Häromdagen köpte jag en rosa kofta och kom att tänka på när Reese Witherspoon i "Legally Blonde" var min främsta stilförebild. Detta var i början av 2000-talet, jag bodde i Lund och var tjugoett, tjugotvå år. Läste kulturvetenskap och skrev musikkrönikor i Groove.
Från att ha varit svartklädd och dekadent (klädförebild Liza Minnelli i Cabaret) fick jag plötsligt ett enormt behov av att frossa i allt som var flickigt, rosa och glatt. Jag hade rosa kappa, rosa väska med en pudel i paljetter på, rosa högklackade skor, små fåniga hattar och långt blonderat hår. Jag köpte en ny dagbok med rosa pärlor på och ansträngde mig för att mitt liv skulle låta glamouröst när jag skrev i den. När jag läser i den nu slås jag av hur oerhört falsk glättigheten låter. Inte för att jag var olycklig då, men så jäkla glad var jag inte. Jag gick till en kurator, bråkade ofta med min kille och kände mig för det mesta ganska osäker. Det rosa och gulliga blev till en slags snuttefilt att svepa in sig i.
Men kanske var det rosa också en reaktion mot omvärlden. Som blond och flirtig tonåring fick jag ofta höra att jag var en blåst bimbo och dum blondin. Även fast mitt eget liv var långt ifrån den bortskämda och rika västkustbaben Elle Woods i "Legally Blonde" så identifierade jag mig i allra högsta grad med henne. Jag kände igen de smarta brunetternas irriterade blickar och utfrysarteknik (själv fick jag en drink i urringningen och kapsyler kastade på mig av okända tjejer på krogen) såväl som killarnas nedlåtande leenden och prat-över-huvudet. Lilla gumman.
Den rosa färgen och glamouriseringen av mitt liv blev ett sätt att visa att jag stod för den jag var och att jag inte skulle ändra på mig själv för att bli tagen på allvar. Idag känner jag inte samma behov av att hävda mig. Det kan hända att det finns folk som fortfarande ser mig som en dum blondin, men det gör mig inte längre lika ledsen. Dessutom klär jag bättre i svart, rött och vitt.
Men även om tiden för paljettpudlar sedan länge är förbi, får minnet av min rosa period mig att sträcka på ryggen lite extra. Ja, det här är jag. Ni får tycka vad ni vill. Jag kommer inte att ändra mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar