Djävulen som kvinna

I helgen såg jag äntligen (förmodligen sist av alla i hela Sverige)"Antichrist". Det knäppa är att jag längtade efter att den skulle ha premiär men när den väl hade det kände jag inte längre för att se den. Dels för att den verkade så himla deprimerande. Och dels för att det är tråkigt att se filmer som det debatteras och skrivs om för mycket. Men nu när fenomenet ebbat ut kändes det ok. Plus att jag valde att se den en fredagkväll då jag redan var så deppig att det liksom inte kunde bli mycket värre. Så tycker jag att Lars von Trier är en sjuk kvinnohatare? Who cares egentligen. Det var i vilket fall som helst en riktigt bra film. Och nix, jag tror inte att han är en kvinnohatare även om han alldeles säkert har en skum syn på könen eftersom kvinnor ständigt får representera naturen, det otämjda, det orationella och inte minst det onda. Men jag läste i en intervju med honom att han själv kan relatera mest till sina kvinnliga karaktärer och det förvånar mig inte alls. Lars von Trier är ju inte precis känd för att vara superrationell, kyligt lugn och stabil som psykologen/maken i filmens manliga huvudroll utan påminner tvärtom mer om den kvinnliga huvudkaraktären (fantastiskt spelad av Charlotte Gainsbourg i bar underkropp)med sina neuroser, rädslor, skrivkramp och tvångstankar. Sen så tror jag också att han precis som Strindberg njuter av att provocera och leka med välkända symboler. Att han använder kvinnosymbolen som t:et i antichrist tycker i alla fall jag är höjden av humor. Så varför ska man se den? För att den innehåller fantastiska skådespelare, snyggt foto och en både sorglig och otäck historia som griper tag om en. Men se den inte på en romantisk dejt...