När jag var olycklig tonåring hände det att vuxna sa till mig att "det blir bättre med åren". Och till viss del hade de rätt. När man är vuxen känner man sig själv bättre och blir mer rundad i kanterna - om man stöter i någonting gör det inte längre lika ont.Istället för att skriva i sin dagbok "Jag hatar mig själv och vill dö" tänker jag kanske istället "Jag mår förjävligt idag men det beror antagligen på att jag har pms". Man är duktigare på att behärska sig (istället för att slänga en kruka i väggen tar man ett djupt andetag) men känslorna är desamma. Vissa dagar känner man sig precis lika vilsen och borttappad som när man var en fjortis med påklistrade silverstjärnor under ögonen.
Igår såg jag "Brief Encounter" från 1945 - en av de mest romantiska och sorgliga filmer jag sett. En kvinna och en man möts på en tågstation och inleder ett förhållande trots att de var och en är gifta på sitt håll. Men de vet hela tiden att de måste bryta med varandra. Och trots att de båda två har rynkor i pannan får deras förälskelse dem att bete sig lika desperat och impulsivt som tonåringar. Kanske har alla vuxna människor kvar en tonåring inom sig som de måste förtrycka för att inte vuxenytan ska krackelera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar