Om höga förväntningar

I måndags var det första recensionsdag för min debutroman Söta pojkar är bara på låtsas. Trots att jag blivit förvarnad om att inte ungdomsböcker recenseras på samma sätt som vuxenböcker (ofta recenseras de långt efter att boken kommit ut, om alls) hade jag svårt för att somna kvällen innan. Låg och vred mig fram och tillbaka, skakade kudden, stönade.

Sedan vaknade jag upp och insåg att världen såg precis likadan ut som tidigare. Och att jag borde ha lyssnat på mina kloka författarkollegor. Men jag och höga förväntningar går hand i hand. Mina höga förväntningar har ställt till det för mig många gånger. När jag var yngre fick jag till exempel ofta migrän på julafton bara för att jag längtat så mycket dit. Mitt under julklappsutdelningen var jag tvungen att springa ut och kräkas. Andra stunder då jag kunde få migrän var födelsedagar och nyårsaftnar. Alternativt fick jag "bara" gråtattacker.

När Erik och jag gifte oss för tre år sedan var jag förstås hysteriskt nervös. Allting skulle vara perfekt. Jag klippte mig, fixade naglarna, gick på ansiktsbehandling och ägnade dagar åt att leta efter rätt underkläder. Att planera en stor fest ihop var jättekul. Och megastor romantiker jag är, uppfödd på Jane Austen-romaner och Julia Roberts-filmer, såg jag det som något självklart: är man kär så gifter man sig. Ingen big deal. Eller jo, en big big deal. Men tar det slut så tar det slut. Men man måste få lov att hoppas.

I efterhand undrar jag lite varför jag blåste upp allt så stort. Det var en fin dag med strålande sol och en trevlig (borgerlig förstås) vigsel ute på klipporna vid Hovs hallar, himlen var ljusblå och matchade mina blommor och min blick - mamma och lillebror grät och jag svettades i min lånta sidenklänning från 40-talet. Livrädd att spilla rouge eller vin på den. Men när min man och jag gick tillsammans mot vigselplatsen log jag inte. Jag var för nervös.

Som den 27-åring jag var då hade jag varken velat eller kunnat göra någonting annorlunda. Det var en minnesvärd och fin dag. Men det var inte mitt livs lyckligaste dag. Jag har varit lyckligare tillsammans med min man när vi varit ute i stugan på landet ensamma, druckit champagne hemma i lägenheten, suttit i bilen och lyssnat på Tom Petty - eller när vi hämtade vår kattunge som sedan blev vår tjocka katt (som sedan fick flytta till mina föräldrar för att kunna motionera mer), eller när Erik köpte den där billiga stenringen till mig vid gruvan i Falun, eller på nyårsafton det där året när vi firade alldeles ensamma.

Om jag skulle skriva om mitt livs lyckligaste stunder hade det nog varit stunder som jag inte haft några förväntningar på. Dagar som bara kommit till en - ibland inte ens något speciellt. Stunder då allt klaffar och man påminns om varför man tycker om saker. Som böcker, sex, mat, dans, film, sena nätter ute på stan, musik, vänner, hångel. Så egentligen borde man kanske inte ha så höga förväntningar på livet utan istället låta sig överraskas. Fast särskilt lätt är det ju inte.


Några riktigt fina recensioner har i alla fall kommit och Rabén & Sjögren har besparat mig jobbet att samla ihop dem, här kan man läsa dem, under fliken recensioner och artiklar.


Kommer lägga upp fler recensioner här när de kommer!