Varför gillar du fransk musik? är en fråga som jag brukar få. Sist jag fick den var igår på ett kombinerat glögg- och vin chaudparty hos en fransk vän. Och varje gång låter svaret lika tafatt: för att den är så himla bra. Eller: för att den är så oupptäckt i Sverige och därför känns mer spännande. Båda svaren är lika sanna men naturligtvis går det mycket djupare än så.
Allting började med en skiva med Brigitte Bardot som jag hörde hemma hos en kille. Det lät sexigt, glatt, dekadent, charmigt och kul - helt enkelt inte som något annat jag hade hört tidigare. Jag sprang och köpte skivan och lyssnade på den om och om igen. På den tiden bodde jag inneboende hos ett alkispar i Lund och jag skruvade upp volymen för att slippa höra deras fyllebråk. En dag när jag kom hem från mina lektioner på universitetet stod mannen naken i mitt rum. Men det är en annan historia.
Bardot ledde till Serge Gainsbourg vars musik jag omedelbart förälskade mig i och han i sin tur ledde vidare till ännu mer fransk musik: France Gall, Dutronc, Francoise Hardy, Anna Karina m.fl!
Men egentligen startade min föräskelse i Frankrike långt innan Bardot. Kanske var det när jag åkte till Paris med min kompis R och hennes mamma. Vi åkte dagen efter min trettonårsdag. Min kompis och jag hade båda skrangliga ben, opropertionellt långa för våra kroppar. Hon hade kort ljusbrun page och långa mörka ögonfransar. Jag hade midjelångt blont hår, ett magert kantigt ansikte och illröda läppar. Vi fnissade, flamsade och flirtade med allt och alla. Att hennes mamma stod ut förstår jag inte! På kvällarna stod vi på hotellets balkong och spottade ut körsbärskärnor på bilarna, badade oljebad tillsammans i badkaret och pratade om männen som hade skrikit åt oss på stan. Tanken på att de säkert ville knulla med oss. Något som vi inte hade gjort än men var besatta av att prata om.
Det var inte första gången som jag var i Frankrike. Men det var första gången som jag reste utomlands utan min familj, det var min första sommar som tonåring och vi befann oss i Paris. Jag förälskade mig i uteserveringarna, maten, männen, arkitekturen och parkerna. Trots att gatorna var smutsiga och det luktade urin i tunnelbanorna (i början höll vi för näsan men hennes mamma sa att vi inte fick det eftersom det var oartigt mot parisarna) så älskade jag det.
Kanske är det därför som jag förknippar fransk musik med lycka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar