Vår idol Kajsa

Häromdagen fick jag en kommentar på bloggen av min gamla (eller unga, hon var inte mycket äldre än vi) teaterledare Kajsa som berättade att hon hade skrivit på sin blogg om sina teaterminnen. Nu var det många år sedan vi träffades - sjutton!! - vilket känns helt galet.

Vi satte upp två ungdomsmusikaler i högstadiet med henne. Kajsa var vår förebild, en cool storasyrra som vi kunde berätta alla hemlisar för. En eloge till henne för att hon orkade med oss. Vi var nog inte alltid så lätta att ha att göra med.

När jag läser Kajsas text kommer jag tillbaka i tiden. Minns Lokalen där vi hängde, dofterna från teatersmink och rökmaskiner och förstås alla de andra tjejerna i gruppen. Precis som Kajsa skriver så hade alla problem och jobbiga funderingar av olika slag, mer eller mindre allvarliga. Men livet var också roligt, en ständig fest full av klotter i marginalen på biologiböcker, fnitterattacker i korridorerna, fjärilar i magen, vampyrfilmer och  folköl.

Jag blir rörd av att läsa hennes text, men jag rodnar också och tänker att hon måste ha missuppfattat något. För inte kände jag mig vacker eller kärleksfull då - mer fumlig och småtöntig. Men det kanske alla gjorde. Att vara fjorton suger ganska mycket. Men det är också härligt och roligt. Och vuxna, kloka förebilder är superviktigt. Någon som lyssnar och fattar - inte bara förmanar. Kom ihåg det alla som arbetar med ungdomar, ni är guld värda.

 

Kajsas text:

Minnen teater del 2 - Moa

Jag läser en intervju med Liv i "Sister sin" och den har Moa Eriksson Sandberg skrivit. Googlar på Moa som är frilansjournalist, författare och DJ.

Moa var medlem i tetergruppen Musikalen. Hon var en djup och konstnärlig tjej och bland den mest kärleksfulla, vackraste och innerliga tonåring som jag någonsin träffat. Hon satte djupa spår i mig. Man fick ju aldrig favorisera någon, men så här hmm... ca 17 år senare kan jag nog skriva det. Låter kanske fånigt, men jag trodde verkligen att hon skulle bli en teater/filmstjärna. Hon gav ett härligt scenintryck.

En dag sken solen underbart och det var nåt jippo i Laholms centrum. Moa och hennes kompis stod och sålde sina konstnärliga alsters. Det var kapade Barbie dockor, vars delar satt fast i gips. Moa hade gjort en tavla med en bild av sig själv som ballerina och skrivit en dikt i mörkröd färg. Den mörkröda texten symboliserade blodet och vampyrer.
Jag minns så väl då jag köpte den. Tjugo kronor ville hon ha. Hon sa att den här blir mycket värd den dagen som jag blir känd.
Ramen var så fin och den finns kvar, men med en bild på barnen. Moas konstverk finns sparat någonstans.

Hon hade en lillebror J som jag tyckte mycket om. Jag hade en ungdomspraktik på hans skola före min fritidsledarutbildning. J var konstnärlig. Han tecknade en by med hans namne och allt han tecknade i den här byn hade hans namn på olika påhittiga sätt. Jag minns deras mamma. Tänk vilket intryck de gett eftersom jag minns dem så väl...

I alla fall, Moa började skriva krönikor för Hallandsposten. Åh, det tyckte jag var spännande. Tänk, Moa har blivit vuxen, tänkte jag någon gång som jag såg en artikel.
Nu när jag googlar har Moa hunnit bli 31 år och gett två böcker.
Men hallå? Liv och Moa var precis tonåringar som busade med grabbarna i bandet och hittade på små hyss. De är vuxna idag!
Jag undrar så hur det gick för ALLA tjejerna i teatergruppen.
Jag minns ett år väldig väl. Det var ett omtumlande år för mig och mina skådisar. Alla var i åldern 14-15 år. Någon hade föräldrar som låg i skilsmässa där pappan träffade en mycket yngre flickvän. En annan blev utnyttjad sexuellt under en fylla. Någon var dökär i en kille som under en fest blev påkörd av en buss precis vid busshållsplatsen där de alla stod. Han dog. En annan hade av misstag sett de bilder tagna från olyckan. En tjej var invandrare med alla de problem det kunde innebära för en tonårstjej. Ja, de var nog sju tjejer och alla bar de på något inom sig.

Musikalen det året hette "Att hålla masken". Tjejerna fick själva skapa sin roll, komma på vilka egenskaper och "problem" som de hade. Det blev min sista musikal. Dels på grund av min flytt till Stockholm, men även av den psykiska ansträngning det var att hålla ihop denna tjejgrupp och få musikalen att bli bra. Vi fick mycket bra recensioner!

Moa fick rollen som den perfekta tjejen, ja på utsidan. Inombords mådde hon skit. Jag skrev en sång till henne. Hon sitter och sminkar sig och sjunger: "Mascara och läppstift. Allt ska vara perfekt. Måste vara snygg". I refrängen blir hon mer aggressiv: "Jag vill ju bara va mig själv. Inte ha denna mask. Jag vill visa vem jag är. Visa hur jag mår".

