Vår idol Kajsa

Häromdagen fick jag en kommentar på bloggen av min gamla (eller unga, hon var inte mycket äldre än vi) teaterledare Kajsa som berättade att hon hade skrivit på sin blogg om sina teaterminnen. Nu var det många år sedan vi träffades - sjutton!! - vilket känns helt galet.

Vi satte upp två ungdomsmusikaler i högstadiet med henne. Kajsa var vår förebild, en cool storasyrra som vi kunde berätta alla hemlisar för. En eloge till henne för att hon orkade med oss. Vi var nog inte alltid så lätta att ha att göra med.

När jag läser Kajsas text kommer jag tillbaka i tiden. Minns Lokalen där vi hängde, dofterna från teatersmink och rökmaskiner och förstås alla de andra tjejerna i gruppen. Precis som Kajsa skriver så hade alla problem och jobbiga funderingar av olika slag, mer eller mindre allvarliga. Men livet var också roligt, en ständig fest full av klotter i marginalen på biologiböcker, fnitterattacker i korridorerna, fjärilar i magen, vampyrfilmer och  folköl.

Jag blir rörd av att läsa hennes text, men jag rodnar också och tänker att hon måste ha missuppfattat något. För inte kände jag mig vacker eller kärleksfull då - mer fumlig och småtöntig. Men det kanske alla gjorde. Att vara fjorton suger ganska mycket. Men det är också härligt och roligt. Och vuxna, kloka förebilder är superviktigt. Någon som lyssnar och fattar - inte bara förmanar. Kom ihåg det alla som arbetar med ungdomar, ni är guld värda.

 

Kajsas text:

Minnen teater del 2 - Moa

Jag läser en intervju med Liv i "Sister sin" och den har Moa Eriksson Sandberg skrivit. Googlar på Moa som är frilansjournalist, författare och DJ.

Moa var medlem i tetergruppen Musikalen. Hon var en djup och konstnärlig tjej och bland den mest kärleksfulla, vackraste och innerliga tonåring som jag någonsin träffat. Hon satte djupa spår i mig. Man fick ju aldrig favorisera någon, men så här hmm... ca 17 år senare kan jag nog skriva det. Låter kanske fånigt, men jag trodde verkligen att hon skulle bli en teater/filmstjärna. Hon gav ett härligt scenintryck.

En dag sken solen underbart och det var nåt jippo i Laholms centrum. Moa och hennes kompis stod och sålde sina konstnärliga alsters. Det var kapade Barbie dockor, vars delar satt fast i gips. Moa hade gjort en tavla med en bild av sig själv som ballerina och skrivit en dikt i mörkröd färg. Den mörkröda texten symboliserade blodet och vampyrer.
Jag minns så väl då jag köpte den. Tjugo kronor ville hon ha. Hon sa att den här blir mycket värd den dagen som jag blir känd.
Ramen var så fin och den finns kvar, men med en bild på barnen. Moas konstverk finns sparat någonstans.

Hon hade en lillebror J som jag tyckte mycket om. Jag hade en ungdomspraktik på hans skola före min fritidsledarutbildning. J var konstnärlig. Han tecknade en by med hans namne och allt han tecknade i den här byn hade hans namn på olika påhittiga sätt. Jag minns deras mamma. Tänk vilket intryck de gett eftersom jag minns dem så väl...

I alla fall, Moa började skriva krönikor för Hallandsposten. Åh, det tyckte jag var spännande. Tänk, Moa har blivit vuxen, tänkte jag någon gång som jag såg en artikel.
Nu när jag googlar har Moa hunnit bli 31 år och gett två böcker.
Men hallå? Liv och Moa var precis tonåringar som busade med grabbarna i bandet och hittade på små hyss. De är vuxna idag!
Jag undrar så hur det gick för ALLA tjejerna i teatergruppen.
Jag minns ett år väldig väl. Det var ett omtumlande år för mig och mina skådisar. Alla var i åldern 14-15 år. Någon hade föräldrar som låg i skilsmässa där pappan träffade en mycket yngre flickvän. En annan blev utnyttjad sexuellt under en fylla. Någon var dökär i en kille som under en fest blev påkörd av en buss precis vid busshållsplatsen där de alla stod. Han dog. En annan hade av misstag sett de bilder tagna från olyckan. En tjej var invandrare med alla de problem det kunde innebära för en tonårstjej. Ja, de var nog sju tjejer och alla bar de på något inom sig.

Musikalen det året hette "Att hålla masken". Tjejerna fick själva skapa sin roll, komma på vilka egenskaper och "problem" som de hade. Det blev min sista musikal. Dels på grund av min flytt till Stockholm, men även av den psykiska ansträngning det var att hålla ihop denna tjejgrupp och få musikalen att bli bra. Vi fick mycket bra recensioner!

Moa fick rollen som den perfekta tjejen, ja på utsidan. Inombords mådde hon skit. Jag skrev en sång till henne. Hon sitter och sminkar sig och sjunger: "Mascara och läppstift. Allt ska vara perfekt. Måste vara snygg". I refrängen blir hon mer aggressiv: "Jag vill ju bara va mig själv. Inte ha denna mask. Jag vill visa vem jag är. Visa hur jag mår".

Haha, oavsett om låten var bra eller inte, så var Moa en fantastiskt skådis :-) 

Texten är tagen från bloggen:  http://levlivetnaturligt.blogspot.se/