Jag åt lunch häromdagen med en gammal älskare (gammal som i före detta, inte som i pensionär) som jag inte hade träffat på nästan tio år. Han hade gift sig, fått barn och fått några gråa hårstrån i skägget men annars var han sig lik. Jag berättade om vad jag gjorde och han retade mig och sa att "du har kommit en lång väg från flickrummet i Laholm". Jag fick en känsla av att han, trots att det var tio år sedan vi dejtade, hade kvar bilden av mig som den där odrägliga, narcissistiska, känsliga och ömhetstörstande nittonåringen som jag var då.
Det är konstigt det där - hur man fryser ner sina bilder av människor. En del personer har jag inte träffat sedan jag var barn och ändå ger tanken på dem mig samma olustkänslor som då. Eller, samma trygghetskänslor.
När jag såg Erica Jong på Kulturhuset i måndags pratade hon om sin nya bok som hon håller på att arbeta med. Den handlar om en kvinna som får chansen att bli ung på nytt, men med sin "gamla" hjärna kvar. Erica Jong sa att hon trodde att många skulle vilja se yngre ut men att få skulle välja att få tillbaka sin hjärna så som den var när man var yngre. Jag tror att hon har rätt.
Jag skulle aldrig vilja vara nitton år igen. Inte för att jag kanske är så himla mycket mer harmonisk nu än jag var då (även fast jag är lyckligt gift och har bättre självkänsla)men för att jag gillar att utvecklas och att bli äldre. I alla fall än så länge...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar