If You're Going to San Francisco

Den här tiden på året när luften börjar bli krispig och löven gula tänker jag alltid på San Francisco. Jag var där tillsammans med min kompis B i september 2001 när jag precis hade fyllt tjugo. Vi kom dit sent på natten den 10 september (det första vi gjorde var att lifta med en främmande gubbe till vandrarhemmet trots att vi hade lovat våra mammor att vara försiktiga) och när vi vaknade på morgonen hade två flygplan flugit in i World Trade Center och världen var sig inte längre lik.

Jag hade fått en fruktansvärd urinvägsinfektion under flygresan och inledde min USA-vistelse med ett besök på Chinese Hospital i China Town. Där fick jag ta av mig alla kläderna, sätta på mig en grön pappdräkt och kissa blod i ett plastglas. Läkaren såg chockad ut och sa att det var det värsta han någonsin hade sett och halva reskassan gick åt till att betala besöket och köpa svindyr penicillin. Som om inte det var nog med trubbel hade B:s nya pojkvän brutit samman och förföljt oss till USA - och vägrade envetet att åka hem. Till slut stack vi från honom när han låg och sov.

Men det är inte det jag tänker på. Istället tänker jag på när B och jag åkte till Berkeley över dagen och promenerade i en rosenpark, solen sken genom de tunna höstlöven och vi köpte sockriga doughnuts som klibbade på händerna. Och jag tänker på alla skivaffärerna och antikvariaten - vi fingrade båda länge på ett exemplar av Pauline Réages "Berättelsen om O" men ingen av oss vågade köpa den. Och åh, kyrkorna! Alla små förtjusande träkyrkor som vi bara var tvungna att gå in i. I en av dem hade Marilyn Monroe gift sig med Joe DiMaggio. Trots att ingen av oss var religiös var vi sugna på att gå dit och bikta oss, men det vågade vi inte heller.

Innan jag skulle åka hem köpte jag med mig massor av Halloweengodis till min pojkvän i Sverige och sedan satt vi på hans studentrum i Lund och åt färgglada Jelly beans och Peanut butter cups tills vi storknade. Den här tiden på året saknar jag det.