"Jag som alltid tyckte att hon var så himla cool när jag var liten. Men hon var ju en riktig slampa!” säger min kompis. Vi pratar om Lucy Ewing, det blonda bombnedslaget i Dallas, liten och kurvig och med ett ständigt lika brett leende på de målade läpparna. När jag ser om Dallas ser jag tvärtom Lucy som en förebild. I motsats till de kuschade hemmafruarna Pamela och Sue Ellen är hon frigjord, livsglad och vet vad hon vill. På vilket sätt skulle det vara negativt? Ordet slampa finns inte ens i min vokabulär och om det hade funnits hade det varit något positivt. När jag var femton klottrade min kompis Emma och jag i cykeltunnlarna i Laholm. Vi skrev: ”Moa och Emma är skejtarhoror”. Bara för att vi tyckte att det var coolt att strula med söta skejtare och ville att alla skulle få reda på att vi gjorde det. Man kan i och för sig tycka att det är sorgligt att två femtonåriga tjejer ser som sitt främsta sätt att få uppmärksamhet att vara killars objekt. Att vara någons hora istället för någons pimp liksom. Man kan också tycka att det är synd att vi exempelvis inte hellre ville lyfta fram att vi hade bra betyg i svenska, gillade att läsa böcker eller spelade teater. Fast samtidigt tycker jag att det är sundare att vilja slå hångelrekord och vara stolt över sin promiskuitet än att vara livrädd för att bli stämplad som slampa. Att kalla någon för hora, slampa, luder eller madrass är ett utmärkt sätt att hålla kvinnor på mattan. Men orden förlorar sin dräpande kraft om man stöper om deras betydelse. Lucy Ewing var cool, inte trots, utan just för att hon var en slampa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar