17 nov. 2009

Min vän V:s väninnor

Min vän V arbetar med mode och har en förkärlek för välklädda, snygga väninnor. Han drar till sig dem och visar upp dem som statusmarkörer lika effektivt som någonsin en designerväska. Dessa unga kvinnor är oftast svartklädda med röda läppar. De pratar utpräglad Stockholmska (alternativt Göteborgska) med höga hesa röster, har helst på sig svensk design och har håret i stela knutar uppe på huvudet.

När V har fest dansar min kompis A och jag i vardagsrummet och de stiliga väninnorna tittar på oss chockerat och nedlåtande. ”De dansar! Och de har inte på sig ett enda Acneplagg!” A och jag låtsas inte om dem utan fortsätter att dansa men det känns inte längre riktigt lika kul. Jag känner mig som Ugly Betty med min minikjol (köpt i Grekland någon gång på 90-talet) och min fåniga T-shirt med en katt med en tårta på huvudet.

Till slut går jag fram och hälsar på ett par av tjejerna, ger en komplimang om ett klumpigt designerhalsband och ler så välmenande jag kan. Tänker att ett vänligt bemötande oftast är det bästa sättet att bryta ner osäkerhet. Men den här gången fungerar det inte. V:s väninnor har en märklig förmåga att undvika att svara på frågor, se uttråkade ut eller rentav stötta när man säger något.

Jag har aldrig förstått det där med att vissa personer, tyvärr oftast tjejer, finner tillfredställelse i att vara otrevliga. Det är som om de tror att det ger dem högre status. Som om normal trevlighet och nyfikenhet på andra människor vore ett tecken på svaghet. Jag tycker precis tvärtom. Att vara vänlig mot främlingar är ett tecken på självsäkerhet. Det visar att man står över löjliga statuslekar och att man vuxit ifrån larviga mellanstadiefasoner helt enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar