Marie's the name

En av Elvis allra bästa låtar enligt mig är "(Marie's the name)His latest flame" om killen som träffar sin bästa kompis och får reda på att kompisens nya tjej är samma som hans egen. Min kompis Adriana hittade den här fina franska versionen av låten á la underbara divan Dalida.

Vanilj och munkpeppar

Var på apoteket idag och köpte några tabletter innehållande munkpeppar (också kallat kyskhetsträd vilket låter lite läskigt) som tydligen ska hjälpa mot pms. Mensvärk är en konstig grej eftersom väldigt många kvinnor har det men det pratas så lite om det. Bara för att det har med, pardon my french, fittan att göra. Det är lite konstigt egentligen att det fortfarande anses vara så intimt, nästan som om man skulle prata om sina toalettbesök. Men det påverkar kvinnors liv mycket mer än så. Vissa dagar är jag så ledsen att det känns som om jag ska sjunka ner i ett mörkt hål. Men också arg, irriterad, nervös och darrig med magont, huvudvärk och yrsel. I värsta fall får det mig att kräkas. Hade det varit influensa hade jag sagt det till alla men nu lider jag oftast i tysthet. Kanske viskar något om det till en kompis. Men aldrig om det är en killkompis.

Nu ska jag iväg och fika med en vän och sen ska vi promenera ett tag innan vi ska gå till Humanas oktoberfest. Jag har tagit på mig några droppar vaniljessens som jag blandat ut med klassikern Chanel No 5 - ett dofttrick som jag lärde mig av en fransk väninna. Älskar när höstvinden bär med sig doften så att den omsluter mig helt....

Heta girigbukar och korkade rasister

Nu har jag bokat biobiljetter till Wall Street-uppföljaren "Wall Street: Money never sleeps" som har premiär på fredag. Hurra! Har längtat efter att se den ända sedan jag såg trailern där Gordon Gekko kommer ut ur finkan och får tillbaka sina tillhörigheter, bland annat en gigantisk mobiltelefon. Den här gången kan man ju hoppas att bratsen förstår samhällskritiken istället för att göra (den förvisso ganska heta) girigbuken Gordon Gekko till sin förebild.

Blev nervös av att läsa DN i morse och tycker fortfarande att det känns som ett stort skämt att SD kommit in i riksdagen. De verkar ju förutom att ha människofientliga åsikter och sakna empati också vara extremt korkade. Men tyvärr är det ju inget practical joke (tänk så skönt det hade varit) utan något som påverkar livet för massor av människor, ja för alla. Nu när jag går på stan kan jag inte låta bli att tänka på det och kanske inbillar jag mig men jag tycker att stämningen känns något annorlunda. Som om alla tänker: var det du som röstade på dem? Eller var det kanske du? Eller du?

If You're Going to San Francisco

Den här tiden på året när luften börjar bli krispig och löven gula tänker jag alltid på San Francisco. Jag var där tillsammans med min kompis B i september 2001 när jag precis hade fyllt tjugo. Vi kom dit sent på natten den 10 september (det första vi gjorde var att lifta med en främmande gubbe till vandrarhemmet trots att vi hade lovat våra mammor att vara försiktiga) och när vi vaknade på morgonen hade två flygplan flugit in i World Trade Center och världen var sig inte längre lik.

Jag hade fått en fruktansvärd urinvägsinfektion under flygresan och inledde min USA-vistelse med ett besök på Chinese Hospital i China Town. Där fick jag ta av mig alla kläderna, sätta på mig en grön pappdräkt och kissa blod i ett plastglas. Läkaren såg chockad ut och sa att det var det värsta han någonsin hade sett och halva reskassan gick åt till att betala besöket och köpa svindyr penicillin. Som om inte det var nog med trubbel hade B:s nya pojkvän brutit samman och förföljt oss till USA - och vägrade envetet att åka hem. Till slut stack vi från honom när han låg och sov.

