En vanlig bild av en författare är någon som lever ett ganska ohälsosamt liv. Långa promenader längs stranden ja visst - men sprit och cigaretter desto mer. Träning har däremot i regel inte haft så stor status bland författare genom tiderna (och nu pratar jag inte om kommersiella chicklitförfattare eller Camilla Läckberg).
När Truman Capote skrev ett självporträtt ställde han sig sjäv frågan "Motionerar du på något vis?" och svarade "Ja. Massage". Det finns såklart undantag från regeln - som att söderförfattaren Slas boxades och simmade. För hårdkokta manliga författare har sådant som jakt och fäktning säkert varit okej i alla tider. Men att träna på gym? Eller träna aerobic? No,no,no. Kanske beror det på att man förknippar författare (och kulturskribenter i övrigt) med hjärna och intellekt i motsats till kropp. Sport som boxning kan gå an eftersom det anses manligt och handlar om att vinna - men träning som aerobic leder däremot tankarna till solbrända tjejer i rosa dräkter och är inget som seriösa personer vill förknippas med. Som alla vet har alltid allt som anses tjejigt haft lägre status.
Jag avskyr sport (framförallt lagsporter) eftersom det tråkar ut mig och jag inte har något bollsinne. Däremot har jag alltid gillat att träna: framförallt dans och pilates men också aerobic, gympa och på sommaren joggingturer i skogen. För mig som sitter långa stunder framför datorn är det en nödvändighet för att slippa få ont i ryggen och dessutom fungerar träningen som ett lyckopiller.
Men ändå, idag när jag hade stått i plankan i två minuter och tänkte skriva det som statusuppdatering på Facebook så hindrade jag mig själv. Att läsa om andras träning är förvisso ganska tråkigt. Men att jag inte gjorde det handlade också om en rädsla för att framstå som ytlig och blåst. Man får akta sig extra noga för det när man är blondin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar