju lite patetiskt, men att låtsas som att det regnar känns också fel. Man vill ju gärna förklara! Så jag lägger väl ut Svd också. Jag tycker att det är synd att recensenten verkar ha missförstått mig. Det är inte alls meningen att barnen som läser boken måste förstå Twin Peaks-referenserna. Det är mer av en present till de vuxna läsarna, och en eloge till David Lynch. Men att man inte förstår dem spelar  ingen roll. Linda Palm fungerar även utan Laura Palmer ...

Och ett feel-good-slut? Nja. Vill inte avslöja något, men bara för att en del saker faller på plats, betyder det inte att allt är ljust och fint. Tvärtom finns de mörka skuggorna kvar. Men att sluta en barnbok i total misär hade känts lite väl hårt, n'est-ce pas ? 

Snyftvarning

Det här frieriet går verkligen inte av för hackor. Och en obotlig romantiker som jag är började jag såklart lipa!

Fin intervju!

Och en sådan här fin intervju om min nya bok fanns med i Hallandsposten och Hallands Nyheter i fredags. Lite måste man väl ändå få skryta? Tyvärr är intervjun inte upplagd på nätet ...

All work and no play

Oj, vad jag är dålig på att uppdatera här. Men jag har i alla fall en bra ursäkt. Har varit inne i mitt nya manus och haft svårt att tänka på annat. Att skriva kan ibland vara som att vara förälskad: man glömmer bort att äta lunch (eller kommer på det när klockan är fyra på eftermiddagen), har svårt att koncentrera sig när folk pratar med en, ligger och vrider sig på nätterna och har ont i magen.

Mitt nya manus är klart, på det sättet att alla kapitel är färdiga. Men det betyder förstås inte att det är klart. Just nu håller jag på att läsa igenom det, och redigera. Häromdagen skickade jag det också till några goda vänner som ska läsa det och komma med synpunkter, innan jag skickar det till min förläggare Cecilia.

Hur färdig man är innan man skickar in ett manus brukar variera. En del författare skickar in några kapitel till sitt förlag för att kolla om de är på rätt väg. Andra skickar in ett synopsis. Själv gillar jag att vara så klar som jag kan bli, innan jag lämnar det vidare. Vilket återigen inte betyder att det är klart. Nya kapitel kan tillkomma, saker kan strykas, teman kan komma att utvecklas o.s.v.

På ett sätt är det skönt att jag är så inne i mitt nya manus, för då slipper jag oroa mig för recensionerna för min nya roman "Den första flickan skogen möter" som borde börja komma snart. Första recensionsdagen var i måndags, men med barnböcker brukar tyvärr inte tidningar vara så noga med sådant.

Men har i alla fall fått en fin recension på Barnboksprat. Om ni är intresserade av recensionsexemplar så hör av er till Rabén & Sjögren. Och maila gärna mig om ni är intresserade av en intervju!

Sagostund

Gillar: Cherie Currie

Det spelar ingen roll att hon har hockeyfrilla och raffset. Cherie Currie var en av de coolaste rocktjejerna någonsin. Hon såg ut som en ung David Bowie och lät förbannad, kåt och stenhård.

Jag vet att The Runaways var en ihopsatt grupp med en cynisk manager. Jag vet också att Cherie Currie hade drogproblem och inte mådde något vidare. Men trots det gör den här låten mig alldeles tårögd och lycklig. Kanske för att tjejer sällan tillåts vara så här aggressiva och starka på scen.