Men det är inte det jag tänker på. Istället tänker jag på när B och jag åkte till Berkeley över dagen och promenerade i en rosenpark, solen sken genom de tunna höstlöven och vi köpte sockriga doughnuts som klibbade på händerna. Och jag tänker på alla skivaffärerna och antikvariaten - vi fingrade båda länge på ett exemplar av Pauline Réages "Berättelsen om O" men ingen av oss vågade köpa den. Och åh, kyrkorna! Alla små förtjusande träkyrkor som vi bara var tvungna att gå in i. I en av dem hade Marilyn Monroe gift sig med Joe DiMaggio. Trots att ingen av oss var religiös var vi sugna på att gå dit och bikta oss, men det vågade vi inte heller.

Innan jag skulle åka hem köpte jag med mig massor av Halloweengodis till min pojkvän i Sverige och sedan satt vi på hans studentrum i Lund och åt färgglada Jelly beans och Peanut butter cups tills vi storknade. Den här tiden på året saknar jag det.

True Blood

I morse när jag vaknade kände jag mig inte på så där väldigt bra humör (läs: skitdåligt). Men så fick jag ett sms från Karolinska där det stod: "Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar Blodcentralen" och det gjorde min dag. Tanken på att mitt blod nu finns inom en annan person och att det kanske räddat den personens liv är fantastiskt. Sedan började jag fundera, tänk om någonting annat i mitt blod, förutom järn och andra sådana ämnen, förs vidare. Som humör, känslor eller tankar? Inte för att jag tror det men det är inte helt omöjligt. Tänk om en annan person känner sig lite grann som mig idag?

Det blir inte bättre

När jag var olycklig tonåring hände det att vuxna sa till mig att "det blir bättre med åren". Och till viss del hade de rätt. När man är vuxen känner man sig själv bättre och blir mer rundad i kanterna - om man stöter i någonting gör det inte längre lika ont.Istället för att skriva i sin dagbok "Jag hatar mig själv och vill dö" tänker jag kanske istället "Jag mår förjävligt idag men det beror antagligen på att jag har pms". Man är duktigare på att behärska sig (istället för att slänga en kruka i väggen tar man ett djupt andetag) men känslorna är desamma. Vissa dagar känner man sig precis lika vilsen och borttappad som när man var en fjortis med påklistrade silverstjärnor under ögonen.

Igår såg jag "Brief Encounter" från 1945 - en av de mest romantiska och sorgliga filmer jag sett. En kvinna och en man möts på en tågstation och inleder ett förhållande trots att de var och en är gifta på sitt håll. Men de vet hela tiden att de måste bryta med varandra. Och trots att de båda två har rynkor i pannan får deras förälskelse dem att bete sig lika desperat och impulsivt som tonåringar. Kanske har alla vuxna människor kvar en tonåring inom sig som de måste förtrycka för att inte vuxenytan ska krackelera?

Tillbaka! Jag lovar.

Tappade helt lusten att blogga under sommaren (som ni kanske märkte) men nu är jag tillbaka på gatan. Backstreet's back alright! Jag har skrivit en ungdomsroman som om allt går enligt planerna ges ut nästa höst. Det är lite hemligt än så länge men mer om det kommer snart. Den har tagit massor av tid att skriva och är också en anledning till mitt ojämna bloggande. Just nu håller jag på att skriva på en ny bok men ibland behöver man en paus.

Men - jag pallar inte längre lägga in massa bilder hela tiden och orkar inte redigera varje inlägg så petnoga. I gengäld ska jag försöka att vara lite ärligare och lite personligare. Deal?

Jag rensade i källarförrådet häromdagen och hittade en hel banankartong full med gamla tidningar och urklipp som jag skrivit. Det slog mig att jag var mer självutlämnade förr och jag undrade varför? När jag skriver skönlitterärt vågar jag vara öppen men när jag skriver på en blogg känns det lite läskigt. Kanske har min hud blivit tunnare med åren? Kanske har skinnet på näsan gnuggats av? Jag hoppas inte det för att vara försiktig är så himla tråkigt.

A bientôt