Så här ser min bok ut!

Min roman "Söta pojkar är bara på låtsas" släpps inte förrän i september men redan nu kan ni höra bokens soundtrack. Har satt ihop en finfin Spotifylista, som ni kan lyssna på här.

Eftersom romanen utspelar sig 1997-1998 består soundtracket av en hel del 90-talslåtar (och en och annan äldre låt som jag lyssnade på då) som förtjänar att återupptäckas.

No more meat

Precis som många andra har jag slutat äta kött efter att ha läst Jonathan Safran Foers fenomenala "Äta kött". Min recension av boken kan ni läsa här.

Som jag skrev i recensionen så var jag vegetarian under mina tonår. Jag blockerade McDonalds, delade ut recept på stan på vegetarisk julskinka och lyssnade på Refused. Men när jag flyttade hemifrån kändes det enklare att börja äta kött igen. Delvis var det en form av protest. På vänsterradikala Smålands nation i Lund där jag hängde (och bodde i perioder) hade de flesta svartfärgat hår och var veganer. Jag retade mig på konformiteten och störde mig på alla sneda blickar jag fick på grund av mitt blonda hår och lite brudiga stil. I Halmstad hade jag varit annorlunda genom att vara vegetarian och gå på "flummigt" teatergymnasium men på Smålands var det tvärtom - här stack jag ut genom att vara brudig och svennig. Att jag hade järnbrist efter att ha ätit för dålig kost och dessutom tyckte att kött var gott gjorde beslutet att börja äta kött igen enklare. Så jag blundade för sådant som jag innerst inne visste: att djur torteras och far illa i köttindustrin.

Och detta trots att jag älskar djur och är en sådan person som inte ens klarar av att läsa om hur någon är dum mot en hund. Det finns inget djur jag tycker illa om och jag blir illa berörd när folk säger att råttor eller duvor är äckliga. Så att jag skulle äta djur är egentligen helt absurt.

Efter att nu inte ha gjort det i några veckor tänker jag så här:

Tusan vad mycket lättare det är att vara vegetarian nu är för tio år sedan! Delvis för att jag är bättre på att laga mat, men framförallt för att utbudet på vegmat är så himla mycket bättre.

Kanske att jag kommer äta sill och ekologisk skinka på julafton - men påsk utan sill funkade bra så kanske inte ändå. Hur som helst är det bättre att göra ett undantag än att äta kött jämt.

Sen undrar jag några grejer: någon som vet hur man äter sig mätt på vegetarisk kost utan massor av kolhydrater?

Och är det någon som vet om ostron är ok att äta? De ska ju vara bra för miljön eftersom de renar haven och vad jag förstått är de nästan som grönsaker. Eller är det bara ett önsketänkande?

Några boktips

Det var ett tag sedan jag tipsade om läsning så här kommer några tips på böcker:

Eleanor Catton, "Repetitionen", W&W
Lite pretto men mycket välskriven roman om att växa upp. En tonårstjej har ett förhållande med sin lärare på en flickskola och moralpanik utbryter. Men berättelsen handlar inte om tonårstjejen och läraren utan om personer på skolan i deras närhet - och hur de påverkas av det som hänt. På teaterhögskolan bredvid sätter eleverna upp en föreställning inspirerad av händelsen. Vissa symboler känns lite slitna, men Elenor Catton handskas med dem intelligent.

Sanne Näsling, "Kapitulera omedelbart eller dö", Rabén & Sjögren
Om det symbiosartade vänskaps/kärleksförhållandet mellan två femtonåriga tjejer som drömmer om att flytta till London. Tillsammans skapar de egna världar och uppfinner ett eget språk fullt av nagellacksfärger, fjärilar, dödsrosor och låttitlar. Det är väldigt roligt och ibland lite sorgligt. Ibland får man en överdos av det lite övergulliga koketta språket. Men mest av allt blir man glad.

Kristofer Ahlström, "Bara någon att straffa", Forum
Har inte hunnit läsa klart Kristofers roman men än så länge verkar det mycket lovande. Den handlar om en ung man som återvänder till Gotland för sin mammas begravning. Jag gillar hans träffande beskrivning av känslor och det välbalanserade vackra språket.

