18 nov. 2009

Kulturarbetarrevolution


Har lunchat med sailor girl som var söt som en karamell med sin lockiga lugg, randiga tröja och vida 80-talsbrallor. Nyss hemkommen från Helsingfors slog hon ett slag för stadens vackra arkitektur och fantastiska secondhand-butiker. Jag blev riktigt sugen på att åka dit själv. Jag hade en gång i tiden en pojkvän med finska föräldrar. Han brukade köpa finsk choklad till mig när han hade varit där och hälsat på släkten. Alltså ingen lyxchoklad utan vanliga chokladkakor från matbutiken, men det var jättegoda sorter som inte fanns i Sverige. Det finns med andra ord flera anledningar till att ta färjan över sundet (fast just den otäcka supfärjan är anledningen till att jag drar mig för att åka dit.) Efter att vi hade ätit potatissoppa tillsammans var sailor girl tvungen att segla vidare men istället kom min vackra vän miss L förbi. Hon var på väg till en audition för en reklamfilm men hade haft en dålig dag och behövde prata av sig. Tydligen är skådespelarbranchen lika full av vassa armbågar som mediebranchen. Är man för snäll eller mesig så är det alltid någon som glatt kör över en i 200 km i timmen. Att dricka öl med rätt person och smöra för rätt arsle verkar tyvärr vara viktigare än erfarenhet och talang. Vår tid är skräddarsydd för enfaldiga opportunister. Visa rumpan i tv eller släng ur dig sexistiska saker i tidningen och du kommer att klassas som framgångsrik. Att bara vara bra på det man gör räcker inte. Borde kanske starta en peppningsklubb för begåvade, lågavlönade kulturarbetare? Kom igen så gör vi revolution mot idiotin! Fram med giljotinen bara!

"Och när huvena faller säger jag: Hoppla! Och ett skepp med sju segel och femti kanoner skall försvinna med mig..."
Sjörövar-Jenny i Tolvskillingsoperan av Brecht

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar