Hungrig

Modellen Crystal Renn är författaren till boken Hungrig.

Crystal Renn går modevisning för Jean Paul Gaultier.

Min mamma har födelsedagsfest. Hon har bakat focaccia med massor av olivolja, flingsalt och oliver. Något av det godaste jag vet. Men jag får inte äta det för jag har lovat mig själv att jag bara ska leva på havregrynsgröt, grönsaker och en äcklig hälsokostdryck som rensar ut slaggprodukter. Men till slut kan jag inte låta bli. Jag tar en stor bit bröd och lägger på en skiva Camembert. Himmelskt gott.

Genast efteråt känner jag mig skuldtyngd. Hur kunde jag göra så! Om jag ska ha en chans att bli lika smal som de bambiliknande flickorna i modetidningarna måste jag skärpa mig. Jag går till baksidan av huset, sticker fingrarna i halsen och kräks bakom ett träd. Efteråt mår jag inte bättre. Nu har jag istället dåligt samvete mot min mamma. Min fina mamma som fyller år och har bakat. Hur kan jag vara så elak? Jag är arton år och fruktansvärt förvirrad, olycklig och vilsen.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser modellen Crystal Renns självbiografiska bok Hungrig (skriven tillsammans med journalisten Majorie Ingall). Crystal Renn led av anorexia i flera år för att passa in som modell, innan hon slutligen slutade bry sig om sin vikt och gick från storlek 0 till 12. Och först när hon kände sig bekväm i sin kropp slog hon igenom och blev en av USA:s mest framgångsrika plusmodeller (plus betyder inte att man är tjock utan att man faktiskt ser ut som de flesta kvinnor gör). Det är läsning som gör mig både förbannad och ledsen men också hoppfull.

Crystal Renn var en normalviktig tonåring som upptäcktes av en talangscout som lovade henne modellkontrakt om hon gick ner i vikt. Den 176 cm långa flickan bantade ner sig från 75 kg till 45 kg. Hon förlorade sin mens under flera år, var ständigt förstoppad och frusen, led av huvudvärk och halsont, tappade stora tussar hår, fick grå hy och hade ont i lederna efter all träning. Men värst av allt var kanske att den tidigare tänkande, smarta och glada tjejen förvandlades till en olycklig zombie. Hon förlorade intresset för omvärlden - allt som intresserade henne var den egna kroppen. Eller rättare sagt att få kroppen att försvinna. Crystal höll på att ta livet av sig själv och hennes pengahungriga agentur hejade på henne eftersom "anorexialooken" då var i ropet.

Hungrig är riktigt bra läsning som absolut borde sättas i händerna på tonårstjejer med modelldrömmar. Visst finns det naturligt magra flickor som kan dricka milkshakes och äta hamburgare utan att gå upp ett gram. Men måste man må dåligt för att behålla en vikt så är det något som är fel. Crystal skriver om hur viktigt det är att träning och rörelse är lustfyllt - inte ett straff. Och detsamma gäller förhållandet till mat. Hon skriver också om hur viktigt det är att berömma unga tjejer för annat än deras utseende. Istället för att säga "Vad söt du är!" eller "Vad slank du har blivit" säg till dem att de är smarta, coola, roliga eller kreativa.  Säg till dem att du älskar dem för att de är just precis som de är.

Jag hade aldrig anorexia eller bulimi. Men jag hade en störd relation till mat under flera år. Trots att jag redan var smal ville jag bli smalare. Jag bantade, hetstränade och hade ångest över att jag åt godis. Hur kunde jag tycka att ett kilo hit eller dit var så viktigt? Att vara ung tjej är svårt. Man bombarderas ständigt med bilder av smala, leende, lyckade kvinnor. Det är väldigt lätt att luras att tro att man blir lyckligare av att vara smal.

Idag väger jag nog femton kilo mer än när jag var arton, och jag är hyfsat nöjd med min kropp. Jag tycker inte alls att jag är perfekt, men det finns viktigare saker att bry sig om än en putande mage eller stor rumpa. Jag tycker att det är viktigare att tillåta mig själv att njuta av en god frukost med min man, att äta glass i parken, att bjuda på afternoon tea med kakor eller äta vegoburgare med pommes! Och jag ångrar att jag inte njöt mer av livet när jag var tonåring!

Som bilderna ovan visar så har inte modevärldens besatthet av smalhet något med skönhet att göra. I boken står: "Varför är mulligt så hemskt? (...) För att fetma är förknippat med fattigdom: rika människor är oftast inte tjocka, och vi vill alla vara rika. För att fetma i största allmänhet förknippas med dem som befinner sig  i samhällets utkant - etniska minoriteter  har en högre andel tjocka än vita människor i USA. Med andra ord: det är ofta en omedveten rasism och ett klasstänkande som gör att vi uttrycker oss förklenande om tjocka människor."

Vidare är det faktiskt mer hälsosamt att ha några kilos övervikt än att  vara underviktig. Det viktiga är att man rör på sig och äter hälsosam och god mat. Och inte stressar och oroar sig. 

Tyvärr har Crystal Renn på senare år gått ner i vikt och ser numera ut som en mer "vanlig" modell. Hon själv säger att det beror på träning, men att hon mår bra - och så länge hon är glad klandrar jag henne inte. Alla har rätt att se ut hur de vill. Men synd är det. Världen behöver mer förebilder med former. Överhuvudtaget behövs mer mångfald. Skönhet i alla färger, åldrar och storlekar.

Här hittar du boken.