Moi-Moa flyttar

Bonjour! Inom kort kommer jag att byta plats till Djungeltrumman. Men jag kommer att fortsätta skriva precis som tidigare - ny adress, precis samma blogg. Hoppas att ni vill följa med mig dit.

Ni hittar mig numera här.

xxxxxx

En gammal hjärna i en ung kropp

Jag åt lunch häromdagen med en gammal älskare (gammal som i före detta, inte som i pensionär) som jag inte hade träffat på nästan tio år. Han hade gift sig, fått barn och fått några gråa hårstrån i skägget men annars var han sig lik. Jag berättade om vad jag gjorde och han retade mig och sa att "du har kommit en lång väg från flickrummet i Laholm". Jag fick en känsla av att han, trots att det var tio år sedan vi dejtade, hade kvar bilden av mig som den där odrägliga, narcissistiska, känsliga och ömhetstörstande nittonåringen som jag var då.

Det är konstigt det där - hur man fryser ner sina bilder av människor. En del personer har jag inte träffat sedan jag var barn och ändå ger tanken på dem mig samma olustkänslor som då. Eller, samma trygghetskänslor.

När jag såg Erica Jong på Kulturhuset i måndags pratade hon om sin nya bok som hon håller på att arbeta med. Den handlar om en kvinna som får chansen att bli ung på nytt, men med sin "gamla" hjärna kvar. Erica Jong sa att hon trodde att många skulle vilja se yngre ut men att få skulle välja att få tillbaka sin hjärna så som den var när man var yngre. Jag tror att hon har rätt.

Jag skulle aldrig vilja vara nitton år igen. Inte för att jag kanske är så himla mycket mer harmonisk nu än jag var då (även fast jag är lyckligt gift och har bättre självkänsla)men för att jag gillar att utvecklas och att bli äldre. I alla fall än så länge...

Åh Serge!

Åh jag älskar den här filmen! Serge Gainsbourg är en reklamkille som träffar en yngre tjej som han inleder ett förhållande med. Men det är inte storyn som är det viktiga - det bästa med den här filmen är att Serge Gainsbourg och Jane Birkin är så ruskigt snygga tillsammans, att Serges musik är så fantastisk och att inredningen och bilarna är ascoola.

Författare tränar inte aerobic

En vanlig bild av en författare är någon som lever ett ganska ohälsosamt liv. Långa promenader längs stranden ja visst - men sprit och cigaretter desto mer. Träning har däremot i regel inte haft så stor status bland författare genom tiderna (och nu pratar jag inte om kommersiella chicklitförfattare eller Camilla Läckberg).

När Truman Capote skrev ett självporträtt ställde han sig sjäv frågan "Motionerar du på något vis?" och svarade "Ja. Massage". Det finns såklart undantag från regeln - som att söderförfattaren Slas boxades och simmade. För hårdkokta manliga författare har sådant som jakt och fäktning säkert varit okej i alla tider. Men att träna på gym? Eller träna aerobic? No,no,no. Kanske beror det på att man förknippar författare (och kulturskribenter i övrigt) med hjärna och intellekt i motsats till kropp. Sport som boxning kan gå an eftersom det anses manligt och handlar om att vinna - men träning som aerobic leder däremot tankarna till solbrända tjejer i rosa dräkter och är inget som seriösa personer vill förknippas med. Som alla vet har alltid allt som anses tjejigt haft lägre status.

Jag avskyr sport (framförallt lagsporter) eftersom det tråkar ut mig och jag inte har något bollsinne. Däremot har jag alltid gillat att träna: framförallt dans och pilates men också aerobic, gympa och på sommaren joggingturer i skogen. För mig som sitter långa stunder framför datorn är det en nödvändighet för att slippa få ont i ryggen och dessutom fungerar träningen som ett lyckopiller.

Men ändå, idag när jag hade stått i plankan i två minuter och tänkte skriva det som statusuppdatering på Facebook så hindrade jag mig själv. Att läsa om andras träning är förvisso ganska tråkigt. Men att jag inte gjorde det handlade också om en rädsla för att framstå som ytlig och blåst. Man får akta sig extra noga för det när man är blondin.