Haha, oavsett om låten var bra eller inte, så var Moa en fantastiskt skådis :-) 

Texten är tagen från bloggen:  http://levlivetnaturligt.blogspot.se/

Ice Ice Baby

Jag längtar till sommaren och glass i solen!!

Bitterljuva smultron

Billie Holiday

Dalida

Gene Pitney

Bitterljuv och hjärtskärande musik är konstigt nog ibland det man behöver för att må bra. Igår satte jag ihop en lista på några favvisar. Musik att dansa, gråta och älska till:

 Moas bitterljuva smultron och tårar

La la la la love you

A room with a view. Jag poserar i Stahl house.

Erik och jag på The  Galley i Santa Monica.

Rae's Restaurant där scener ur Tarantinos film "True Romance" spelades in.

Exotiska drinkar på Tiki Ti. En av få barer där man fortfarande får röka inomhus.

På Venice Beach kan man köpa både det ena och det andra.

Typiskt skönt kalifornisk icke-förmanande ton på papperskorg.

I Los Angeles är det alltid tequila time!

Chris Burdens installation Urban Light utanför LACMA.

Baywatch på riktigt.

Det mytomspunna hotellet Chateau Marmont gömmer sig bakom grönskan.

Äppelpaj och kaffe på klassiska syltan The Apple Pan.

Erik och Adam i solen på UCLA.

Erik och Emma utanför en vegansk fastfood-restaurang.

Det finns mycket som är dåligt med Los Angeles: motorvägarna och den hetsiga trafiken, utseendefixeringen och de avgrundslika klyftorna mellan rika och fattiga. Men trots detta älskar jag och fascineras av L.A. Min kompis Adam uttryckte det ungefär så här: "Jag gillar Los Angeles. Det som funkar här funkar just här. Men jag skulle inte vilja att resten av världen var som Los Angeles."

Så vad är det då jag gillar? Kanske är det känslan av att allt är tillåtet. Det är så långt ifrån svensk jantelag och lagom-moral man kan komma. Här kan du vara en lite galnare version av dig själv, ingen kommer att rynka på näsan. Det enda som (tyvärr) inte är tillåtet är att strunta i sitt utseende.

Jag var där första gången när jag var tjugo. Då var jag inte direkt överförtjust. Jag gillade San Francisco men tyckte att L.A. var för stort och svårt att överblicka. Hollywood var dessutom en besvikelse - fullt av turister och ganska fult. Varken min kompis eller jag hade körkort vilket gjorde att vi mest hängde hemma hos vår kompis och åt glass framför teven. Att vi anlände till USA i september 2001, dagen före att två flygplan flög in i World Trade Center, påverkade förstås också intrycket av staden. Stämningen i landet var minst sagt spänd  och vi kände oss som vilsna småflickor som kastats ut i världen.

Nu elva år senare åkte jag dit igen tillsammans med min man. Vi hyrde bil och kollade upp ställen innan - och trots att vi var där två veckor kändes det som om vi bara hann med en bråkdel av allt vi ville göra. Till skillnad från Paris eller London är det inte en stad man bara kan åka till och promenera omkring i. Du måste veta vad du letar efter. Men gör du det finns det inga gränser för hur mycket du kan uppleva. Här finns ett överflöd av konst, arkitektur, restauranger, barer, kaféer, biografer - och dessutom en sagolikt vacker strand och natur.

Med andra ord: jag längtar redan tillbaka. 

Erik (som förutom att vara gift med mig också är en grym dj som har haft klubbarna Play it again Rod, Musique Automatique och Gérard Depardieu tillsammans med mig) har gjort en låtlista med L.A-relaterad musik. Lyssna och längta här:

La la L.A.

Mio min Mia

Tidigare har jag inspirerats av Mia Farrows pojkfrisyr, men just nu är jag mer inne på hennes snygga, rödlätta 60-talspage. Hon ser snäll och lite nördig ut. Som en skolflicka som läser mycket böcker. Men det finns också något lockande i det där sköra, fragila. Som om det under ytan lurar något annat.  En gnutta galenskap kanske.

Nämnde jag förresten att jag klippt lugg och impulsköpt rödblond hårtoning?

Dagens låt

Min nya bok!

Så här ser min nya bok ut. För ett par veckor sedan skickades manuset till tryck och den sjunde maj är releasedatum. Det känns såklart pirrigt och fantastiskt roligt. Jag är också superdupernöjd med det fina omslaget. Formgivare är (precis som till min debutroman "Söta pojkar är bara på låtsas") Erik Sandberg och fotografiet är taget av min kompis, konstnären och fotografen Nadja von Bahr.

Jag var på en av hennes utställningar och såg fotografiet och kände direkt att det skulle passa som omslag till boken eftersom fotografiet har samma känsla som den som jag ville få fram. "Den första flickan skogen möter" handlar om Hanna sommaren då hon fyller tolv år och poppistjejen Linda Palm försvinner.  Den riktar sig till barn åldern 9-12 år, men min tanke när jag skrev den var att även äldre kan läsa den. Men man får såklart ut olika saker av läsningen beroende på om man är nio, femton eller trettio år.

Läs mer om vad boken handlar om HÄR.

Att den här bloggen har legat i ide ett tag beror i övrigt på att jag skrivit på andra grejer och inte riktigt haft ro och lust att blogga. Men jag lovar bättring framöver så titta gärna in här då och då.